Hönsmamma eller inte hönsmamma … det är frågan

Dagens fråga lyder såhär:

Hönsmamma eller inte, för och nackdelar. Typ. Eller nåt liknande. Varför blir vissa hönsmammor och andra inte? Hur trodde du att du skulle bli vs hur blev det? Vad är rimligt beteende och när går det för långt? Går du för långt? Osv, du hajar.

Jag trodde att jag skulle vara en cool mamma. Jag trodde det eftersom jag hade fem syskonbarn när jag blev mamma och tänkte att jag kan ju typ det här med att vara en moder.

Jag är inte en cool mamma. Jag var ABSOLUT inte cool när jag blev mamma för första gången. Lite liiite coolare nu. Nu gråter jag inte av skräck när de ska bada. Och jag är inte jätterädd att de ska blåsa iväg.

Jag tror att mycket av det man kallar ”hönsmamma” har att göra med att man vill ha kontroll och att man känner ett enormt ansvar. Plötsligt har man chockats av att få något man älskar mer än man trodde var möjligt och så hänger hens liv på en själv. Man vill liksom inte sabba det.

Jag fick efter ett tag börja tänka: kommer hon dö av det här? (typ sårig rumpa pga bajsat på natten utan att vi märkt – kan fortf känna smärtan i mig när jag upptäckte det). Svar: Nej hon kommer inte dö av det. Okej, då kan jag släppa lite av ångesten.

Men som sagt, jag blev lite coolare och det berodde väl på trygghet som kom av erfarenhet. Att hänga med barnen så mycket som man gör leder ju till att man upptäcker att de klarar av saker. Men det är klart, när de slutar vara bebisar så börjar de ju snart kunna utsätta sig för saker som ÄR livsfarliga.

Ibland kan jag tänka att vissa saker får de göra när jag inte är med. Typ springa på asfalt. Jag får PANIK när de springer på asfalt. Jag ropar typ alltid att de ska sakta ner, se upp så de inte snubblar, akta sig för gruset, inte krocka och så vidare. Hysteriskt vrål! Nu för tiden brukar jag säga att ”ni får springa när mamma inte ser”. För jag inser ju att de bör få springa.

Mattias är ju i de allra flesta fall mer hönsmammig än jag och det har också gjort att jag fått tuffa till mig. Vi kan inte ha TVÅ hönspersoner, då kommer barnen aldrig lära sig att klättra på berg (eller springa på asfalt…).

Nu tappade jag lite frågorna här på vägen. Men kortfattat:

Varför blir vissa hönsmammor och andra inte?

Jag tänker att det beror på ens egna föräldrar. Mina har varit ganska hönsiga, fast jag har alltid tänkt det mer som omtanke  och orolighet än ”hönsmamma”.

Hur trodde du att du skulle bli vs hur blev det?

Se världens längsta svar i hela blogginlägget ovan.

Vad är rimligt beteende och när går det för långt?

Jag är inte rätt person av avgöra, såklart, så jag spånar lite löst bara. Jag tänker balans. Man måste ta hänsyn till sina egna känslor och även lyssna in en ev. partner.
Och så får man väl träna upp sig om man känner att man begränsar barnen. Liksom vara med när de ska klättra upp på taket på lekstugan och se dem klara av det gång efter gång. KBT liksom.

Rimligt beteende är väl det som begränsar livsfara tänker jag. Men det där verkar ju ibland också vara subjektivt. Typ ”de kan ju falla konstigt om de hoppar i soffan och då kan de dö!” eller ”statistiskt sätt kommer vi inte att krocka, vi kan skippa säkerhetsbälten”. 

Att hönsmammeriet går för långt tror jag sällan sker. Eller alltså såhär: man kan inte ha koll på barnen 100%. De är på skola/förskola, hos mormor och morfar eller hos en kompis. De kommer att göra saker de inte får och sådant man skulle VRÅLA stopp åt om man såg dem. Så såvida man inte låser in barnen och virar in dem i bubbelplast varje dag så tänker jag att för barnens del kan det nog ändå inte bli för hönsigt. Ens egen oro däremot kan ju äta upp en ibland och då tror jag KBT är en bra grej.

Går du för långt?

Ja som sagt, asfalten. Det är ju inte rimligt att barnen inte ska få springa på asfalt. Det gör de vare sig jag vill eller inte.
Jag går nog mest för långt i mitt huvud, det vill säga scenarier jag spelar upp eller bara känslan av att jag inte har dem under kontroll flera timmar om dygnet. Jag kan få panik och vilja åka och hämta hem dem från dagmamman och skolan. De dagarna kan jag ibland hämta lite tidigare. Men för det mesta är det jag själv som får leva med oron. Om jag skulle agera på min oro varje gång så skulle jag nog säga att jag gått för långt. Men jag tycker jag klarar mig hittills :)

Men nu vill jag veta vad NI tycker!! Jag har ju bara spånat loss här, ge mig era tankar!

  1. Hilda skriver:

    Jag trodde jag skulle bli hönsig eftersom jag är (eller iaf har varit) en väldigt neurotisk person som är rädd för allt. Men de senaste åren har jag lämnat det där lite och vågar tänka mer positivt och nu när lillen har kommit så känner jag mig väldigt chill. Kanske för chill… Oj, skulle man stannat hemma för att undvika andras bakterier? Vi gick på öppna förskolan när han var några veckor, det är ju kul tänkte jag. Min man säger åt mig på skarpen att inte lämna ungen på skötbordet när jag står två meter bort.
    Sen vet jag ju inte hur jag kommer känna när han blir större och börjar gå och äta och sånt… Men hoppas att jag även då vågar låta honom utvecklas och testa lite fritt.

  2. Anna skriver:

    Angående det där med biologin – så går det just nu en serie oå Kunskapskanalen om hur många i djurvärlden delar på omsorgerna om ungarna… Och det är ju också så att föräldrarna ska skydda dem till överlevnad, men också lära dem att klara sig själva. Och det är väl i den sista som vi kan gå lite snett ibland.
    Jag tänker att vi är för jönsiga när vi inte låter barnen lära sig av sina misstag, fysiskt och annat. Att vi försöker kratta vägen för mycket, genom att se till att allt blir rätt från början. Både att det blir helt ofarligt, men även att det ska bli ”rätt på en gång” för att de inte skal i ledsna. Men det är min teoretiska sida…
    I praktiken är jag mer jönsig än jag önskar! Mamma var supercool, och jag önskar att jag vore mer sådan. Men å andra sidan var jag inte lika utmanande som barn, inte som vår son. Han har sedan han föddes gillat att vifta, helst med stoooora saker i händern. Hängde sig som bebis på kökslådorna och skulle dra ut största, tyngsta grytlådan. Viftade med sopborsten hejvilt, etc. Då blir det mer ”oaaahhh, stopp!” innan skador på honom eller inredningen. Försöker hålla kontrollbehovet i schack och inte säga ”försiktigt” lika ofta. Men oj vad svårt det är 😳

  3. Anna skriver:

    Jag är mycket mer ”hönsig” än jag föreställt mig att jag skulle vara! Samtidigt med två döttrar försöker jag stärka dem och rusta dem för framtiden. Att visa allt de klarar liksom.
    Men sedan tycker jag att eftersom vi är såna som springer fram snabbt när de slår sig och tröstar snabbt när de gråter så har jag tänkt att de gråter kortare och blir snabbare tröstade än andra barn vars föräldrar säger: det var väl inget. Men det är ju högst egna spaningar 😁

  4. Malin skriver:

    Höns är fantastiska mammor, alla fall våra höns. Låter kycklingarna ge sig iväg på egna äventyr när de är redo för det, men håller koll och rycker in vid behov. När någon kallar mig hönsmamma svarar jag ”åh tack! Tycker du verkligen det? Så glad jag blir!”

  5. Cajsa skriver:

    Så kul inlägg. Igenkänningsfaktorn är hög på vissa delar.
    Jag blev dock inte alls hönsig. MIN mamma har varit lite av en hönsmamma, men pappa har alltid varit supercool. Tror jag ärvt lite av båda.

    Som med BLW, vår son äter blw o har gjort sen 6 mån. Nu är han ett år strax. Alla va helt till sig av oro så fort dom såg han klökas. Medan jag typ ”äsch han löser det” o de gör han ju. Strålande. Med högsta betyg.
    Lika om han ramlar, då är både jag o min sambo väldigt ”jaha, de gick bra!” om vi ser att det gick bra. Däremot om det går illa så är vi ju snabba fram o tröstar. Men vi hojtar aldrig OJ eller något sådant för då gråter vår son av bara ordet oj 😂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..