Hönsmamma eller inte hönsmamma … det är frågan

Dagens fråga lyder såhär:

Hönsmamma eller inte, för och nackdelar. Typ. Eller nåt liknande. Varför blir vissa hönsmammor och andra inte? Hur trodde du att du skulle bli vs hur blev det? Vad är rimligt beteende och när går det för långt? Går du för långt? Osv, du hajar.

Jag trodde att jag skulle vara en cool mamma. Jag trodde det eftersom jag hade fem syskonbarn när jag blev mamma och tänkte att jag kan ju typ det här med att vara en moder.

Jag är inte en cool mamma. Jag var ABSOLUT inte cool när jag blev mamma för första gången. Lite liiite coolare nu. Nu gråter jag inte av skräck när de ska bada. Och jag är inte jätterädd att de ska blåsa iväg.

Jag tror att mycket av det man kallar ”hönsmamma” har att göra med att man vill ha kontroll och att man känner ett enormt ansvar. Plötsligt har man chockats av att få något man älskar mer än man trodde var möjligt och så hänger hens liv på en själv. Man vill liksom inte sabba det.

Jag fick efter ett tag börja tänka: kommer hon dö av det här? (typ sårig rumpa pga bajsat på natten utan att vi märkt – kan fortf känna smärtan i mig när jag upptäckte det). Svar: Nej hon kommer inte dö av det. Okej, då kan jag släppa lite av ångesten.

Men som sagt, jag blev lite coolare och det berodde väl på trygghet som kom av erfarenhet. Att hänga med barnen så mycket som man gör leder ju till att man upptäcker att de klarar av saker. Men det är klart, när de slutar vara bebisar så börjar de ju snart kunna utsätta sig för saker som ÄR livsfarliga.

Ibland kan jag tänka att vissa saker får de göra när jag inte är med. Typ springa på asfalt. Jag får PANIK när de springer på asfalt. Jag ropar typ alltid att de ska sakta ner, se upp så de inte snubblar, akta sig för gruset, inte krocka och så vidare. Hysteriskt vrål! Nu för tiden brukar jag säga att ”ni får springa när mamma inte ser”. För jag inser ju att de bör få springa.

Mattias är ju i de allra flesta fall mer hönsmammig än jag och det har också gjort att jag fått tuffa till mig. Vi kan inte ha TVÅ hönspersoner, då kommer barnen aldrig lära sig att klättra på berg (eller springa på asfalt…).

Nu tappade jag lite frågorna här på vägen. Men kortfattat:

Varför blir vissa hönsmammor och andra inte?

Jag tänker att det beror på ens egna föräldrar. Mina har varit ganska hönsiga, fast jag har alltid tänkt det mer som omtanke  och orolighet än ”hönsmamma”.

Hur trodde du att du skulle bli vs hur blev det?

Se världens längsta svar i hela blogginlägget ovan.

Vad är rimligt beteende och när går det för långt?

Jag är inte rätt person av avgöra, såklart, så jag spånar lite löst bara. Jag tänker balans. Man måste ta hänsyn till sina egna känslor och även lyssna in en ev. partner.
Och så får man väl träna upp sig om man känner att man begränsar barnen. Liksom vara med när de ska klättra upp på taket på lekstugan och se dem klara av det gång efter gång. KBT liksom.

Rimligt beteende är väl det som begränsar livsfara tänker jag. Men det där verkar ju ibland också vara subjektivt. Typ ”de kan ju falla konstigt om de hoppar i soffan och då kan de dö!” eller ”statistiskt sätt kommer vi inte att krocka, vi kan skippa säkerhetsbälten”. 

Att hönsmammeriet går för långt tror jag sällan sker. Eller alltså såhär: man kan inte ha koll på barnen 100%. De är på skola/förskola, hos mormor och morfar eller hos en kompis. De kommer att göra saker de inte får och sådant man skulle VRÅLA stopp åt om man såg dem. Så såvida man inte låser in barnen och virar in dem i bubbelplast varje dag så tänker jag att för barnens del kan det nog ändå inte bli för hönsigt. Ens egen oro däremot kan ju äta upp en ibland och då tror jag KBT är en bra grej.

Går du för långt?

Ja som sagt, asfalten. Det är ju inte rimligt att barnen inte ska få springa på asfalt. Det gör de vare sig jag vill eller inte.
Jag går nog mest för långt i mitt huvud, det vill säga scenarier jag spelar upp eller bara känslan av att jag inte har dem under kontroll flera timmar om dygnet. Jag kan få panik och vilja åka och hämta hem dem från dagmamman och skolan. De dagarna kan jag ibland hämta lite tidigare. Men för det mesta är det jag själv som får leva med oron. Om jag skulle agera på min oro varje gång så skulle jag nog säga att jag gått för långt. Men jag tycker jag klarar mig hittills :)

Men nu vill jag veta vad NI tycker!! Jag har ju bara spånat loss här, ge mig era tankar!

  1. Jag trodde jag skulle bli hönsig eftersom jag är (eller iaf har varit) en väldigt neurotisk person som är rädd för allt. Men de senaste åren har jag lämnat det där lite och vågar tänka mer positivt och nu när lillen har kommit så känner jag mig väldigt chill. Kanske för chill… Oj, skulle man stannat hemma för att undvika andras bakterier? Vi gick på öppna förskolan när han var några veckor, det är ju kul tänkte jag. Min man säger åt mig på skarpen att inte lämna ungen på skötbordet när jag står två meter bort.
    Sen vet jag ju inte hur jag kommer känna när han blir större och börjar gå och äta och sånt… Men hoppas att jag även då vågar låta honom utvecklas och testa lite fritt.

  2. Angående det där med biologin – så går det just nu en serie oå Kunskapskanalen om hur många i djurvärlden delar på omsorgerna om ungarna… Och det är ju också så att föräldrarna ska skydda dem till överlevnad, men också lära dem att klara sig själva. Och det är väl i den sista som vi kan gå lite snett ibland.
    Jag tänker att vi är för jönsiga när vi inte låter barnen lära sig av sina misstag, fysiskt och annat. Att vi försöker kratta vägen för mycket, genom att se till att allt blir rätt från början. Både att det blir helt ofarligt, men även att det ska bli ”rätt på en gång” för att de inte skal i ledsna. Men det är min teoretiska sida…
    I praktiken är jag mer jönsig än jag önskar! Mamma var supercool, och jag önskar att jag vore mer sådan. Men å andra sidan var jag inte lika utmanande som barn, inte som vår son. Han har sedan han föddes gillat att vifta, helst med stoooora saker i händern. Hängde sig som bebis på kökslådorna och skulle dra ut största, tyngsta grytlådan. Viftade med sopborsten hejvilt, etc. Då blir det mer ”oaaahhh, stopp!” innan skador på honom eller inredningen. Försöker hålla kontrollbehovet i schack och inte säga ”försiktigt” lika ofta. Men oj vad svårt det är 😳

  3. Jag är mycket mer ”hönsig” än jag föreställt mig att jag skulle vara! Samtidigt med två döttrar försöker jag stärka dem och rusta dem för framtiden. Att visa allt de klarar liksom.
    Men sedan tycker jag att eftersom vi är såna som springer fram snabbt när de slår sig och tröstar snabbt när de gråter så har jag tänkt att de gråter kortare och blir snabbare tröstade än andra barn vars föräldrar säger: det var väl inget. Men det är ju högst egna spaningar 😁

  4. Höns är fantastiska mammor, alla fall våra höns. Låter kycklingarna ge sig iväg på egna äventyr när de är redo för det, men håller koll och rycker in vid behov. När någon kallar mig hönsmamma svarar jag ”åh tack! Tycker du verkligen det? Så glad jag blir!”

  5. Så kul inlägg. Igenkänningsfaktorn är hög på vissa delar.
    Jag blev dock inte alls hönsig. MIN mamma har varit lite av en hönsmamma, men pappa har alltid varit supercool. Tror jag ärvt lite av båda.

    Som med BLW, vår son äter blw o har gjort sen 6 mån. Nu är han ett år strax. Alla va helt till sig av oro så fort dom såg han klökas. Medan jag typ ”äsch han löser det” o de gör han ju. Strålande. Med högsta betyg.
    Lika om han ramlar, då är både jag o min sambo väldigt ”jaha, de gick bra!” om vi ser att det gick bra. Däremot om det går illa så är vi ju snabba fram o tröstar. Men vi hojtar aldrig OJ eller något sådant för då gråter vår son av bara ordet oj 😂

  6. Jag blev inte alls hönsig, men det var ingen överraskning. Min mamma var orimligt ohönsig och tyckte att vi kunde gå till dagis själva och gav och täljknivar i födelsedagspresent. Det gick bra.
    Andra runt omkring blir nog mer oroliga än jag när dottern gör cirkustrix på gungan, knappt 2 år gammal. klart att jag också sitter där och döljer nån hjärtattack då o då men ur munnen kommer det ”starkt jobbat älskling”!
    Min man är dock jätte hönsig, stackarn. Men vi lyckas komprissa lite och tur är väl det att vi inte är våghalsiga båda två!

  7. Himla intressant ämne, både att man är så olika och vad som är ”rimligt” och inte. Jag har alltid sett med som väldigt chill och har inte alls varit orolig för olyckor och sjukdomar men nu när min äldsta snart ska börja skolan håller jag på att förgås av oro för hur det ska gå. Började oroa mig för typ ett år sen, alltså ca 1,5 år i förväg vilket känns helt orimligt. Som exempel: barnet ifråga har ett hjärtfel (ej livshotande) och jag har varit mer orolig för att hen ska bli retad för att hen har pacemaker än att själva sjukdomen skulle kunna vara farlig…. så knäppt, men tror att det är för att det är något som känns extremt svårt att ha kontroll på eller förhindra.

    Tänker iaf att jag får oroa mig men att det är superviktigt att försöka att inte föra över sina rädslor på barnen så att de begränsar sig (det gäller ju såklart inte livsfara;-).

    1. Håller tummarna för skolan. Det kanske hjälpa att tänka på hur coolt man själv tyckte att det var tex när någon fick gips och gick på kryckor (som alla skulle låna o testa). Man var nyfiken. Andra barn kan faktiskt tycka att en pacemaker är något verkligen fantastiskt, en hjältemanick som bara dom riktigt tuffa klarar av att få inopererad. Barnet är ju starkt som klarat en operation och i skolan kan nog de andra barnen se det som en superhjältestyrka snarare än en svaghet om man uppmuntrar till det synsättet.

  8. Jag har begåvats med egenskapen att se förutse alla potentiellt farliga saker som kan hända barn i typ alla situationer. Är högkänslig så kan vara en orsak. Tar mycket energi tyvärr. Känner verkligen igen det här med att inte vilja se när de gör farliga saker som att springa på asfalt. När en olycka har hänt är jag dock ofta kolugn och tröstar och tvättar sår. Lite som att se på läskiga filmer – är inte rädd för att se det läskiga utan mer sträckan dit som bygger upp inför det som ska hända.

    1. Haha…faktiskt VÄLTE barnvagnen med vår förstfödda -94 i en ordentlig Skåne-storm-orkan…flickan var bar 2 månader…det KAN alltså hända. Allt gick dock bra!

  9. Med min första tänkte jag ej så mycket, var singel när hon blev till så jag flöt med bara. Men sen som mamma och gå ner till tvättstugan, tung tvättkorg så dåtidens bärsele funkade inte då man liksom tryckte korgen emot sig för att orka få med den.. Och tvätta med bebis🙄🤔 får man lämna bebis ensam, sovandes? Kan man bära henne i trappen utan att tappa henne och hon går sönder mot den hårda trappen 😣🙄 minns så väl, slutade med att tvätten sorteras hemma, tas med i Ikeas stora påse och bebis i bilstolen upp och ner.. Hon överlevde😎🤭🙌😂 många konstiga tankar dök upp som mamma, sånt fanns absolut inte innan.. Hur som helst jag duger nog, hållt sex barn mätta, rena och vid liv 👌😂😂

  10. Nu blev jag lite provocerad av Annas inlägg. Som A skriver – är jag okvinnlig då som inte springer efter mina barn med hjärtat i halsgropen? Så, helt onödigt att göra det till en kvinnlig/manlig fråga.

    Jag är i alla fall rätt obrydd, blir väldigt sällan orolig i vardagen. Det beror säkert delvis på att mina barn alltid har varit lugna och sällan rusat, klängt eller klättrat på saker som inte är gjorda att klängas eller klättras på. (Obs, träd räknas som gjorda för klätter.) Delvis handlar det om att min mamma inte var särskilt orolig för saker.

    Men det handlar också om ett medvetet beslut. Min mamma hade en oro, och det var att jag skulle ramla ned från något ”högt” och jag blev fysiskt feg på grund av det. När hon reagerade helt orimligt när mitt första barn som typ ettåring klättrade på vår soffa bestämde jag mig för att inte begränsa mina barn så. Jag har bitit mig i tungan och bara lugnt sagt: ”Du klättrar försiktigt, va?”

    Min man är lite halvhönsig, och ibland blir jag irriterad över att han inte ser barnens kompetens. Alla barn kan inte gå själva till skolan över tre stora gator när de är 8 – jag har känt flera som jag aldrig skulle släppa ensamma utanför porten – men våra barn kan det. Men han är oroligare till personligheten än jag.

  11. Jag var en riktig hönsmamma både med första och andra dottern. Var nästan sjukligt rädd för plötslig spädbarnsdöd och sprang i ett för att kolla att de andades. Och när jag hade min första fick jag för mig att taket på vårt torp kunde rasa in för att det lutade så mycket 🙈När de blev lite större och lite stabilare bebisar blev jag en smula lugnare men det byttes snart ut mot annan oro – it never ends ☺️

  12. Jag blev en riktig hönsmamma, något jag själv inte trodde att jag skulle bli eftersom min egen mamma har absolut inte varit det.
    Det handlar nog om kontroll som du skriver, jag tuckte det var super überjobbigt när mitt första barn började på förskola 2 år gammal. Jag hade ju inte längre koll (kontroll) på vad hon åt, gjorde osv. Men det var så nyttigt för mig, jag behövde släppa kontrollen. Och gud som jag känner igen det där med att springa på asfalt!

    Tre barn senare så har jag kommit till ro och insett att jag inte kan oroa ihjäl mig för allt. Nu kan jag koppla av om barnen inte kommer hem direkt efter skolan, de har förmodligen lekt på vägen hem eller pratat med en kompis en stund. Fast hönsig kommer jag nog alltid att vara.

  13. Fint inlägg, men det får mig att tänka på ur vems perspektiv det kan gå för långt idag (min profession som forskande landskapsarkitekt). Att träna riskhantering genom lek i varierade miljöer är viktigt för barns utveckling, lycka mm (insikten om att barn ju måste få springa på olika underlag osv), men vi vuxna (föräldrar, skolpersonal, besiktningspersonal osv) har svårt att hantera det idag när frågan om ansvar för att minimera minsta risk har blivit större än ansvaret för barns utvecklande lek. ”Hönsandet” har gått för långt när vuxnas rädslor leder till att barn mest får tillgång till torftiga, likformiga utemiljöer där barn inte kan träna riskhantering eller göra så mycket spännande alls. Då har barnens perspektiv tappats bort. Att bry sig om att ens barn kan hantera miljön (lekstuge- och trädklättringen) är såklart jättebra, men att kräva att allt spännande för barn tas bort (händer tyvärr ofta idag) leder till brister i barns egna riskhantering.

    1. Åh, vad jag håller med om det du skriver! Om barn inte får göra illa sig som små lär de sig inte vad som gör ont och inte och risken är då att de tar betydligt farligare risker när de blir större.

      Vi har t.ex. lärt oss att det inte är någon bra idé hoppa ut från 4:e våningen genom att känna hur ont det kan göra att trilla från säg 2-3 meters höjd. Om då all risk att trilla från låg höjd tas bort, hur ska vi få kopplingen ”att trilla från höga höjder gör ont”?

  14. 😂 jag är nog av en hönsmamma, men försöker inte visa det. Det har väl lugnat sig liiite med barn nr två. Min första har ramlat på asfalt och slagit i pannan två ggr, det blev gigantiska bulor, sen har hon blivit påkörd av cykel, ramlat ner från våningssäng, ramlat in i bränneslor, ramlat i trapphuset och slagit i framtänder.. 😏 Jag blir nojjig när det är sten, asfalt, betong, riktigt hårda underlag, vassa kanter, kläm- vält- krockrisk (inkl krock i soffhoppning). under julledigheten vill hon prova åka skridskor 😐 Var är bubbelplasten? 😂😂😂😜

  15. Jag var tvärtom. Trodde att jag skulle bli en hönsmamma, men blev istället väldigt obrydd. Det är bara vatten jag känner mig livrädd inför å barnens vägnar. I övrigt är jag så obrydd att jag ibland tänker att det är något fel på mig och att jag kanske inte älskar mina ungar tillräckligt?

    Går överstyr gör nog hönsmammeriet när mamman själv mår dåligt av det, och kanske avstår från att ta sig ut med barnen. Eller när barnen hela, hela tiden omgärdas av en massa inte, inte, inte som kan förstöra deras tilltro till sin egen förmåga.

    1. Det är absolut inget fel på dig! Knivar, trafik och vatten är livsfarligt, det mesta andra inte. Jag drar (försöker dra) gränsen mellan ”farligt” och ”gör ont”. Det är inte farligt att ramla och få skrubbsår på knäna, det går över.

  16. Får också paniiiik av spring på asfalt – särskilt asfalterade nedförsbackar (varför finns det ens?) En ser ju framför sig ett totalt uppskrapat ansikte, blod som rinner och tänder som knäckts.. ännu mer panik nu på vintern när barnen har tjocka overaller och är som superosmidiga michelinfigurer. När tvååringen klättrar på tripptrappstol är en annan sådan situation som jag får småångest av att bara tänka på. Mer skumgummi, rundade hörn och vadderade hjälmar åt världen!

  17. Intressant! Du ger som vanligt så välformumerade och genomtänkta svar (även när du säger att du bara spånar) Själv blir jag direkt när jag läser frågan superprovocerad. Att kalla en (oftast) mammas beskyddarinstinkter för hönsmammeri eller överbeskydd etc tycker jag är ett utmärkt exempel på hur man förringar och nedvärderar det kvinnliga. Det ligger nedärvt i kvinnans biologi att skydda sin avkomma, utan den instinkten skulle arten knappast överlevt. Jag är sååå trött på att behöva försvara och generat ursäkta mig för att omvärlden tycker att mammor ska vara coola. Knivlisa skrev ett så bra inlägg om det en gång, just att folk sa till henne att vara lite coolare, och sen när hon fångade sin son som ramlade ner från trädet han klättrade i sa samma folk typ, tänk vilken tuur att hon stod precis under trädet. Men hon gjodre det för att hon visste vad som kunde hända. Det var inte tur, det var en mamma som följde sin instinkt. Sluta göra ner mammor och kalla dem för hönsmammor!

    1. Men man kanske också ska tänka sig för innan man uttrycker hur det är ”kvinnlig biologi”… det finns även många pappor som är hönsiga och överbeskyddande. Det behöver inte vara något typiskt kvinnligt, dock trist att det ofta benämns så, det kan jag hålla med om.

      Tycker dock det är lika provocerande att benämna det som kvinnlig biologi. Det kanske är något som saknas hos mig då, vem vet? Väldigt obrydd faktiskt. Självklart håller jag koll på barnet, självklart finns det saker som inte ska göras (som att springa med händerna i fickorna) men rent krasst så har barnet fått lära sig den hårda vägen. -vill du inte lyssna? Nähä, se vad som händer då. Det blev en fläskläpp och en del blod efter spring i trappan med händerna i jackfickorna.

      Jag tror inte på att tjata och tjata, att säga nej till allt som KAN vara farligt. Särskilt inte i kombination med ett barn med väldigt stark vilja, stor upptäckarlust och mer vild än tam. Hos oss går gränsen vid risk för livsfara eller allvarliga skador, då ett nej verkligen betyder ett nej. Det betyder inte att jag inte älskar mitt barn lika mycket eller inte vill skydda. Men jag personligen funkar inte så, vilket också kan vara väldigt provocerande. MEN det är fler pappor än mammor som kommenterat att de haft hjärtat i halsgropen när mitt barn fort runt som en tornado. Jag har inte upplevt att det är typiskt kvinnligt att vara överbeskyddande. Alla är olika i sina föräldraroller helt enkelt.

      Även om det inte alltid verkar så, så har jag stenkoll på mitt barn och vet oftast vad hon klarar av, även om hon förvånar mig ibland. Jag uppmanar till försiktighet men begränsar sällan (regler kring uppförande är en helt annan femma!). Det är så vi funkar bäst ihop, jag och mitt barn.

      1. Verkligen onödigt att dra det till manligt/kvinnligt, eftersom det finns väldigt många överbeskyddande pappor också. Det ser jag hela tiden och det är väl inget konstigt med det? De som släpper sina barn mer fria har nog oftast mer koll på vad barnen klarar, helt enkelt. Barn är ju otroligt olika. T.ex. kan mitt ena barn hoppa som en galning ned för saker och klarar sig alltid, medan mitt andra barn aldrig skulle få för sig att göra likadant. Det vet både jag och barnens pappa. Och det är ju en fin _mänsklig_ sak att vi tar oss tiden att engagera oss så i vår avkomma.

        Men sen är det ju knepigt att veta vad ett barn tänker. Jag tror mycket av hönsförälderiet handlar om det. Barn gör såklart också riskanalyser, men de verbaliserar/uttrycker inte detta lika mycket. Därför kan något som för oss föräldrar verkar helt uppåt väggarna egentligen vara väldigt genomtänkt av barnet. Jag tycker att skogen är optimal för denna typ av träning. Är ingen skogsmänniska egentligen, men det är en helt fantastisk lärmiljö när det kommer till att träna riskmedvetenhet hos barn (och medföljande föräldrar). Slår alla lekparker och lekland med hästlängder.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..