Att vänja sig vid bjussandet

Jag fortsätter att tanka energi och kör repriser. Denna gång kör jag en liten påminnelse om att bjussa tillbaka! Och funderar över de uppenbart svinsvåra att leva jämställt …

Jag fick plötsligt några kommentarer på ett inlägg från december förra året. Jag gick in och läste, både kommentarer och inlägg. Läs hela inlägget och alla bra, tänkvärda kommentarer här! För den som inte hinner/orkar/vill kolla inlägget nu så kommer här litet citat som visar vad det handlar om:

Ska man verkligen behöva be om ett 50/50-tänk i relationen? Ska man behöva argumentera för det? Motivera det? Ska det inte bara komma av sig själv?? ”Du hämtade och lämnade en massa förra veckan, så den här veckan gör jag det, såklart”. Så.KLART. På pappret.

 […] Jag blir ledsen att det ska ligga på kvinnan så ofta.
”Men GÖR inte alla de där sakerna då!”
”Men säg åt honom att han får ta lite nätter nu då!!”,
”Se till att du får lite tid själv nu!”
och så vidare.
Jo det är fint att ta makten i sina egna händer, att kräva det man har rätt till, att säga ifrån och stå upp för sig själv. Men vad fasen, kan det inte bara få
komma gratis någon gång? Måste det vara en fajt? Kan man inte bara få bli erbjuden en jävla massa sovmorgnar för att man drar ett jävla lass hela veckorna? Utan att behöva be om det?

Tio minuter senare läste jag detta inlägg av Maria. Där hon liksom gjort allt inför kalas och när hon sedan delegerar (vilket hon var tvungen att göra) och ger en syrlig kommentar blir bemött med tjureri. Nej det är såklart inte kul att höra att man inte bidragit. Men ursäkta, lösningen på att du inte bidragit tillräckligt är inte att alla håller klaffen, lösningen är att du bidrar! Helst innan någon delegerat.

Att man när man fixat till exempel ett helt kalas, eller hämtat OCH lämnat i en evighet eller gått upp alla nätter och morgnar måste  1). BE om hjälp (VARFÖR kommer den inte bara?!) 2). bli bemött med surande.
Man ba: eh neeeej! Du ska säga: ”FY FAN VAD DU ÄR BRA OCH SNÄLL! Jag borde gjort detta innan du hann be om det, såklart!!!”

Men oj vad detta är svårt. Så lätt i teorin, så svårt i praktiken. Man gör för att man vill och kan och också för att vara snäll, man är bjussig. Sedan blir det en vana och det märks inte ens att man är bjussig – det är bara så det är. Och till slut när man lackar ur så är man jobbig som skapar konflikt. Så oftast håller man istället tyst, och bara GÖR.

Ibland så länge att nåt går sönder. Man själv eller relationen.


Denna bild gjorde jag till Malin Haawinds grymma bok Dra åt helvete – en bok om gräl. Läs den!

  1. Tänker så ofta på hur bjussandet lätt blir en självklarhet. Det gör att jag aldrig är översvallande tacksam när Magnus gör saker som borde vara självklara i ett hushåll.

  2. Herregud vilket bra inlägg, du sätter verkligen huvudet på spiken! Det är ju som en slags dubbelbestraffning: Först blir man orättvist/ojämnställt behandlad och sedan får man ta på sig skulden för det också eftersom ”man borde ha sagt till”. Grrrr… :(

  3. Jag är man och på grund av ingrodda könsroller den som dragit det längre strået i småbarnskaoset. Måste erkänna att projektledarskapet för just kalas, presenter, säsongsgarderober etc väldigt sällan hamnar hos mig ens när intentionen finns. Dock står jag för mycket hämtningar, lämningar, läggningar, avstädningar av kök på kvällar, handling etc, och min känsla är att vi båda sliter på rätt bra. Dock är vi, som många, rätt dåliga på att se varandras ansträngningar och sysslar periodvis, som alla småbarnsföräldrar, mer med självömkan än med pepp av varandra. Tycker även att det är något mankemang i logiken: hur mycket vi båda än gör finns något kvar ogjort. Tillfredställelsen av slutförande av uppgifter är i princip totalt frånvarande, och behovet av att tänka good enough är stort om vi ska få en dräglig tillvaro.

    http://diktafan.se/om-hal-i-hushallandet-med-hushallet/

  4. Jag måste titta mig i spegeln lite. Hur tacksam är jag lver att han bytte bromsar på vår bil, kollar sakei i pannrummet (jag vet ikte ens vad han kollar) håller koll på stuga och vad där behövs osv. Eller googlar försäkringar, lån, prisjömför inför stora investeringar..

    Men ändå, sku det ens en gång vara han som säger: hur ska vi göra med kalaset den hör gångenr, borde vi fundera på att plocka fram vinterkläder osv. I vårt hus är det jag som står för framförhållningen och planeringen – utom då det kommer till vinterdäck och oljebyte. Men de domänerna förtränger jag.

    Det blir aldrig millimeterrättvisa, speciellt inte då man bor ihop med en sjöman.

    1. Alltid bra att ta en koll i spegeln, så man verkligen försöker SE det ens partner gör.
      Ett problem jag upptäckt med att ha större ansvar för barn o hem är att större delen av det känslomässiga ansvaret hamnar på den som vet mest om barnen. Det kan bli en rätt stor bit att ha på sitt bord, kombinerat med hem, kalas, vinterkläder, arbete osv.
      Jag tror mer och mer på millimeterrättvisa, men när det ej går får den som bjussar o tar större delar hoppas på tacksamhet, det vore väl självklart kan man tycka.

      1. Millimeterrättvisa är bäst, ingen protest.

        (Eventuellt i kombination med en liten liten dos förståelse för att vi är präglade av ett samhälle som inte alls gör vägen dit enkel, att vi saknar förebilder (eftersom vi bryter totalt mot hur våra föräldrar skötte oss) och att man, trots de bästa av ambitioner, inte alltid når hela vägen fram direkt. Men det är också farligt att fastna i ursäkter.)

      2. Jag tror du har rätt om millimeterrättvisa! Det är så olika hur ”mentalt” jobbigt olika grejer är. Som någon sa, klippa gräset med podd i öronen=njutning även om det klassas som jobb hemma. Vi lyckas ganska bra, men ändå… Jag har också den känslomässiga biten, och alla läxor och kompisar och tycker ganska ofta att jag alltid, alltid, alltid håller på. Ligger aldrig en stund på soffan på kvällen, som min man gör ganska ofta. Då pratar jag med något barn – som jag iofs VILL göra, men ändå. Men en grej som har varit bra för fördelningen hemma hos oss har varit att min man håller i vår gemensamma kalender (ffa för att jag är så kass på det). Det gör att vi ändå delar lite mer på ansvaret för kalas och aktiviteter.

    2. Tycker ändå att en väsentlig detalj i det du beskriver är att de typiskt manliga sysslor du ger exempel på är saker som 1, görs relativt sällan och 2, är saker som görs ensam oftast. Inte har han med sig tre skrikiga ungar när han byter bromsar men däremot förväntas jag ha det i mina sysslor som förekommer ofta, såsom matlagning tvätt och handling. Tycker män får orimligt mkt credd för slappa sysslor. Klippa gräs är ju supernice, 1,5 h ensam utomhus med podd i öronen😍
      Kram

      1. Jag håller med dig om hur olika sysslorna är. Att männen får credd för de tekniska sakerna är ju för att kvinnan inte kan något om det. Alltså är man tacksam över dem, fast de ofta är ganska enkla och framförallt sällanuppgifter. Det är ju det dagliga som sliter! Och dessutom syns sällansysslorna mer, så det är lätt att få cred för dem.

  5. Vet ni… jag är omgiven av bjussiga människor. Min man kan lätt ställa sig och laga veckans middagsmat åt oss när han ska på tjänsteresa, min mamma hämtar mina barn och kör dem till aktiviteter och min kollega täcker upp när jag ändå inte riktigt får ihop 40timmar en sån vecka när jag är ensam förälder. Vad glad jag är för alla bjussiga människor i mitt liv.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..