Den dåliga feministen

Jag lyssnar på Feministfällan av Nina Åkestam. Jag har kommit lite mer än halvvägs och tycker om den. Många saker känner jag att en ”nybörjare” inom feminism skulle behöva höra, enkla förklaringar som är lätta att ta till sig. Men sedan är den också lite nyttigt omruskande i det att den sätter fingret på problem inom den feministiska rörelsen. Tex viljan att alla ska kalla sig feminister och synen på att det är självklart – eftersom vi alla borde vara för jämställdhet, eller hur? Men vad är poängen att pressa fram ett ”jag är feminist”-uttalande utan att egentligen fråga sig HUR personen är feminist.

Det fick mig att reflektera kring min egen feminism. Det finns något så tryggt i att VETA att jag är feminist. Att liksom blint bara landa i det självklara att jag är det. Nu känns det plötsligt lite svajigare under marken. Har jag rätt att kalla mig feminist? Jobbar jag tillräckligt mycket för feminismen för att få säga mig vara feminist?

Det kanske låter strängt eller fånigt att jag ska ifrågasätta mig på detta sätt, men just nu känner jag mest att det är nyttigt. På vilket sätt kämpar jag för förändring och har jag blivit lite för bekväm i att bara bära min lilla feminist-etikett utan att egentligen leva upp till den?

Jag hajade till när jag plötsligt citerades i boken. Jag hade ingen aning om detta och jag visste inte riktigt hur jag skulle känna. En ära såklart, men också lite läskigt att några meningar ur den enorma mängd text jag pluddrar fram på bloggen blir förevigad på något sätt. Kände jag mig rätt tolkad?

Citatet handlar om vår lösning att jag både hämtar och lämnar barnen. Och i citatet så pratar jag om hur jag känt skam över att inte vara en tillräckligt bra feminist på grund av att jag tar så stor det av det. Men så tröttnar jag på skammen och säger att jag faktiskt inte tänker slåss för att pappor ska ha mer tid med sina barn.

När jag hörde det tänkte jag: hjälp, jag låter som någon som bara faller totalt in i patriarkatets famn och ba: jag gör vad jag vill och jag är feminist! Ni vet, ”jag botoxar mig och det är för att jag är feminist.” Att kvinnor botoxar sig eller tar hela familjeansvaret är såklart pga det samhälle vi lever i, inte på grund av att vi är så feministiska att vi gör vårt eget val.

Men jag kände ändå inte igen mig i citatet helt, fast det är mina ord. Jag vill minnas att min tanke med att inte ”slåss för att pappor ska ha mer tid med barnen” handlade om att JAG kämpat som en tok för att bygga upp mitt egna företag med målet 1) göra karriär på något jag älskar att göra 2) ha ett mer flexibelt liv där jag kan få mer tid med barnen. Och att när jag faktiskt landade där – när jag nådde mitt mål – fick jag dåligt samvete för att barnen inte hade mer tid med sin pappa och det fick mig att tröttna lite. Varför ska jag känna denna skam? Och då kände jag att DEN fajten kan väl ändå papporna själva ta?  Jag vill minnas att det var min poäng. Inte att jag inte vill slåss för mer balans mellan mamma och pappa i familjelivet. Vilket jag tolkade det hela som när jag lyssnade på citatet utifrån. Men så är det ju svårt att vara neutral när det är man själv som citeras.

Det fick mig i alla fall att komma in på ett ämne jag tänkt skriva om länge. Nämligen hur det blev, det där med lösningen att jag både hämtar och lämnar.

Jag fick mer tid med barnen och det har varit helt ljuvligt att inte behöva kämpa mot klockan varenda hämtning och lämning. Problemet var bara att det jag trodde skulle bli en win-win – Mattias skulle komma hem tidigare = vi skulle alla få mer familjetid – blev inte så som jag trodde. Det visar sig nämligen att den här KVANTITETStiden, alltså tiden vid hämtning, lämning, kommunikation med andra föräldrar, lekdejter, prat med personal på skola, med dagmamma, samtal med barnen inför något speciellt eller efter något särskilt som hänt i skolan/hos dagmamman … ALLT det hamnade ju på mig. Och Mattias hamnade längre bort än innan denna lösning. Inte alls som jag trodde alltså.

Sedan i höstas jobbar vi nu istället för att få mer balans. Men det tog alltså över ett år och ett första besök hos terapeuten innan jag insåg att denna lösning gjorde att allt känslomässigt och en hel del praktiskt ansvar automatiskt hamnade på mig. Och även om jag kommunicerar saker med Mattias så är det inte samma sak. Jag tror inte detta problem går att lösa med kommunikation. Mattias måste VARA där, inte höra om hur det var att vara där.

En otroligt nyttig läxa för mig, för oss. Och bara de små steg vi gjort hittills – att Mattias lämnar tre dagar i veckan (oftast) har lett till en helt ny balans hemma. Som gynnar oss alla.

Så även om det på pappret verkar mer logiskt att en person löser det mesta av familjelogistiken så tror jag inte det är rätt väg att gå.  Jag har hela tiden trott att jag fick mer tid och samtidigt underlättade för Mattias. För så var det ju på många sätt. Men familjemässigt underlättade det ju inte alls.

Nu när jag blir stressad av att inte kliva in och lösa situationer (säg en stressig morgon, jag ska sätta mig vid datorn och läsa, rita och skriva och har inga tider att passa medan Mattias måste hinna med en viss buss för att hinna till ett möte med folk som väntar på honom och dessutom måste kanske barnen lämnas 30 min tidigare än de egentligen skulle vara tvungna till) så försöker jag tänka att jag hjälper honom genom att INTE kliva in. Jag hjälper oss alla. Det är sjukt svårt, eftersom min hjärna vill åt bekräftelsen jag får när jag kliver in och ”räddar” alla. ”Åk du till mötet, jag lämnar!” Det skulle ju göra att Mattias slipper stress och barnen får 30 min till hemma – så mycket lugnare … Det borde ju vara det bästa?? Kortsikigt ja. Långsiktigt nej.

Jag tänker i det större perspektivet på mäns viktiga arbeten och kvinnors extrema talang att slå knut på sig själva för att lösa problem och hjälpa till. Och jag önskar fortfarande att fler pappor slogs för mer tid med barnen.

Hur sköter ni logistiken hemma? Har ni genomgått förändringar som gått bra/mindre bra?

Ändå synd att jag missar detta mys så mycket nu …

  1. Still going strong: MILLIMETERRÄTTVISA! Vi delar exakt 50/50 på lämningar, hämtningar, VAB etc. Kan inte tänka mig någon bättre grund för att vara lika delaktig i barnens vardag och utveckling.

    Rekommenderas f.ö. för samtliga hushållssysslor, men där är det ju inte lika känsligt att byta t.ex. tvättning mot matlagning om man nu vill det. Det är farligt att säga att det är målet ”att båda är nöjda” med uppdelningen, för man kommer från så olika håll vad gäller kultur/strukturer/förväntningar.

    För att få det att funka här så har vi båda gått ner något i arbetstid (kan kvinnor så kan väl män?). Just do it.

  2. Vi jobbar 90% båda två och tar hand om varsin unge varje morgon och delar lika på hämtningarna. Den som hämtar, hämtar båda ungarna. Det funkar bra för oss och har inneburit ganska lugna morgnar. Jag tar hand om sonen som ska i tid till skolan och min man har hand om lillen som ska till förskolan. Anledningen till att vi började med detta systemet var att förskolan och skolan ligger i olika riktningar. Kanske hade det varit bättre om en klarat av båda två och den andre kunde komma iväg tidigt till jobbet men just nu funkar detta så bra så vi fortsätter med det.
    Jag håller med om att det är viktigt att båda föräldrarna är med där det händer. I fredags ringde läraren till min man för att sonen blivit sjuk, jag var både glad för att det inte alltid är mamman som blir hemringd men ändå en konstig känsla av att inte vara behövd liksom. Konstig och intressant känsla.

  3. Jag undrar om det finns motsvarande forum där män diskuterar vilka insatser och förändringar de gjort/bör göra för sin familjs bästa…

  4. Jag har länge vägrat kalla mig feminist – för att barn oftast i debatten ses som underlägset arbete; en fotboja i livet. Medan jag alltid varit av åsikten att familjen är det viktigaste i livet och arbetar gör man för att ha råd att leva.

    Sedan stötte jag på begreppet familjefeminist och kände mig hemma. Jag tycker det är viktigt med jämställdhet och anser att det är eftersträvansvärt med 50/50 fördelning när det gäller barnen, men inte för att vi ska dela lika på bördan, utan för att båda ska få ta del utav glädjen.

    Vårt mål är att båda ska kunna jobba deltid, så att det finns tillsammanstid och vi slipper stressa ihjäl oss.
    Resten i hushållet tycker jag är helt okej att dela upp efter intresse och det ingen (eller båda) gillar får man dela 50/50. Jag skulle t.ex. hellre trilla i en isvak än att försöka mecka med bilen, så det får han mer än gärna göra.

  5. Som jag minns det handlade det inlägget om att det inte ska vara bara kvińnors ansvar att man är jämställd i relationen. Att papporna också får anstränga sig. Vilket beskriver mitt liv bra. Vi jobbar hemifrån båda två men reser runt mellan olika ställen så det funkar inte att ha vårt barn på förskola. Vi delar nog lika på hushållsarbete, sambon tar nästan allt ansvar för bilen men jag tar i princip allt ansvar för planering och nätter då vår dotter fortfarande ammar. Så vi har inte särskilt jämlikt, men jag orkar inte tjata/organisera för att det ska bli bättre just nu…

    Om man jobbar olika mycket tycker jag det är rättvist att den som jobbar mindre gör mer hemma så att man får ungefär samma arbetstid total (förvärvsarbete och hemarbete), men att man också bör kompensera pensionen för den som gör mest hemarbete (och lön om man inte har gemensam ekonomi). Speciellt eftersom det oftast är kvinnor som gör mer hemarbete och kvinnor också lever längre.

  6. SÅ bra att du reflekterar och vågar ompröva. Dina barn kommer ha en bättre relation med båda sina föräldrar för att ni har möjligheten och modet att pröva olika. Det är ju tyvärr så att lite av kampen för mer plats för en själv innebär att man ber den sin livskamrat att göra mer, ta mer, få det besvärligare. Men vi är ju vuxna alla! Vissa jobb är ju oflexibla, men märkligt att det så ofta är männen som har jobb som absolut inte går att omförhandla tider på. Min man fick sparken efter vi fick barn, jag krävde att han tog hälften av vab, tandläkare mm. Uppfattades som illojalt i den kära byggbranschen att ta hand om sina barn…

  7. Jag jobbar skift så när jag jobbar dag så lämnar han och jag hämtar och när jag jobbar kväll så lämnar jag och han hämtar osv. Att lämna betyder två overaller och allt annat bös att klä på och diskutera om, att hämta betyder laga middag, två grejer som kräver sitt tålamod. Jag blir faktiskt ganska irriterad på att pedagogerna alltid ringer mig när barnen är sjuka, de ser oss precis lika ofta, ändå är det jag i första hand som kontaktas… Jag anser att mitt jobb är viktigare än hans men jag är anställd och han egenföretagare så jag viker mig för vabb när han har inspelning (då det är svårt att hitta ersättare) har han ”kontorsgöra” så delar vi lika. Vi är faktiskt ganska jämställda men det beror nog på att jag är lat och har inget behov att projektleda familjen, är gift med en pedant, så han sköter allt fix. Bör tilläggas att vi båda jobbar 10 min från föris, har väldigt låga omkostnader, ingen bil etc, vi jobbar men precis lagom så jag tror att det bidrar till att vårt liv är ganska okomplicerat och tillåter både egen- och familjetid och med det mindre bråk och en mer jämställd tillvaro. Barnen har aldrig varit mammiga eller pappiga och det tänker jag (utan någon som helst vetenskaplig grund) är pga av att vi delar på alla grejer som inkluderar barnen.

  8. Jag kallar mig inte feminist. Jag ser inte mig själv som mindre värd i kampen för jämlikhet för det, men döm på ni. :)

    Vi gör såhär: den som har mest tid/ork/pengar/möjlighet gör det.
    Jag är bättre på att laga mat, så jag gör det. Vissa relationer (grannar/folk) klarar jag inte av att sköta, för att jag helt enkelt får spatt på personerna det gäller, så de sköter han. Andra relationer vårdar jag mer.

    Eftersom det inte är hans barn så lämnar och hämtar jag oftare än honom. Nu när vi bara har min bil kvar så lämnar och hämtar jag ännu oftare.

    Jag känner personligen inte att ojämlikheterna i förhållanden handlar om vem som diskar och tvättar, utan om vem som tar ansvar för den känslomässiga hållbarheten i relationen.

    Där är vi helt jämna, men aldrig samtidigt.

  9. Känner verkligen igen mig i hur man plötsligt hamnar med mer ansvarsområden än det var tänkt! Jag skulle ju hämta barnen tidigare för att vi skulle få umgås mer men då blev det mat och disk och städ på den tiden istället. För mig är det mycket för att ”passapå” att få det gjort. ”Mammaskabara” och så tar det mer tid än man tänkt. Måste nog ändra i både tanke och planering. Hade jag jobbat och hämtat ett par timmar senare så hade ju tvätten stått kvar och man hade fått ta den senare, så varför göra den när man har ”barntid”?
    Det kanske är en tanke som kan fungera i vår situation – så gjorde vi för att synliggöra hemarbetet och fördela det – att man lägger till barntid som en egen kategori liksom som inte ska blandas ihop med det andra.
    Jajjemen nu blev jag inspirerad att göra ett veckoschema med kategorier i färger 🤗 nån mer som arbetar så? 😁

  10. Sedan vår tvåa började förskolan för 1,5 år sen har vi båda arbetat 90% och är lediga med barnen varannan fredag var. Det innebär t ex att det ”bara” är lämn och hämt fyra dagar/v. På sin jobbfredag slipper man stressmoment med tider till föris att passa, på sin hemmafredag får man fixa t ex tandläkartider, frisören, köpa nya skor eller annat barnen behöver plus fixa fredagsmyset. Städar gör vi under veckan eller inte alls. Måndag-torsdag delar vi på och har två lämningar och två hämtningar var, försöker med fasta dagar pga underlättar planering på jobb. Den som hämtar lagar maten. Och har vab-ansvar, vilket för oss har gjort att dealandet kring vem som ”har viktigast jobb och inte kan vara hemma idag” har försvunnit. För mig (som tycker mitt jobb är viktigast) har det lett till insikten att jobbet faktiskt funkar även om jag är borta varannan dag under sjukperioderna. Svårt och stressigt men sant. Jag tycker vårt upplägg fungerar bra, säkert också för att vi har flexibla arbetstider och ibland kan jobba hemifrån och lösa det så.

    1. Exakt detta upplägg jag vill ha när nr tre börjar på föris i höst! Känns skönt att det funkar för någon annan, då ska jag kämpa igenom detta med sambon🙂

  11. Vilket bra inlägg om något som jag inte ens tänkt på kan bli ett problem, vår tjej ska börja förskolan till hösten och detta var verkligen nåt att tänka på.
    Tack för en härlig och bra blogg, alltid något tänkvärt att läsa här.
    och så klart, grattis till bebis!!

  12. Gift med en egenföretagande lantbrukare vilket vissa perioder på året är oerhört flexibelt och andra delar av året 200% arbete för hans del. När det är flexibelt lämnar han på förskola och jag hämtar alla dagar han inte har nått ströjobb utanför gården. Funkar mycket bra och minskar mitt stresspåslag på morgonen med 75 %. Vi försöker alltid hjälpas åt med barnen innan förskolan så vi kan köra hemifrån samtidigt men år varsit håll. De dagar han jobbar borta och börjar kl 7 är jag ensam med barnen, ofta kaos och jag blir alltid sen till jobbet…
    Jag har förmånen att kunna vara flexibel med arbetstiderna på jobbet och har därför valt att börja en halvtimme senare och sluta en halvtimme tidigare, och det gör så stor skillnad för mig! Passar bättre med förskolans öppettider och jag får en lugnare start på morgonen.

    Man måste trixa för att hitta en lösning som passar just en egens familj och alla är ju olika! Jag brukar tänka att det viktiga är att alla trivs och mår bra sen hur man delar är ju inte det viktiga i slutändan.

  13. Vi hämtar och lämnar lika mycket. Varannan vecka piper jag iväg till jobbet innan barnen vaknat och hämtar då. Varannan vecka lämnar jag och kommer hem kl 17. Funkar klockrent i vår familj. Den vuxne som hämtar har också ansvar för att handla och laga mat. Vi bestämde det här systemet för på morgonen är det ofta lite stressigt och surt medan på eftermiddagarna kan man mer hänga med barnen och umgås. Vi tyckte att det blev snett om bara den ene föräldern fick den fina tiden. På köpet löste sig matuppdelningen. Båda har också kontakt med förispersonalen och så. Vi har båda flexibla jobb vilket gör att varannan vecka-systemet funkar fint. Jag bokar in möten 9-15.40 för då är jag på jobbet oavsett vecka.

  14. Vilket intressant inlägg att läsa, din reflektion över detta är spännande och får en att börja reflektera över sin egna situation. Jag har jobbat 80% i 1,5 år och hämtat vårt barn på förskolan varje dag, min make har jobbat typ 130% (pga vill göra karriär) men har lämnat på förskolan varje dag. Jag har trivts bra med fördelningen av lämning/hämtning trots att det varit lite trist att jag alltid är matansvarig. Nu är jag gravid med nr 2 och vi kommer därmed inte få lämna och hämta på förskolan såsom vi själva önskar längre pga politiker som tydligen vet bättre än mig. Så nu när jag blir mammaledig när bebis kommer så kommer allt ansvar hamna på mig, både lämna och hämta, ta fighterna i treårstrotsen varje eftermiddag, laga alla middagar (fortf) och sköta allt med bebis tills dess pappa kommer hem vid 18-18:30. Vår stora somnar vid 19-19:30… Känns lite trist just nu, men jag är nog i en svacka då jag hade räknat iskallt med att min make även fortsättningsvis skulle lämna på föris varje morgon.

    1. Sorry, men triggade på att politiker vet bäst ang din stora.

      Tycker snarare tvärtom om: Tack och lov för begränsningar! Hade gärna sett fler föräldralediga barn utan förskola när mitt stora barn fick syskon så det fanns fler att leka med i grannskapet.

      Tänk viken tur att vi alla är olika!

  15. Mycket intressant och så otroligt bra att du reflekterade över detta och inte bara körde på för att det är enklare så än att göra en förändring.

    Vi har uppdelningen att jag lämnar och min man hämtar. Vi har båda kontorsjobb men min man kan komma/gå mer flexibelt än vad jag kan så han är alltid på kontoret runt 06:30. Då lämnar jag barnen 7:30 och så hämtas dom av honom 14:30. Visst hade vi kunnat gå ner i tid men med amortering, räkningar och att förhoppningsvis ha råd med ett radhus inom snar framtid är tyvärr dom 8000-10 000 kr för mycket att gå miste om varje månad. Vi tar extra ledigt i samband med lov och semester sä vi får lite extratid hela familjen.
    Kram!

  16. Grattis till trean!
    Så intressant att läsa dina reflektioner både om ditt citat i boken (blev sugen på att läsa) och om hur det gått med er familjelogistik. Är väldigt fundersam på hur vi ska lösa vår familje-logistik när barn 2 ska börja förskolan och min man åter till jobbet senare i vår. Känner egentligen ingen lust att gå ner i arbetstid utan tycker att det är min mans tur att arbeta deltid, som jag gjort ett tag tidigare. Innan har vi kunnat dela 50/50 på antal hämt och lämn, vilket jag har tyckt varit väldigt bra. Men under föräldraledighet har det varit annorlunda. Instämmer så i att det är stor skillnad att vara inne i loopen båda två. Hoppas komma på ett pussel där vi får ihop det nu med. Det är pendling som ställer till det för oss nu. Det riskerar att bli så väldigt långa dagar om vi jobbar heltid.

  17. Oj vad detta inlägg väckte tankar som jag säkert får fundera vidare på ett tag. Vi har testat lite olika modeller. Bl.a att pappan lämnar o jag hämtar. Just nu testar vi att jag lämnar och hämtar för att se om det kan underlätta pappans stress (hehe..precis som du skrev vet jag ej om det faktiskt funkar). Jag är dessutom föräldraledig fredagar och sköter då städning, tvättning och handling. Såatte… vinner nog ej ”feministkampen” just nu. ;p

  18. Först och främst- grattis till bäbisen 🥰
    När jag skulle gå tillbaka efter min andra föräldraledighet så kände jag en press från omvärlden att jag skulle gå ner i arbetstid. Jag jobbade en timme kortare per dag och hämtade således döttrarna varje eftermiddag (min man lämnade varje morgon). Efter drygt ett år sa jag stopp! Det blev så oerhört ojämställt!! Jag fick ta hand om alla sammanbrott och dispyter. Jag fick laga mat varje dag. Och sen ”gled” min man in lagom till maten varje dag. Det blev så tydligt att han blev mer en ”lekpappa” och jag den ständiga ”surtanten”. Så jag sa stopp – nu delar vi på allt och hela familjen mår så mycket bättre!

  19. Intressant! Och jag håller helt med dig, har gjort samma erfarenhet. Man måste båda vara på förskolan/skolan, träffa pedagoger och skjutsa till fritidsaktiviteter för att ”vara med i loopen”. Det blir ju också så att barnen automatiskt vänder sig mer till den som sköter de grejerna för att den har bättre koll. Vi har testat lite olika, men det har blivit bäst när vi delar lika på lämn och hämt, oavsett vem som jobbar mest. Det är ju lite en prioritering också, att ta sig tid att hämta även när man har mycket på jobbet. Sen hjälper vi varandra förstås om det kör ihop sig, men som grundregel delar vi lika på veckans 10 ”pass”. Vi har som sagt testat olika varianter och det roliga är att min man är väldigt nöjd med att ha lika bra koll som jag, och att barnen räknar med honom på ett annat sätt.

    En riktig win var när jag var föräldraledig med vår sladdis. Då följde han vår stora till skolan varje morgon och jag fick sova med den lille. Alla blev totalt sett mycket piggare och nöjdare. Han och vår stora fick hänga själva. Och jag slapp gå upp och passa tider efter stökiga nätter.

  20. I vår familj arbetar jag 50% och min man 150%, pga övertid. Vilket han hade varit tvungen till även om jag arbetade heltid. Skulle han lämna och hämta blev det i bästa fall 7-18. Stackars barn! Nu slipper jag att väcka sömniga barn i ottan och vara stressad. Istället räcker det med att de går upp 7-7,30 för en lugn frukost och sedan dagmamma 9-13. Vilket ger oss stresslösa vardagar. Har min man någon gång en dag då han arbetar hemma så lämnar och hämtar han. Det är en lösning som är bäst för barnen, och för oss som familj. Så 50/50 jämställdhet som prickas in på ett excel-ark är ingenting som skulle funka.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..