Små barn små problem, stora barn stora problem … eller?

Fick en kommentar på ett två år gammalt inlägg, ett sådant där jag inte minns att jag skrivit och läste igenom och tänkte: jepp, det får bli dagens återbruk. Delar av den.

Det handlar om tips. Tipsande. Som jag sa igår på Dieselverkstaden är ju detta med oönskade tips något jag gärna tar upp och gnäller på. Sedan är jag själv världens megatipsare. Kan NÄSTAN inte höra någon dryfta ett problem utan att dra fram en power point och en 40-sidig rapport om hur problemet ska lösas. (till och med fick jag läxa av min terapeut att inte komma med en enda lösning på en vecka – det var fruuuktansvärt svårt).

Hur som helst så känns det som att småbarnsmammor blir föremål för vääähäääldigt mycket tips. Det är som att alla som är föräldrar anser sig vara experter på BARN (#inteallaföräldrar). Eftersom precis alla barn såklart funkar precis likadant. Det vet ju alla!

När jag visar sådant här aggressivt motstånd mot ”tips”och ”kommentarer” så gör jag ibland personer bekymrade; ”oj får man inte säga si eller så”.
Såklart har det med person och situation att göra. När en bebis illvrålar så är man kanske inte särskilt mottaglig för ”tips”. Dessutom har man i de allra flesta fall provat allt, eller så vet man precis vad det handlar om och man försöker lösa det. Hur som helst så är det sällan läge att påpeka att bebisen är ledsen. Är det NÅGON som vet det så är det föräldern. Hej hej maxade stressnivåer!

Jag tänker också att man aldrig vet hur många som har kommenterat saker förut. Man kanske har fått höra att ens barn är SÅ LITEN eller SÅ STOR femtioelva gånger. Till slut undrar man ju vad problemet är? ÄR det ett problem? Mitt barns storlek? Är hen så exceptionellt stor/liten att ALLA som ser hen måste påpeka det?

En sådan där klassisk kommentar är uttrycket ”Små barn små problem – stora barn stora problem”.
Det är såklart inte ett dugg tröstande att höra när man är nybliven, trött förälder. Å tack, detta är småpotatis alltså, vad gött att veta att allt bara blir värre!

Kanske är det bara så att man vill trösta, säga att ”du tror det är jobbigt nu men det är det inte”. Fast det slår liksom lite fel då kan jag tycka…
Eller är det för att tala om för den som upplever tillvaron lite problematisk i bebisstadiet att den borde vara tacksam och inte gnälla?

Jag tycker det är dumt att ställa problemen mot varandra. Om ett stort barn mår dåligt i skolan till exempel så kanske man kan tänka tillbaka på den där dagen hen kastade en tallrik gröt i väggen och tycka att ”hur kunde jag tycka att det var jobbigt …”. Man kanske tänker att man på något sätt hade mer kontroll då, för på ett sätt har man ju det eftersom man kan kontrollera allt det yttre när man är med sina barn hela tiden. Så fort de släpps iväg till förskola och skola så måste man släppa på kontrollen. Man kan skydda barnen på ett annat sätt när de är små. Men ständig sömnbrist, kolik eller det gigantiska ansvaret, att vara helt nybörjade på något, det är såklart inte ”små problem”. Det är ju en total livskullerbytta!

Men i backspegeln är det ju så självklart på något sätt, den ”nya” rollen, som man tänker att man alltid haft! Fanns det en tid jag INTE var mamma? kan jag känna. Jag kan ha svårt att minnas jobbiga perioder när barnen var bebisar. Men jag VET att det var det. Och några delar minns jag väldigt väl.

Kanske är det så, när man säger det här med små barn små problem – stora barn stora problem, att man tänker på typ den period jag befinner mig i nu. Jo visst, barnen bråkar, är som klistermärken och kan vinna guld i sporten gnäll med ganska jämna mellanrum. Men på det stora hela är det lugnt. Det är en rätt enkel period. Fin period. Och när det senare då dyker upp en massa problem som jag inte ens kunnat föreställa mig så kanske jag tänker tillbaka på ”småbarnsåren” –  flera år ihopklumpade med lite nostalgiskt skimmer runtom – och ba: ja det var minsann inte alls svårt då.

Jag ska försöka minnas nyanserna, och istället tänka ”små barn, stora barn – olika problem”.

Hur tänker ni kring kommentarer? Kring ”Små barn små problem – stora barn stora problem”?

 

  1. Ja, fy vad jag hatar den kommentaren.
    Vår förstfödda vaknade under en lång period nästan, ett helt år eller om det var två, mellan fem och tio gånger per natt. Och dessutom väldigt missnöjd på dagarna.
    Nu har denne lille herre hunnit bli åtta år gammal och än så länge har bebistiden varit det absolut jobbigaste och sedan har det blivit lättare för varje år.
    Tror inte på att problemen nödvändigtvis måste bli större med åren men dom ändrar definitivt karaktär.
    Sedan är det så himla olika från barn till barn. En del barn kanske är hyfsat friktionsfria under bebistiden medan dom får större bekymmer under tonåren media andra är tvärtom.
    Så svårt att sia om varje barns framtid 😀

  2. Jag tror det är ett rätt gammalt uttryck. Kan det ha haft annan innebörd förr i tiden?
    Inte varit så pekpinnigt utan mer…ja nåt annat?
    Många uttryck förändras ju med tiden. ”Som ett brev på posten.” till exempel.

  3. Jag tror att föräldraminnet är otroligt selektivt. Jag säger ofta att vi har ett sk. ”enkelt” barn, för jag tycker att han har ett så glatt humör och oftast liksom bara finner sig. Så himla lyxigt med pigg och glad bebis.
    Min man brukar fint försöka påpeka att bebis också har kolik/sjukt ont i magen och har gallskrikit minst 2-3 timmar om dagen under sina första månader, samt att man i princip inte kunde lägga ner honom innan han fyllde tre månader.

    Men allt det där jobbiga har ju jag glömt (även om det var en ont-i-magen natt igår), för jag fick ju höra jordens bästa skratt precis innan läggning (en väldigt skrikig läggning). Föräldraminnet är helt enkelt sjukt selektivt, och storbarnsföräldrar kanske helt enkelt inte glömmer bort problemen lika fort pga tonåringar skrattat inte lika charmigt när man munpruttar dom i nacken?

    1. HAHAHA ja det måste bero på det där icke-munpruttet i nacken👍😂😂😂😂😂 Jag tror du är nåt på spåret.

  4. Ja, kära nån! Tycker jag hört det sen jag var gravid – passa på att njuta nu, innan bebisen kommer, för sedan blir det jobbigt. Det hjälper ju verkligen inte! Och vi säger ju inte så om något annat. Tex ”Grattis till nya jobbet, men du kommer säkert att få det jobbigt, tänk bara att behöva gå upp varje morgon och gå dit!”. Och ibland tycker jag det är jättejobbigt att vara förkyld och ha feber, men när jag beklagar mig säger aldrig någon ”Ja, men tänk när du blir gammal och bryter lårbenshalsen, då blir det jobbigt, må du tro!”.
    Lite medkänsla, ska det vara så svårt? Mvh pms och sömnbrist, hej!

  5. Så taskig kommentar! Blir heligt irriterad av alla kommentarer av det slaget, den värsta imo är dock ”det kanske du skulle ha tänkt på innan du blev gravid/skaffade ett barn till” när jag någon gång insinuerar att det är lite tungt med två barn på 20 månader. Vadå tänkt på innan? Innan jag fick två kunde jag ju omöjligt veta hur det skulle bli och på vilket sätt hjälper det mig nu, kan ju inte trycka in bebis i livmodern igen och ångra mig pga konstaterat jobbigt.. snark!

  6. Självklart har avdra sagt det till mig och det har stört mig. Men jag har också försökt att göra det till en tankeställare för mig själv. Ok, det är jättetufft nu, men jag kommer få hantera mycket jobbigare saker när de blir större. Jag fasar för att ha tre tonåringar till exempel. Men då brukar jag tänka att jag åtminstone kommer sova hela nätter då och inte behöva ha konstant fokus på ungarna så de inte ex springer runt med en sax. Problemen är små men många i kombination med trötthet nu. Sen tror jag att problemen snarare kommer att ge mig oro – och därför kännas större.

    1. Haha, åh jag tänker så med, när de är tonåringar får jag sova! Sen hör jag mina kollegor som inte sover för deras äldre tonåringar springer ute på nätterna och de ligger och oroar sig..😂

  7. Jag känner igen mig! Min storasyster droppade detta ofta när min första bebis var nyfödd och hon hade 2 äldre barn. Kändes sådär kul att höra att allt skulle bli värre, även om jag faktiskt inte hade en speciellt svår bebistid med något av barnen. Nu när jag har världens mest rabiata 4-åring och en skrikig 1-åring är det tvärtom. Hennes stora skolbarn har lugnat sig och blivit såå medgörliga, så nu är det såå skönt att inte ha små längre. Hon blir helt chockad när mina springer runt och skriker, har tydligen glömt allt.
    Tack för den, jag ska se om mina barn vill växa upp snabbare.. ;)

  8. Jag förstår hur du menar men har liksom aldrig tänkt på det talesättet som förminskande av någons problem. Tänker nog att små barns problem står i min makt att lösa alltså är det små problem även om det kan vara jobbigt. Stora barns problem ligger utanför min kontroll alltså är de stora problem. ( Tänk ett myndigt barn som lever destruktivt) Det kanske säger mer om mitt kontrollbehov än om talesättets verkliga innebörd? Men jag tänker att stora barn är mycket äldre än min 7 och 10 åring.

  9. Alltså jag måste bara säga att jag AVSKYR den jäkla kommentaren. Jag spyyyyr på den! Små barn små problem blablaa.. det är ju enbart för att förminska ens nuvarande problem. Man kan precis likagärna säga; men snäääälla lilla du, om du tycker att DET HÄR är jobbigt, då kommer du får en chock när dom ”riktiga” problemen kommer, när dom blir STÖRRE.
    Dvs, du HAR inga problem nu. Det är du som inte PALLAR. Förlåt mitt urtidsvrål här. Men jag går så igång på den här skiten! Du skriver så himla bra:) Sitter och nickar med när jag läser din text och min man undrar vem jag pratar med…

  10. Det där med att inte tipsa. Jag satt en hel tågresa från Halmstad till Malmö och kämpade för att inte gå fram till föräldrarna vars barn (ca 6 månader) skrek konstant. Barnet hade nämligen en overall på sig. Föräldrarna tog av sig ytterkläderna med ungen fick behålla sina på. Men jag klarade att inte påpeka. För vem vet. Just deras barn kanske trivdes bäst så. Vad vet jag?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..