Prestera tills du går sönder

Jag är rätt slut och kommer att kör en repris  för att samla energi. Kan blir fler denna vecka… Denna första repris handlar passade nog om PRESTATION! Just nu för min del är det prestation på det privata planet som blivit lite för mycket. Jobbmässigt har jag en ovanligt lugn period (hade rättare sagt, för nu börjar ett svinkul och intensivt jobb för några veckor framåt). Ja ja, nu kommer i alla fall texten:

Den här texten har jag börjat på en miljon gånger ungefär. Men det finns så mycket att säga att jag inte vet vare sig var ska börja eller var jag ska sluta.

Det handlar om utbrändheten. Om utmattningen. Om stress och press. Om krav och ideal.
Läste Lotta Lundbergs krönika där hon i princip menar att utbrändheten bland unga kvinnor är någon sorts bortskämdhet typ å nej jag kunde inte ha tre extrajobb, plugga och skriva en bok samtidigt. Fy fan vilket hån kände jag. Och sådan noll koll på vad det handlar om. Det är lite som när man försvarar löneskillnaden mellan kvinnor och män med att kvinnor bara måste bli bättre på att löneförhandla. Jo visst, om det var bortskämdhet och tafflig argumentation som var problemet, då skulle lösningen vara rätt så enkel. Men nu är det inte så. Det är nämligen inte de som blir utbrända som är problemet, det är anledningarna till att de blir utbrända som är problemet. Det är ideal och det är krav.

Jag var på en frukost med Vision för en tid sedan där vi samtalade om ett hållbart arbetsliv. En person där som var chef hade infört nollvision vad gällde sjukskrivning för utmattning. Det betyder att man måste vara väldigt uppmärksam på sin personal. Hon berättade att det ändå blivit så att en person blev sjukskriven vilket hon tog märkbart hårt. Hon jobbade såklart extra mycket med det fallet nu och poängterade att till och med när man har detta som nollvision så går folk in i väggen.
Jag tycker för det första att det var ett så bra mål, för det betyder att man tar ett helhetsansvar. Man pratar inte om antal projekt eller arbetstider, man pratar om att ingen ska bli utbränd. Vrider det liksom ett varv till.

Ofta tycker jag att man hör arbetsgivare som säger att det hände saker på det privata planet så därför blev personen sjukskriven. På hemmaplan pratar man om den orimliga belastningen den utbrända haft på arbetet. Visst kan det vara den ena eller det andra, men jag tror att det oftast är en kombination. För det är vad jag ser i dagens samhälle, det finns ingen paus!

Det kryllar av ideal, hur du ska se ut, hur du ska leva, hur lycklig du ska vara, hur mycket du ska träna, återvinna, resa, vad du ska äta, när du ska äta … du ska prestera i allt du gör. Du ska prestera på jobbet, i inredningen hemma, i maten du lagar/äter, i barnen, med vänner, i sociala sammanhang, i relationen … Prestation!
Sociala medier är såklart en jättestor del i detta – raka vägen in i jämförelsesjukan. Men också det ständiga flödet av information. Vi vet så mycket och förväntas ta hänsyn till allt.
Och då kan man ju resonera som Lotta, att den som brakar får skärpa sig. För det blir så enkelt. Skyll dig själv liksom! Det var ingen som tvingade dig att vara duktig!

Att välja att inte prestera i dagens samhälle kräver en enorm styrka. Man måste i det fallet nämligen kunna säga att man duger ändå. Och att känna att man duger i ett samhälle som talar om för dig att du verkligen inte duger, är nästintill omöjligt.
Och de som känner att de duger, eller att det är okej att inte prestera 100% i allt, de är provocerande och får utstå en massa skit. För så är det med idealen, att följa dem är svårt och att stå utanför dem ännu svårare.

Jag är prestation. Hela jag är prestation. Jag vill prestera i allt, hela tiden. Det håller inte. Jag fick via en webbkurs tipsen att se det som två bägare, en med prestation och en med upplevelser/input. Hur såg den vågen ut? Ja, fullt i ena skålen och rätt tomt i den andra. Nu har jag börjat träna på att fylla den andra. Det kan vara genom att hämta barnen tidigare, att gå en promenad ensam (och inte i hestigt tempo), ha en filmkväll mitt i veckan eller ligga på soffan och läsa en tidning. Det kan också vara att inte jobba på en hel helg (alltså inte ens kolla mejlen) eller att lägga ner telefonen i väskan en hel bussresa. Men jag vet att det inte är enkelt. Även om jag nu har den där andra bägaren att fylla eftersom jobb måste göras. Där kan man behöva hitta lösningar innan man kan slappna av. Ibland brukar jag minska stressen av den växande mejlkorgen genom att svara på ett mejl och meddela att jag kommer svara i början av nästa vecka och på så sätt köper jag mig tid att bara vara.

Problemet med att skala ner och välja bort är avsaknaden av bekräftelse. Det är svårt att känna ”fy fan vad jag är GRYM!” när jag ställer fram pasta och färdigköpta köttbullar för tredje gången den veckan. Men sedan tänker jag på den andra bägaren, att nu fylls den på lite eftersom jag inte kramar ur det sista ur mig själv. Att fylla den andra bägaren blir således också en typ av prestation – jag ska minsann fylla den! Men fine! Då lurar jag i alla fall mig själv att prestera i form av att inte prestera.

 


Den här bilden tecknade jag till boken
Innan Väggen av Anna Voltaire. En bok med obehagligt mycket igenkänning för en prestationsjunkie … Det här med ljudkänslighet är nämligen ett av många tecken på att man kan vara på väg att bli utmattad.

Jag tycker att det är så bra att man pratar om utmattning nu. Lite mer i alla fall. Att det lyfts på locket, för det här är inte okej! Detta effektiviserande och presterande är ohållbart! Och det är för sjutton helt skevt att det ska vara pinsamt att bli utmattad. Att man ska känna sig dålig när man varit så galet duktig och så oavbrutet duktig på alla plan att man gick sönder. En krönika som Lottas hjälper ju inte direkt.

Men jag fick den här artikeln skickad till mig, Bob Hansson säger det så bra. Mer sådana texter!
Även denna, om väntan på den där ”väggen” som inte dyker upp, som känns otroligt viktig! (den verkar inte vara öppen artikel längre, men det handlar om att många går och väntar på att man ska braka in i väggen men den där ”väggen” kommer liksom inte alltid, man kan köra på och köra på, helt utmattad för att man inte tror man är tillräckligt dåligt på grund av att man inte smackat in som man föreställer sig).

 

  1. Så bra skrivet! Och jag känner HELT igen mig i det du säger, tyvärr.
    Var också på föreläsning för någon vecka sedan om just detta ämnet, och ”ett hållbart yrkesliv”. Där pratade han om det här med bägare, men skillnaden han sa var den att vi inte har fler än en bägare. Och det glömmer vi ibland. Vi tror att vi har el jägare för jobb, en bägare för familj, en för hushåll, en för träning, osv osv. Vi har bara EN bägare – en kropp. Om någonting tar mycket energi från den bägaren måste vi vara medvetna om att det inte finns så mycket energi kvar i slutet av den dagen och anpassa oss efter det. Viktigt att bromsa när vi märker att energin i bägaren är påväg att ta slut (eller som du också skriver då – göra sådant som fyller på mer energi i bägaren).

    Säg nej mer. Se över ditt liv och din situation. Finns det något som tar mycket energi i din vardag? Försök då att anpassa resten av livet till det eller ändra förutsättningarna så du har mer energi kvar till annat.
    Stressa inte iväg till ett yogapass i slutet av dagen för att komma ner i varv. Det ger dig inget. Stanna hemma och lägg dej i soffan under den stunden istället. Till exempel.

    Ville bara dela med mig av detta :)

    Tack för ett härligt konto!

  2. Du är för jäkla grym! Önska jag kunde beskriva det så bra som dig! ⚘
    Gick in i väggen i våras, och är inte helt återställd än, och alla dessa saker du skriver om är på riktigt..
    Min bästa vän hamnade på psyket nyligen pga stress, det är hemskt! 2 personer på jobbet också… det är ju helt galet!
    Jag gillade verkligen ditt uttryck som du fått, det med bägarna, väldigt lätt men bra sätt att försöka tänka när jag/Vi får prioritera våra liv…
    Tack för att du delar med dig av sånt som många andra bara förnekar! 💕

  3. Så bra inlägg. Många kloka ord som jag känner igen mig själv i. Bilden är klockren illustration av min hjärna.

    Jag började i våras med KBT då jag känt mig stressad ett längre tag, det kom dock mer märkbart när jag var mammaledig andra ggn. Jag började jobba 2,5 månad sen och tyckte det va semester i början. Slippa tänka på ALLT kring o va hemma, matlagning, tvätt, hämtning o lämning, underhålla bebis, träna, vila (?), underhålla mitt sociala behov.
    Men med jobbet kom annan stress o fick huvudvärk, tandgnissel började jag med o bröt ihop vissa dagar på jobbet. Kunde gråta om jag bokat något fel i ekonomisystemet. Sen började jag bli sjuk, förkylningar som aldrig går över o så kom magsjukan när liten börja förskolan. En stressmage som legat latent mer än 5 år börja strejka o jag låg vaken på natten igen. Läkarbesök o KBT igen o nu har jag börjat med antidepressiv medicin. Jag e emot medicin (till mig själv) då jag inte vill leva med det. Men för att orka få ordning på mig själv måste jag ge det ett försök.
    2 dagar har jag jobbat nu efter 1 veckas sjukskrivning. Försöker att ta det lugnt och inte vara för ”duktig”.
    Men när Prestera Mera är mitt mellannamn hur gör man?!

  4. Så bra o viktigt inlägg! :D Jag tänker att det är extra lätt att bli utbränd om man förutom alla krav och förväntningar även är högsensitiv. Läs gärna min blogg där jag beskriver hur jag försöker hantera tillvaron som högkänslig i kombination med småbarn, eget företag, relationer mm. i

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..