Funderar vidare på diskussioner som sticker iväg …

Ser fortsatta diskussioner om mannen som blev sjukskriven 6 veckor in i sin föräldraledighet.

Tydligen passar många på att poängtera att feminismen gått för långt eller att detta minsann inte är feminism.

Återigen tappar man viktiga diskussioner. Suck.

Jag försöker plocka isär delarna i mitt huvud eftersom jag känner en massa kring detta. Vet inte hur det ska gå men spåna gärna med mig!!

Vad jag i alla ämnen som klumpas ihop blir förbannad över? Massor.

Att kvinnor med sargade underliv, med ihopsydda magar, med smärta i brösten och kanske trauman i sinnet ska få höra ”ja men du har ju fött barn, vad trodde du?”

Eller att förväntningarna från samhället är i linje med ”kvinnor har minsann fött barn i alla tider”. Som att det skulle göra saken enklare. Att kvinnor alltid har lidit?

Förminskandet. Att man inte tas på allvar.

Att man dessutom förväntas prestera i det nyförlösta tillståndet. Man får inte gnälla, får inte gråta, får inte brista – ”varför skaffade du ens barn?” Man ska återhämta sig, och nej nej, med ”återhämta sig” menas inte läka, utan att kroppen ska inta den form som den hade före barn. Man ska banta (fast omskrivet) och man ska träna, ”återställas” utseendemässigt. Man ska helst komma igång med liggandet också, för den stackars partnern kan väl inte förväntas ha hur mycket tålamod som helst. Torra slemhinnor eller sårigt underliv? Ja, du har ju fött barn, vad trodde du? Upp på hästryggen igen bara!

Det gör mig så arg och ledsen och frustrerad. Att så mycket lidande viftas bort. Som gnäll. Alltså GNÄLL!? Gah!!

Vad som mer provocerar när jag försöka bena ut saker är ju den spontana hyllningen av män som bidrar till familjelivet. Att kvinnor som inte hämtar tillräckligt tidigt eller vill jobba får syrliga ”varför ens skaffa barn om du inte vill vara med dem”-kommentarer, medan män får applåder om de pusslar livspussel tillsammans med familjen.

Kanske är det där hela diskussionen bara mosas ihop. En frustration över bristande vård och orimliga krav samt ett orättvist bemötande från samhället.

Att något som kvinnan antas göra utan gnäll och kanske med fysiska skador tas på allvar när det påfrestande lyfts av en man.

Men togs det på allvar? Hur tas utmattade emot? Hur tas män med psykisk ohälsa emot?

Man kan prata om bristande eftervård, orimliga förväntningar, skitnödiga hyllningar och psykisk ohälsa i form av utmattning. ALLA delar är viktiga.

Här ställs liksom den bristande eftervården mot utmattning, vilket blir helt fel! Vilket räknas mest?

Eller är det en utmattad som ställs mot en annan? Eller i alla fall en persons lidande mot en annans.

Det känns surt att det nu blivit en ”HAHA alla feminister hade feeeel”-grej eller att man envisas med att mannens sjukskrivning var orimlig.

Men vad vet jag. Kanske dök det upp bra saker där i kommentarerna emellan. Jag blev bara matt till slut.

Ser ni andra saker, saker som jag kanske missar?

Vad är era tankar?

(Obs, jag har läst kommentarerna på inlägget i fredags – bra tankar! Bara inte svarat än. Ligger efter där)

  1. Jag känner igen mig så orimligt mycket under du skriver (utan att ha hängt med i vem den sjukskrivna mannen är).
    Jag fick en stor förlossningsskada och frågade om sjukskrivning ”nej, du har haft en vanlig förlossning och då får man inte bli sjukskriven. Inte ens de med kejsarsnitt blir sjukskrivna”. Jag kunde knapp gå runt kvarteret den första månaden. Min man fick semester och var hemma den första månaden som tur var. Det hade inte gått annars.

    Sen har vi delat lika på föräldraledigheten. Det är en tydlig skillnad i hur vi blir bemötta. Han är en SÅ ENGAGERAD pappa och jag får frågan om det är jobbigt att jobba, frågan om jag jobbar heltid. Det finns liksom inte att jag skulle jobba heltid och trivas med det när vår dotter är hemma med sin pappa…. skulle vilja höra mer om hur andra tänker om att dela på föräldraledigheten, inte snacket om vad som är rätt och fel utan mer höra de riktiga resonemangen om varför man har gjort som man har gjort. Tack för en av de bästa bloggarna!

    1. Tack för din kommentar! Blir så arg och ledsen över att det är såhär!!
      Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg (tror det hette ”den dåliga feministen”) som handlade om hur vi ett tag löste hämta/lämna på ett sätt där jag tog typ allt. Det gick inte så bra.
      Där finns också många bra kommentarer på detta tema! Inte föräldraledighet men vardagssnurret…
      Vi ska försöka dela så lika som möjligt med nästa bebis har vi tänkt. Tror verkligen det är bäst!

    2. Hej! Vi delar också lika (typ). Vårt barn är sex månader nu, och vi har precis börjat gå 50/50 under en övergångsperiod. Efter en månad av 50/50 ska maken ta över och sen kör han sex månader på heltid. Jag kommer i slutändan ta fler föräldraledighetsdsgar men om man räknar med att vi gick hemma båda två första månaden så blir det lika.

      Såhär tänker jag:
      Jag vill egentligen fortsätta vara hemma (även om det är rätt kul att vara på jobbet), men jag tror att jag hade känt på precis samma sätt oavsett om jag var hemma sju månader eller sju år. Det är svårt att släpp ansvaret och jag saknar ju på dagarna (men inte så mycket som jag trodde att jag skulle göra). Jag har valt att lägga mina arbetsdagar så att jag är hemma mer under vakentiden.

      Min man vill nog egentligen inte vara hemma. Han tycker att det är läskigt och jag är ”sur” för att han inte följer mina rutiner. Men om han aldrig är hemma så kommer han ju aldrig att sluta tycka att det är läskigt? Och han måste ju få hitta sina strategier istället för att jag berättar att nu är det minsann dags att sova. Och det kanske är bra att han får känna på hur kul det är när man inte fyller på ombyte i skötväskan? Eller hur det är att stå vid skötbordet en morgon och inse att alla jävla bodys blivit för små över natten.

      Jag trodde att jag skulle ogilla föräldraledigheten, men det visade sig att jag älskade att vara hemma. Oavsett det så tror jag stenhårt på att dela lika (i den mån det går) för vår familjs skull. Jag tror att föräldrar som är hemma får bättre kontakt med sina barn, och jag tror att min man inte kommer ta sin del av ansvaret så länge jag är där och räddar alla.

      Jag känner dessutom att jag redan har missgynnats karriärmässigt av min ledighet, dels för att dom trodde att jag skulle bli borta längre än vad vi sagt och antagligen även för att de räknar med att jag kommer få fler barn i närtid. Bittert.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..