Hur man trodde det skulle vara att få barn …

Nästa önskeinlägg lyder såhär:
Kanske nått om hur en föreställer sig att ha barn vs verkligheten med dem? Både det oväntat jobbiga men också det fina?
 
Alltså … egentligen så grundar sig nog hela Hejhejvardag på just detta. Alla föreställningar och sedan verkligheten!
Det finns så otroligt mycket komik i det. Jag kan skratta ihjäl mig när jag tänker på höga hästar om uppfostran, beteenden och prioriteringar.
Hur jag såg framför mig att jag och Mattias liksom skulle resonera oss fram till hur vi skulle ”forma” våra barn. Alltså på ett fint sätt egentligen även om det här lät skumt. Det är komiskt för att 1) tid till reflektion över sin föräldraroll = typ noll. 2) barnen är egna individer.
Jag trodde verkligen jag skulle ha mycket mer inflytande och makt.
Och det är klart att man har stor inverkan på sina barn, men inte så mycket som jag trodde. Plus! Det tas ju emot olika beroende på vilken individ mitt barn är.
Jag har liksom med lite känsla av nederlag insett att jag ibland bör överlåta vissa diskussioner till Mattias, att mina ”vrida och vända och analysera”-fasoner verkligen inte alltid är det bästa för barnen. Sådana situationer där jag ändå tänkt att jag kommer hjälpa med mitt inkännande sätt, där istället Mattias – som också är känslig och mjuk – istället passat bättre för att han är rakare. Tror jag.
En annan sak som slog mig när jag fick barn var just det där med tiden. Den bara RUSAR fram, jag hinner typ koka lite pasta och torka några rumpor, sedan har det gått två veckor till. Det är så otrooooooligt intensivt! Har jag ens andats idag? När duschade jag senast? Är det frukost eller middag nu?
(Fast obs att tiden med första barnet som bebis gick extremt långsamt många stunder … Man kollade på klockan efter en evighetslång morgon och tänkte att NU är det väl lunch snart. Klockan visade 9.55.)
Och så något som jag aldrig kunde föreställa mig. Alltså jag fattade väl på nåt sätt men ändå inte – kärleken. Med kärleken kom oron och paniken över hur enormt detta var, men kärleken alltså. Som den slår ut allt annat.
Jag vet att jag före barn undrade när man kunde ha barnvakt för första gången. Efter barn tänkte jag när VILL man ha barnvakt?
Det är såklart inte beviset för att man älskar eller inte älskar sina barn. Jag fattar att man är olika och att många vill ha barnvakt ganska kvickt – fattar verkligen! Jag var bara chockad att JAG inte ville det.
Jag är fortfarande inte helt nöjd med att vara borta från barnen. Jag njuter när jag är iväg och helt ärligt längtar jag inte så mycket när jag väl är borta. Men när jag kommer hem vill jag aldrig åka iväg igen. Och innan jag ska iväg vill jag inte åka. Men nu för tiden vet jag att jag funkar så, att jag inte vill men väl på plats kommer jag ha det bra.
Som sagt, jag kan tycka det är svinskönt att få sova ut, tänka en hel tanke, ha ett samtal utan kören i bakgrunden som sjunger livets soundtrack ”Mammamamamamamamammamamammamamamamammamaamamamaaaaaa!!!”. S V I N S K Ö N T.
Men är ändå fortfarande förvånad över hur lite jag vill vara ifrån dem. Jag hade INTE trott det.
Avslutar lite passande med min lista

VAD MAN SA FÖRE BARN – HUR DET BLEV.

Kör en #tbt på den här gamla listan.

Saker man sa innan barn och hur det sedan blev …

 

1. Det där med ljud …

ljud1

ljud2

 

2. Det där med barnvakt …

barnvakt1

barnvakt2

3. Det där med regler …

nej1

nej2

4. Det där med sova i egen säng …

sova1

sova2

 

5. Det där med partid …

partid1

partid2

 

6. Det där med prat om barn …

prat1

prat2

 

 

7. Det där med maten …

mat1

mat2

  1. Min tydligaste grej är skämmigt nog mutorna med ätbart… ”Du får en stor chokladkaka om du lämnar in musikuppgiften istället för att skita i det” (fjortonåring). Jag skulle ALDRIG ha trott mig själv för 10 år sen när min högsta övertygelse var att absolut inte muta med ätbart – barnen ska känna att de ska göra saker för att de själva tjänar på det. Hahahaha! Och att jag kunde drömma ibland om att barnen blev större och att det skulle bli enklare då. Det är en stor myt! Att ha barn över tio är jobbigare än alla småbarn i världen. Jag kan sakna den bekymmersfria småbarnstiden. Men det blir roligare också.

  2. Hahaha, jag ääälskaaar dina före och efter-bilder!! Igenkänningen är total och så är även trösten i densamma!! Du är så rolig❤

  3. Bra och roligt inlägg, stor igenkänning! Jag hade starka åsikter mot att bära mitt barn, innan han föddes. Bärsele eller sjal spelade ingen roll, jag kunde inte tänka mig nåt töntigare än att bära ett barn som en annan apa, mitt barn skulle ligga i sin vagn punkt slut. Det blev inte riktigt så och nu kommer jag inte ens ihåg varför det var så viktigt för mig att inte bära…

  4. Du gör så bra och talande bilder. Många av de exempel du tar upp är klockrena, som maten tex…vissa andra jobbar vi på att inte hamna i som sängen och att få till egentid med mannen. Men det är inte lätt alltid. Puh, men skam den som ger sig 😅😉

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..