Skrivkramp och ritkramp

Tjooohoo allihop

Gud så tom jag blir i hjärnan när jag tokfokuserar på ett jobb! Jag tror att intensivt tecknande ska sätta igång en massa babbel i huvudet men istället är det tystare än vanligt där! Det är helt enkelt svårare att blogga när det är intensivt på annat jobb.

Det här med att vara egenföretagare är ju något jag ääääääälskar. Alltså det har höjt min livskvalitet så mycket! Det fria, vågorna i intensitet, variationen. Jag nyper mig i armen när jag efter lämning ba: okej hem och teckna hela dagen då! För iiiiiih vad det är kul!

Men klart det finns saker som inte är tipptopp också. Bloggandet tycker jag ofta så mycket om. Kontakten med er ger mig så mycket mer än jag hade fattat. Jag trodde bloggskrivande var antingen dagbok eller produktuppvisning. Nu har jag insett att det ofta är lite som när man ringer en nära kompis och har funderat på en grej och så bluddrar man ur sig. Och så får man roliga och smarta reflektioner på det man sagt.

Men det kan också ge mig smått panik – bloggandet. Jag kan känna mig otroligt ointressant i ett inlägg, missförstådd i ett annat för att sedan ha noll att skriva om. De gångerna är det svårt att skriva!

När jag hamnar där med tecknandet, att jag inte vet VAD jag ska göra, så har jag lärt mig att pressa fram det. ”Titta vad som står och bara rita nu.” Blir såklart inte alltid nöjd, men förvånansvärt ofta funkar det. Att invänta inspiration finns det liksom inte tid för. Och ofta bubblar det upp när jag väl sätter igång.

Riktigt där är jag inte i skrivandet. Jag kan pressa fram saker, hamna i det bubblande och lustfyllda för att till sist känna: men GUD det här är ju helt ointressant för alla andra. Och sedan radera texten.

Nu när jag skriver detta har jag den känslan. Kanske uppstår den alltid när jag känt skrivkrampen? Kan jag ens bli nöjd med nåt skrivande då?

Inlägget skulle ju handla om böcker jag läser/lyssnar på nu, haha – så blev det ICKE!

En annan jobbig sak med att vara egenföretagare är att man inte vet hur länge det kommer att hålla. Jag hinner alltid bli stressad över att jag inte kommer att ha jobb framåt. Hittills har det alltid löst sig. Det dyker upp små och större grejer liksom i vågor. Men stressen att det ska tystna ligger där mest hela tiden.

Hur som helst. Flexibiliteten i detta jobb gör att jag nu är med barnen hos mamma och pappa. Ligger i soffan och klipper med ögonen. Snart är det bara Kiwi (evetuella mag-namnet på bebisen) som är vaken…

Alltså, det känns ju trevligare att namnge magen på nåt sätt? Ändå känns det lite skumt att ”hitta på” ett namn? Jag hade exakt den känslan när Märta föddes. Att det kom ut en person och så skulle vi liksom låtsas att hon hette Märta. Typ ”det kunde väl inte vi veta att hon heter!”

Men det släppte senare. (Som om jag behövde lägga till det?? Hjälp. Verkligen dags att sova nu)

Vad hette era bebisar i magen och vad blev det sedan när de kom ut?

En annan fördel(?) med att vara egenföretagare är att jag kan jobba närsomhelst och nästan var som helst.

  1. Jenny skriver:

    Lilla skruttplutt hette första i magen och tvåan mini. De blev sen Axel och Oscar. Mitt favoritnamn har alltid varit William men sambon vägrade de så de fick bli andranamn.

  2. Maria skriver:

    Första hette räkan i magen, hade bestämt oss för Junie, men det kändes bara fel när hon väl kom ut, så det blev en Mira! Andra kallades bönan och där visste vi inte kön innan och hade knappt diskuterat det innan det kom ut en tjej. En Siri!

  3. Lovisa skriver:

    Vår äldsta hette ”Umbert the Unborn” i magen. Efter att han fötts var vi inte helt säkra på namnet, så vi tänkte att man kan ju faktiskt vänta några dagar med att bestämma – tills vi några minuter senare insåg att vi fortfarande kallade honom Umbert helt självklart. Och det gick ju inte, för han var ju inte ”unborn” längre. Så vi fick bestämma namn fort. Det blev Ruben.

  4. Liv skriver:

    haha lite ot men idag hamnade jag i en sits och liksom ”tänkte mig in i en hejhejvardag-sketch”. flummigt aja så här
    Vi var 2 hyfsat nyförlösta kvinnor som tvingades lyssna ingående på en snubbe idrottsskada och hans snubbkompis som bara ojjade sig o va det måste gjort Så jäkla ont?!@ så kollade vi nyföelösningar på varann men klämde ändå ut ett ”stackars dig” till snubben. för att överleva ritade jag upp oss i din blogg med tankebubblor över huvudet där det stod typ yes vi har bara klämt ut bebisar som spräckt våra underliv nyss. men fattar ändå stackars din hälsena, måste varit hemskt för dig mutter mutter patriarkat” – tack för styrka den stunden!❤❤

    1. Gaaah!!! Underbar serie i ditt huvud dock! ❤️❤️❤️

  5. Vårt första barn fick arbetsnamnet Nelson redan vecka 8. Det bara ploppade upp i huvudet från ingenstans. Vi testade lite andra namn under graviditeten men inget kunde slå det. På rutinultraljudet många veckor senare visade det sig att det var en liten pojke och det var bra det för vi kunde inte komma på några tjejnamn alls. Så vi bestämde oss för Nelson innan han föddes och det heter han fortfarande.

    Har heller aldrig förstått mig på det där att ungen inte ”passar” i ett visst namn när den föds. Vi ville välja ett namn vi gillade och så var det bra med det. Han hade nog ”växt in i det” rätt fort oavsett hur han såg ut när han föddes.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..