Påminnelse om att vi oftast inte vet ett skit

På samma insta-inlägg jag nämnde i förra inlägget kom kommentarer om hur folk flaskmatade fel – vilket då skulle vara en fara för barnen. Med den där säkra källan ”personer jag sett på stan”.

Såhär. Jag fattar. Senast häromdagen dömde jag en pappa som jag tyckte var alldeles för sträng mot sitt barn. Men herregud VAD VET JAG!?

Jag dömer hela tiden. Ganska ofta föräldrar. En förälder är för mesig, en annan för hård, en tredje nonchalerar, en fjärde verkar alldeles för petig, en femte … osv. Jag ser de här personerna i några sekunder. Kanske några minuter. Somliga kanske jag ser en hel tågresa på några timmar.

Så tar vi en handuppräckning. Hur många har haft några dåliga sekunder i livet? Dåliga minuter? Har någon kanske till och med haft en dålig dag??! Ja? Bra.

Jag vet att vi dömer. Men vi måste lära oss att vi inte vet ett skit om dem vi möter på bussen eller på stan.

I kommentaren var det alltså någon som sett personer som tagit upp flaskor med ersättning och matat barn (oklart hur många föräldrar och barn det handlar om) . Och personen antar då att flaskorna legat i väskan för länge och då fått bakterier samt att föräldern aldrig matar engagerat eftersom bebisen fick dricka flaskan själv. Ganska mycket information som fyllts i på egen hand kan jag känna …

Dömandet sitter väl ihop med någon oro som går ihop med omtanke om barnet. Men att sedan inte ifrågasätta sig själv, att inte inse att man nog faktiskt inte kan dra alla dessa slutsatser utifrån det man sett, utan istället prata vitt och brett om hur många dåliga flaskmatare det finns baserat på några personer man sett en kort stund på stan eller på en buss…

Detta är inte första gången jag ser det här beteendet. Den här ”person på stan”-källan. Jag ser den så ofta. Sååå ofta.

Människor som vet att andra personer är hemska och dåliga för de har sett dem på stan.

Man vill inte riktigt bredda bilden. Varför? Kommer man känna sig mindre god då? Om man ser dåliga människor och tycker att man själv är mycket bättre så gissar jag att man får en bra känsla inombords. Som när jag såg den ilskna pappan och kände mig enormt pedagogisk själv. Jämfört när man ser de där fantastiska personerna som verkar kunna, orka och hinna med allt. Inte känner jag mig så bra då i alla fall.

Så om man breddar bilden av den dåliga flaskmatande mamman på bussen så kanske man kommer att inse att man inte är så himla bra själv. Vilket är en mycket mer otrevlig känsla än ”sådär skulle JAG minsann aldrig göra, jag måste alltså vara en mycket god moder”.

Jag vill säga en sista superviktig sak, möjligtvis överflödig pga så vettiga bloggläsare här! Men ändå. För säkerhets skull.

Personen som kommenterade om flaskmatningen och bakterier fick vara ett exempel här. Hennes kommentarer är inte ett dugg unika och hon är inte en person som digitalt ska halshuggas. Hennes ord fick bli ett exempel på ett stort och utbrett beteende som jag vill lyfta och prata om – skuldbeläggandet och dömandet. Det är DET vi ska mosa, inte enskilda personer. Så detta inlägg är alltså INTE en uppmaning att gå in och ta diskussion på Insta, den känns redan gjord. Men diskutera GÄRNA beteendet med skuld och dömande här i kommentarsfältet, det är ju så kul att diskutera med er!

  1. Anna skriver:

    Precis så! Vilket bra inlägg! 🙌🏻
    Den där klyschan ”en är aldrig en så perfekt förälder som innan en fick barn” stämmer verkligen. Jag kunde vara dömande innan vi fick vårt första barn och även när han var liten bebis.
    Men det är precis som du skriver, vad vet vi om dem som gör att vi kan döma dem?!
    Så numer tänker jag mer så här: medalj borde delas ut till alla föräldrar ungefär dagligen.🏅

    Vi kan vara hårda och dömande mot andra. Men lika ofta tror jag att vi har enormt höga krav på oss själva. Och glöm inte fasaden, den viktiga fasaden. Det är inte lätt, livet.

    Sen tror jag att en har kommit en bra bit på vägen om en kan ta ett kliv åt sidan och rannsaka sig själv just när en dömer någon. Och kanske viktigast, vädra inte fördomarna behåll dem i 🧠.

  2. Sus skriver:

    Åh jaaaa dessa förstå-sig-påare. De måste ha varit forna tiders skvallertanter som kikade ut mellan gardinerna och ondgjorde sig över grannfruns lathet att inte mangla lakanen.

    Som mamma blir jag skitsur om någon ställer sig precis vid vagnen och börjar röka. Men när det gäller hanteringen av urspårade barn. Bah. Omöjligt att veta vad som hänt innan, hur länge barnet hållit på och varför, och vad föräldern redan försökt med. Jag dömer inte (så länge de inte slår till ungen), de får enbart mitt medlidande för jag vet hur det är att känna ”apokalypsen är nära och vi är fortfarande inte hemma”-våndan.

  3. När dottern var liten, ca 6 månader, fick min sambo en utskällning av en annan förälder på stan för att han hade dottern FRAMÅTVÄND i vagnen. Vår dotter hatade att sitta vänd mot oss men älskade att sitta framåtvänd o se vad som hände runt omkring.
    Jag själv fick en utskällning av en tant i affären för att ja lät min bebis skrika medan jag plockade upp varor och betalade. Det slutade med att hon tryckte sig förbi mig i kön, slängde i mina varor o skrek åt mig att ta hand om mitt barn.
    Jag tror och hoppas att alla föräldrar försöker göra det som är bäst för just deras barn. Visst, ibland är jag också snabb med att döma, men jag försöker ändå tänka mig in i den andres situation, och jag skulle aldrig, aldrig få för mig att berätta för personen i fråga vad hen gör för fel, än mindre skälla ut hen.

  4. Ss skriver:

    Faaaast….Det är på grund av att vi lägger oss i och tänker om andra som gör att vi hjälper varandra med. Kanske var den pappan du såg för hård mot sitt barn faktiskt och du kunde gjort mycket för barnet genom att markera att det där inte är okej? Känns som man slår in öppna dörrar genom den här diskussionen, det är bra att bry sig om andra och våga vara besvärlig och som föräldrar är vi ju vuxna nog att ta till oss det vi vill och låta det andra passera ut genom andra örat.

    1. Ja såklart finns det gränser åt det hållet också! Vi lär av varandra och vi lär varandra! Men det finns ju nyanser i det också! Men absolut, vi ska fortsätta att se varandra!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..