Hur ska man hinna med vännerna?

Hanna skrev ett fint inlägg om att hon som alltid känt sig trygg i vänskapsdosen börjat känna sig lite ensam och därför börjat ringa vänner en massa.

De här småbarnsåren är ju en otroligt slukande tid. Det tar upp både tid och hjärna. På ett sätt som i alla fall inte jag kunde föreställa mig.
Där har man varit solen i sitt eget solsystem och plötsligt kommer en eller två eller fler solar och totalt överskiner allt annat. På gott och ont, för egen del verkligen mest gott, jag mådde inte bra av att vara solen i mitt solsystem.
Men som sagt. Det slukar tid. Och energi. Och hjärnan programmeras om.

Vad händer med relationerna då? De relationer man först fokuserar på är de med barnen. Sedan brukar ju relation med eventuell partner bli en snackis dessa år.
De andra relationerna hamnar lätt i skymundan.

Vissa är enkla, man kanske bor nära, är lediga samtidigt, man kanske hittar nya vänner i samma sits.
Men när ekorrhjulet börjar snurra fort, när livet blir ett pusslande med hämta och lämna, egentid och partid och familjetid… då tycker i alla fall jag att det blev svårt att hinna med vänskapsrelationerna på den nivå jag önskat.

Jag har haft ett ganska intensivt kompisumgänge i livet, bott med vänner, rest med vänner, hängt dygnet runt med vänner …
Kanske föll det sig naturligt att de starkaste banden höll och vissa liksom tänjdes ut och hamnade långt bort och några brast … 

Jag kan just nu känna att det finns en balans ändå. Jag träffar mina vänner mer sällan än jag skulle önska men de jag träffar verkar aldrig ha påverkats av upphåll. 

Jag tror också på Hannas metod – telefonsamtal, i den mån det går. Man har ju inte alltid tid – eller för den delen ork – att lyfta telefonen och sätta igång ett samtal efter en tvåtimmarsläggning följt av köksröj som egentligen hade krävt högtryckstvätt.
Men då säger jag: SMS! Det kan också hålla igång en relation rätt bra tycker jag. Uppdateringar och en påminnelse om att man tycker om varandra och finns där.
Jag har några telefonvänner, några sms-vänner och messenger-vänner och några som jag i princip bara pratar med när vi ses.
Har en kompis som jag rings med oftast varje vardagsmorgon på väg till jobb. (Dock en dipp nu efter julen – den sabbar ALLA rutiner! Men vi kommer igen!)

Olika sätt men det känns som sagt som att vi landat. Ganska bra i alla fall. Men visst finns där en önskan om MER! Mer tid ihop! 

Men det kommer. 

En viktig sak att påminna sig om i dessa stressiga år är att vi inte KAN hinna allt. Tänk så mycket alla vill och ”ska” hinna med nu för tiden och stressen det innebär! Man ser ju hur ”alla andra” hinner (fast man då lägger ihop ögonblicksbilder från flera hundra personer och tror allas liv rymmer allt det på en och samma gång).

Vi ska jobba mer än någonsin, göra karriär och hämta barn tidigt. Vi ska absolut inte försumma träningen, handla genomtänkt och välplanerat och laga näringsriktig, ekologisk mat. Vi ska ha kvalitetstid med barnen och också prioritera partner så relationen pallar småbarnsåren. Vi ska vara romantiska och goda livskamrater, vi ska vara kreativa och pedagogiska föräldrar. Vi ska inte heller ”förfalla” som det så vackert heter när man åldras. Hudvård, hårvård, trendiga, välsittande kläder och lagom mycket ekologiskt, hudvänligt smink. Sträva mot idealkroppen och det släta fejset med glow. Och glöm för sjutton inte det välstädade (nu för tiden enligt någon trend till och med?!) och nyrenoverade hemmet med totalt genomtänkta val.
Och så vännerna då. Man får inte sumpa vänskapsrelationerna.

Inte underligt folk brakar. Detta är ju sjukt. Jag blir chockad varje gång jag tänker på det ordentligt. Att vi lever såhär. Andan i halsen och väggen framför nästippen. Hela, hela tiden.

  1. Sara skriver:

    Jag har inte läst kommentarerna ännu så med risk att jag upprepar något någon redan sagt.

    Jag har svårt att hinna med att träffa mina vänner, har väldigt få vänner i samma stad utan de flesta bor rätt långt från mig. Jag använder WhatsApp och Snapchat massor, hinner liksom inte med långa samtal så då är det bra att bara kunna skicka iväg ett hur mår du.

    Sen har jag sagt till mina vänner att ibland är jag usel på att svara. Svara gör jag alltid men är det inte akut kan det dröja några dagar. Så de vet om att om jag inte svarar så är det inte för att jag dissar dom utan för att jag inte har tid eller ork.

    De vänner jag har nu är inte så många men det är goda vänner och när vi väl träffas är det som om vi aldrig varit ifrån varandra. Älskar den känslan!

  2. Anna skriver:

    Så klockrent! Känner verkligen igen mig! Som någon redan skrivit tror jag man måste hitta ett sätt att hantera det, som passar en själv och familjen.
    För min del har det inneburit att förlänga föräldraledigheten så mycket det bara går (strunta i karriär och överflöd av pengar några år). Ha barnen hemma så länge som möjligt – för min del är det stressigare att komma iväg till förskola med storasyskon, än att ha dem hemma. Jobba deltid när vi måste börja jobba båda två.
    Och påminna mig själv om att Allting har sin tid. Här och nu känns det som en evighet, men när jag tittar bakåt så känns tre eller fem eller femton år inte som någon jättelång tid.
    Heja alla oss som kämpar med att få ihop vardagen!

  3. Men varför håller du på sådär? :-)

    Mina tips (jag hade jätteintensiva tre-småbarnsår).

    Läs aldrig nån tidning eller blogg som talar om hur du borde vara. Det är bara skit. Man kan inte bry sig 100% om klimatet jobbet barnen relationer och sitt eget utseende samtidigt, det säger sig självt.

    Börja träna, äta mer och SOVA mer. Det motverkar all stress för det första. Det är den livgivande basen, och ska inte blandas ihop med ”måste smörja in mig med glow”, ”köpa en perfekt kalaspresent” eller ”inreda mer med vass-strån”. Du MÅSTE bubbla inifrån. ha tid för tomma tankar och tristess, då kommer det att hända grejer.

    Håll kontakt med vännerna via sociala medier. Funkar toppen om du kan vara öppen och faktiskt umgås och be om råd. Ni kan ha roliga och givande diskussioner i kommentarsfält. Men slöscrolla inte på kändisars instagram. Dom är inte värda din himla tid.

    Bjud hem folk till stöket, dom kommer att uppskatta det. Ta en promenad ensam på kvällen, prata med kompis med headset. Gå hemifrån bara gå.

    heja heja

    1. Helena skriver:

      Haha älskar ”inreda mer med vasstrån” spot on i övrigt med!

    1. Lisa skriver:

      Haha sånt hån med ”SOVA mer” när det inte är ens eget val att man inte får sova mer än 1 minut sammanhängande per natt under, iallafall det första, småbarnsår <\3 annars så sant!

  4. FruF skriver:

    Jag skummade mest snabbt igenom denna text men förstod andemeningen. Jag tycker att den enda relation man ska ta på riktigt stort allvar är den till ens partner och den med sina barn. Resten får helt enkel hållas på paus. Om ens partner blir ens allra bästa vän som man delar allt med tror jag man orkar igenom allt. Och det är väl det som räknas?

    1. Ida skriver:

      Problemet med det är väl att man då plötsligt står där utan socialt skyddsnät och någon att vända sig till när relationen med partnern krisar.

  5. Emilie skriver:

    Så skönt att inte vara ensam om att tänka på alla dessa osynliga krav. Tack verkligen tack🌸

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..