Skrivkramp och ritkramp

Tjooohoo allihop

Gud så tom jag blir i hjärnan när jag tokfokuserar på ett jobb! Jag tror att intensivt tecknande ska sätta igång en massa babbel i huvudet men istället är det tystare än vanligt där! Det är helt enkelt svårare att blogga när det är intensivt på annat jobb.

Det här med att vara egenföretagare är ju något jag ääääääälskar. Alltså det har höjt min livskvalitet så mycket! Det fria, vågorna i intensitet, variationen. Jag nyper mig i armen när jag efter lämning ba: okej hem och teckna hela dagen då! För iiiiiih vad det är kul!

Men klart det finns saker som inte är tipptopp också. Bloggandet tycker jag ofta så mycket om. Kontakten med er ger mig så mycket mer än jag hade fattat. Jag trodde bloggskrivande var antingen dagbok eller produktuppvisning. Nu har jag insett att det ofta är lite som när man ringer en nära kompis och har funderat på en grej och så bluddrar man ur sig. Och så får man roliga och smarta reflektioner på det man sagt.

Men det kan också ge mig smått panik – bloggandet. Jag kan känna mig otroligt ointressant i ett inlägg, missförstådd i ett annat för att sedan ha noll att skriva om. De gångerna är det svårt att skriva!

När jag hamnar där med tecknandet, att jag inte vet VAD jag ska göra, så har jag lärt mig att pressa fram det. ”Titta vad som står och bara rita nu.” Blir såklart inte alltid nöjd, men förvånansvärt ofta funkar det. Att invänta inspiration finns det liksom inte tid för. Och ofta bubblar det upp när jag väl sätter igång.

Riktigt där är jag inte i skrivandet. Jag kan pressa fram saker, hamna i det bubblande och lustfyllda för att till sist känna: men GUD det här är ju helt ointressant för alla andra. Och sedan radera texten.

Nu när jag skriver detta har jag den känslan. Kanske uppstår den alltid när jag känt skrivkrampen? Kan jag ens bli nöjd med nåt skrivande då?

Inlägget skulle ju handla om böcker jag läser/lyssnar på nu, haha – så blev det ICKE!

En annan jobbig sak med att vara egenföretagare är att man inte vet hur länge det kommer att hålla. Jag hinner alltid bli stressad över att jag inte kommer att ha jobb framåt. Hittills har det alltid löst sig. Det dyker upp små och större grejer liksom i vågor. Men stressen att det ska tystna ligger där mest hela tiden.

Hur som helst. Flexibiliteten i detta jobb gör att jag nu är med barnen hos mamma och pappa. Ligger i soffan och klipper med ögonen. Snart är det bara Kiwi (evetuella mag-namnet på bebisen) som är vaken…

Alltså, det känns ju trevligare att namnge magen på nåt sätt? Ändå känns det lite skumt att ”hitta på” ett namn? Jag hade exakt den känslan när Märta föddes. Att det kom ut en person och så skulle vi liksom låtsas att hon hette Märta. Typ ”det kunde väl inte vi veta att hon heter!”

Men det släppte senare. (Som om jag behövde lägga till det?? Hjälp. Verkligen dags att sova nu)

Vad hette era bebisar i magen och vad blev det sedan när de kom ut?

En annan fördel(?) med att vara egenföretagare är att jag kan jobba närsomhelst och nästan var som helst.

  1. Lilla skruttplutt hette första i magen och tvåan mini. De blev sen Axel och Oscar. Mitt favoritnamn har alltid varit William men sambon vägrade de så de fick bli andranamn.

  2. Första hette räkan i magen, hade bestämt oss för Junie, men det kändes bara fel när hon väl kom ut, så det blev en Mira! Andra kallades bönan och där visste vi inte kön innan och hade knappt diskuterat det innan det kom ut en tjej. En Siri!

  3. Vår äldsta hette ”Umbert the Unborn” i magen. Efter att han fötts var vi inte helt säkra på namnet, så vi tänkte att man kan ju faktiskt vänta några dagar med att bestämma – tills vi några minuter senare insåg att vi fortfarande kallade honom Umbert helt självklart. Och det gick ju inte, för han var ju inte ”unborn” längre. Så vi fick bestämma namn fort. Det blev Ruben.

  4. haha lite ot men idag hamnade jag i en sits och liksom ”tänkte mig in i en hejhejvardag-sketch”. flummigt aja så här
    Vi var 2 hyfsat nyförlösta kvinnor som tvingades lyssna ingående på en snubbe idrottsskada och hans snubbkompis som bara ojjade sig o va det måste gjort Så jäkla ont?!@ så kollade vi nyföelösningar på varann men klämde ändå ut ett ”stackars dig” till snubben. för att överleva ritade jag upp oss i din blogg med tankebubblor över huvudet där det stod typ yes vi har bara klämt ut bebisar som spräckt våra underliv nyss. men fattar ändå stackars din hälsena, måste varit hemskt för dig mutter mutter patriarkat” – tack för styrka den stunden!❤❤

  5. Vårt första barn fick arbetsnamnet Nelson redan vecka 8. Det bara ploppade upp i huvudet från ingenstans. Vi testade lite andra namn under graviditeten men inget kunde slå det. På rutinultraljudet många veckor senare visade det sig att det var en liten pojke och det var bra det för vi kunde inte komma på några tjejnamn alls. Så vi bestämde oss för Nelson innan han föddes och det heter han fortfarande.

    Har heller aldrig förstått mig på det där att ungen inte ”passar” i ett visst namn när den föds. Vi ville välja ett namn vi gillade och så var det bra med det. Han hade nog ”växt in i det” rätt fort oavsett hur han såg ut när han föddes.

  6. Här hette första magen Bebbe- det blev en Frans, andra magen hette Järv (pga pappan ville att alla barn skulle heta Järv på riktigt och jag kunde sträcka mig till att döpa magen till det). Järv blev en Hjalmar. Tredje magen hette Maggan (eller mag-Ann) till vi inte kunde undgå att se att det var en pojke på ultraljudet, då fick han heta Bängan till han kom ut och blev en Henry.

  7. När jag var gravid med första läste jag en intressant artikel i mammas Ica kuriren om ett barn på tidigt 1900-tal som föddes med två kön. Familjen var adliga eller liknande och barnet gick därför under namnet ”Lilla fröken herrn”. Jag tyckte det var så gulligt så det fick min mage heta med!

  8. Räkan var det med barn nr 1 som senare blev Theo. Och barn nr 2 hette Kråkan, för han var så sjuukt lik en liten kråka med näbb och allt på ultraljudsbilden! Men när han kom ut blev det en Sigge:)
    Älskar att läsa din blogg. Rolig, allvarsam ifrågasättande och klok -alltihop:)

  9. Nr 1 hette Snorkvald Pytting (Bastian) Nr2 hette Flotto Åhrén (Otto) och nr 3 Ellie Vanelli (Ellie) dessa kom svärfar på och de riktiga namnen (de i parentesen😉) hade vi klara innan.

  10. Vår kallades Tummen i magen, eftersom vi gjorde ett tidigt ultraljud och det vi såg då liknade mest den lilla tecknade figuren Tummen. Självklart innebar detta att vi även köpte en Tummen-bok och en filt med Tummen-mönster. Väl ute fick bebisen namnet Thea, som var ett av våra toppval på förhand och som sedan liksom bara kändes helt rätt på något sätt.

  11. Vår bebis i magen har vi kallat för Littul (typ en skämtvariant av Little, som gärna ska sägas med tillgjord röst) och det är liksom så personligt och internt för oss att vi inte kan säga det inför andra, så då får jag ta till Bebisen eller nåt, haha!
    Nu ska Littul komma ut vilken dag som helst och jag är lite rädd att han fortfarande kommer kallas Littul av oss även utanför magen. Men det kanske är en charm i det också! Det riktiga namnet spikar vi nog först när han är här.

  12. Magnamn Sparkle eftersom hon såg ut som en liten gnista där på ultraljudsskärmen första gången vi sågs (IVF). Blev en Miranda.

  13. Våra magnamn har varit Dylan, (karate) Kid och Francis. Lite kul med tanke på att de har typiskt nordiska namn i verkligheten. Håller med om att det är en sjukt skum och ansvarsfull känsla att ge bebisen namn, och jag tyckte att det blev svårare och svårare för varje gång med :)

    Kan förstå att det måste kännas svårt att blogga ibland, och att ämnet kan tyckas meningslöst med mera. Men det är ju just det som är så härligt med din blogg. Du är ärlig. Du är ifrågasättande. Du vill diskutera och vrida och vända på saker. Du har absolut ingenting att oroa dig för. Din blogg är fantastisk! Men som sagt jag kan verkligen relatera. Blir själv sjukt nojig bara av att kommentera :)

  14. Epsilon, som blev förkortat Epsi, och My, var våra två magnamn. Grekiska tecken som inom olika vetenskaper används för att benämna något litet. Gillar att ha ett magnamn att benämna bebis med. Det blev helt andra namn sen, men det var lite svårt att tänka om.

    1. Haha åh klockren grej ju! Min man doktorerar i fysik så det skulle passa bra om vi någon gång blir gravida. Han gör ju inget annat än att skriva oläsliga tecken dagarna i ända… Jag kanske kopierar din idé en vacker dag. ;)

  15. Kan du kanske ha några inlägg på lut för sådana dagar?
    Spara på några läsarfrågor, ha ett par bilder att langa fram, en tävling, någon diskussionsfråga?
    Bea

    1. Ja det är en jättebra idé att ha några inlägg som alltid funkar! Kom på nu när du skrev att jag har några läsarfrågor som är obesvarade! Tack! 😄

  16. Kumquat var arbetsnamnet på vår första. Det kom från en app vi båda följde om fostrets utveckling och varje vecka var det en ny frukt eller grönsak som skulle representera storleken. I början var den väldigt bra men sen tyckte jag den spårade ut lite när den började likna bebisen vid en vindruvsklase, en hög brysselkål etc (minns inte exakt men kom ihåg att jag tänkte att det var random). Blev i slutändan ett namn på K iallafall 😁

  17. Haha, en av våra hade också arbetsnamn Kiwi! Det visade sig sedan vara Vide (vi tog dock omvägen via ett annat namn först, så det tog ett bra tag för mig att ställa om i hjärnan (några månader…). Förutom det har vi haft Kvisten och eftersom vi kört på två K:n fick det bli en till: Knyttet (ur Vem ska trösta Knyttet?). De två blev slutligen Lea och Tuva.

  18. Haha som när jag ett par dagar efter att jag skrev att folk skulle sluta ge sina partners dåligt samvete för att de blev ensamma hemma med barnen ett par dagar kom på att en kompis sagt att hennes partner kunde vara lite sådär. SOM OM JAG SYFTADE på nån jag känner, gud vad pinsamt. Då ville jag radera hela bloggen.

    Våra barn hette prick samma. Från typ UL.

    Jag respekterar folk som bara ”hen (röd, skrynklig sak) såg inte ut som en (infoga tänkt namn) så vi bytte” men jag FÖRSTÅR DEM INTE.

    1. Hahah nej hur ser de egentligen ut när de kommer ut? Det borde finnas så enormt konstiga namn om alla baserade dem på vad bebisen såg ut att heta när hen kom ut!

      Och alltså jaaa den där grejen har jag också gjort! Pratat med en kompis om nåt. Marinerat det hela mer eller mindre omedvetet och sedan kommit på det i tron att det bara dök upp. Bloggat. Och sedan ba: eh vänta nu …
      Har smsat kompisarna direkt o ba: ”alltså detta var inte mot dig!!”
      Man ba: mmm berätta allt för mig, jag lyssnar, håller med. Och skriver sedan ett ilsket blogginlägg på ämnet!!!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..