Hur ska man hinna med vännerna?

Hanna skrev ett fint inlägg om att hon som alltid känt sig trygg i vänskapsdosen börjat känna sig lite ensam och därför börjat ringa vänner en massa.

De här småbarnsåren är ju en otroligt slukande tid. Det tar upp både tid och hjärna. På ett sätt som i alla fall inte jag kunde föreställa mig.Där har man varit solen i sitt eget solsystem och plötsligt kommer en eller två eller fler solar och totalt överskiner allt annat. På gott och ont, för egen del verkligen mest gott, jag mådde inte bra av att vara solen i mitt solsystem.
Men som sagt. Det slukar tid. Och energi. Och hjärnan programmeras om.

Vad händer med relationerna då? De relationer man först fokuserar på är de med barnen. Sedan brukar ju relation med eventuell partner bli en snackis dessa år.
De andra relationerna hamnar lätt i skymundan.

Vissa är enkla, man kanske bor nära, är lediga samtidigt, man kanske hittar nya vänner i samma sits.
Men när ekorrhjulet börjar snurra fort, när livet blir ett pusslande med hämta och lämna, egentid och partid och familjetid… då tycker i alla fall jag att det blev svårt att hinna med vänskapsrelationerna på den nivå jag önskat.

Jag har haft ett ganska intensivt kompisumgänge i livet, bott med vänner, rest med vänner, hängt dygnet runt med vänner …
Kanske föll det sig naturligt att de starkaste banden höll och vissa liksom tänjdes ut och hamnade långt bort och några brast … 

Jag kan just nu känna att det finns en balans ändå. Jag träffar mina vänner mer sällan än jag skulle önska men de jag träffar verkar aldrig ha påverkats av upphåll. 

Jag tror också på Hannas metod – telefonsamtal, i den mån det går. Man har ju inte alltid tid – eller för den delen ork – att lyfta telefonen och sätta igång ett samtal efter en tvåtimmarsläggning följt av köksröj som egentligen hade krävt högtryckstvätt.


Men då säger jag: SMS! Det kan också hålla igång en relation rätt bra tycker jag. Uppdateringar och en påminnelse om att man tycker om varandra och finns där.


Jag har några telefonvänner, några sms-vänner och messenger-vänner och några som jag i princip bara pratar med när vi ses.Har en kompis som jag rings med oftast varje vardagsmorgon på väg till jobb. (Dock en dipp nu efter julen – den sabbar ALLA rutiner! Men vi kommer igen!)

Olika sätt men det känns som sagt som att vi landat. Ganska bra i alla fall. Men visst finns där en önskan om MER! Mer tid ihop! 

Men det kommer. 

En viktig sak att påminna sig om i dessa stressiga år är att vi inte KAN hinna allt. Tänk så mycket alla vill och ”ska” hinna med nu för tiden och stressen det innebär! Man ser ju hur ”alla andra” hinner (fast man då lägger ihop ögonblicksbilder från flera hundra personer och tror allas liv rymmer allt det på en och samma gång).

Vi ska jobba mer än någonsin, göra karriär och hämta barn tidigt. Vi ska absolut inte försumma träningen, handla genomtänkt och välplanerat och laga näringsriktig, ekologisk mat. Vi ska ha kvalitetstid med barnen och också prioritera partner så relationen pallar småbarnsåren. Vi ska vara romantiska och goda livskamrater, vi ska vara kreativa och pedagogiska föräldrar. Vi ska inte heller ”förfalla” som det så vackert heter när man åldras. Hudvård, hårvård, trendiga, välsittande kläder och lagom mycket ekologiskt, hudvänligt smink. Sträva mot idealkroppen och det släta fejset med glow. Och glöm för sjutton inte det välstädade (nu för tiden enligt någon trend till och med?!) och nyrenoverade hemmet med totalt genomtänkta val.
Och så vännerna då. Man får inte sumpa vänskapsrelationerna.

Inte underligt folk brakar. Detta är ju sjukt. Jag blir chockad varje gång jag tänker på det ordentligt. Att vi lever såhär. Andan i halsen och väggen framför nästippen. Hela, hela tiden.