Vad händer med flickorna efter lägret?

Jag har fått lite frågor efter resan till Kenya. Tycker så mycket om att ni engagerar er, kommenterar, funderar och ställer frågor. Ni är så fina!

Och vet ni vad, vi har lyckats samla ihop över 70 000 kr! Det är 350 lägerplatser! Blinkar frenetiskt för att inte börja gråta när jag tänker på det. Ni är fantastiska.

Frågor som jag fått nu då.

En fråga, eller mer en omtanke som jag ändå tänker svara på, var Agneta som skrev att hon hoppades att jag hade personer att prata med nu när jag kommit hem från resan. Alla intryck som ska bearbetas osv som hon antar inte går att stänga av.

Det blir ju lite abrupt på bloggen, från flera inlägg om flickor som kämpar för att inte behöva könsstympas till lussebak. Det blir hastigt i verkliga livet också. MEN, i verkliga livet är det ju så mycket mer som händer.
Dels så har vi under resan haft många långa stunder av resande. Bilresor på ofta flera timmar. De stunderna har vi nästan oavbrutet pratat om det vi varit med om och på så sätt liksom bearbetat. Under de stunderna har vi också fått energi och börjat spåna hur vi kan bidra, vad vi kan göra för att få in pengar till projekten. Jag tror det är där jag är nu.

Jag vet att somliga kommenterat (inte hos mig men hos andra) att man har tyckt att resan är onödig, att man kan stötta utan att åka med. Skriva om det utan att ha varit på plats. Och det är korrekt, man kan skriva om det här utan att ha varit med. Man kan skriva om Mary och hennes arbete och man kan återge det Läkarmissionen skriver på sin hemsida.

Men det är skillnad att vara på plats. Att se vilken enorm skillnad era bidrag gör, att möta människor som kämpar, att möta de som drabbas på ena eller andra sättet, att ta in nyanser och flera sidor av en sak, att se energin, kämpaglöden och engagemanget hos personerna som arbetar där. Att möta flickor som knappt ens hört om könsstympning för att man kommit så långt. Att se flickor som precis genomgått ingreppet.

Att sedan kunna berätta för er vilken skillnad bidragen gör. Att det verkligen, verkligen händer saker. Jag kan med gott samvete uppmana mina läsare att swisha en slant till #varjeflicka för jag vet att den slanten går till Marys projekt och att det projektet gjort otroliga förändringar som gör att flickor kommer att slippa så mycket smärta och besvär i framtiden.

Så, för att svara på hur jag tar hand om alla intryck nu. Jag zoomar in på hur jag kan bidra. Vad kan JAG göra för att bidra. Dels för egen del och dels i form av att be mina läsare om hjälp att bidra. Och det är ju något som jag planerar att göra närmaste tiden men också framåt.

IMG_9576

Påminner med hjälp av Linah och Mercy om hur man kan köpa en plats på lägret. Märk betalningen med #varjeflicka. Och man behöver såklart inte swisha 200 kr, det är vad en lägerplats kostar, men varje liten krona hjälper till!

Den andra frågan löd såhär:

”Jättebra och viktigt läger! Om en flicka åker på detta hur stöttas hon efteråt när hon kommer hem och ska säga till sina släktingar att hon inte vill? Jag förmodar att det är väldigt svårt och kanske inte alls accepteras av familjen. Följer man upp dessa flickor på något sätt för att se att de inte senare blir utsatta av någon slags bestraffning? Hur brukar släktingar reagera när en flicka kommer hem efter ett sådant här läger, brukar de veta om att hon åker?

Du kanske inte hinner svara på allt men det var intressant att höra om dessa läger 😊”

Så himla bra och viktiga frågor!

Såhär funkar det med lägren. Flickorna går som en typ av program från april till november, det avslutas med lägret. De får lära sig att säga nej, att stå upp för sig själva och om kroppen, med mera.

De allra flesta som kommer till lägret har godkännande från föräldrar. Mercy och Linah hade ju tex pappor som stöttade deras beslut. Men många åker ju också för att slippa pressen.

Könsstympning sker som sagt i säsong och just de två veckorna är pressen som störst. När de kommer hem har det liksom lättat pga säsongen är passerad.

Dock finns det såklart de som fortsätter att pressas, kanske blir utfrusna osv.

Marys team är där och stöttar även efter lägret. De barn som fått straff att inte få gå i skolan får stöd så de kan fortsätta, de som verkligen inte kan återvända får komma till ett tryggt boende. De andra fortsätter att stöttas genom träffarna i kyrkan och/eller skolan. Ingen av flickorna lämnas till sitt öde.

En viktig del med lägren är ju också allt stöd de finner hos varandra. Även om de kommer från olika ställen så bär de med sig styrkan från varandra.

Hoppas det besvarade det mesta!

Om ni har fler frågor så hojta så ska jag försöka svara!

Så glad att ni engagerar er!

Och tänk, 350 flickor till får hjälp tack vare er!

  1. Sara skriver:

    Tack för svaren. Mäktigt att det blev så mycket insamlat. Det är skönt att veta att trots allt hemskt som händer i världen så finns det människor som bryr sig om andra och vill att andra ska må bra. Det är en stark kraft som man ibland glömmer bort när man dag in och dag ut nås av hemska nyheter vad människor gör mot varandra och världen. Tänk att kunna mobilisera delar av denna kraft som du gjorde, det är coolt!

  2. Anna skriver:

    Asså Louise, DU är fantastisk, som använder din plattform till detta! En genomgodhjärtad underbar och sann människa. Det är så fint.❤

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..