ANNONS

Det handlar om mängden, inte allt eller inget!

/

Jag tycker Underbara Claras inlägg om klimatdebatten just nu var intressant och viktigt. Hon vill liksom bredda, nyansera. Och hon tar upp det mycket viktiga att så mycket i debatten har ett ”Stockholms-perspektiv”. Alla kan liksom inte förväntas följa samma pekpinnar.

Och så det här med att debatten fastnar i en enda fråga. Just nu flygandet.

Vill man tolka hennes text som att man nu kan skippa det dåliga samvetet så kan man ju göra det. Eller att alla som tackar henne för att hon lyfter det hela lite från individnivå till politiskt nivå nu kommer skita i att ta ansvar och börja flyga hejvilt så får man väl göra det. Men jag tycker det är tröttsamt.

När man vill bredda en debatt, eller visa att allt inte är svart eller vitt, så krävs det att man ger exempel och tar upp andra aspekter. Det betyder inte att det andra tappar betydelse!

Är vi så insnöade att vi bara kan tänka en tanke i taget? Vi måste väl för sjutton kunna inse att vi kan dra ner på flygandet och köttkonsumtionen samtidigt som vi bör diskutera utsläpp i andra länder och vår egen urbanisering och dess konsekvenser.

Det är såklart enklast att säga att den som flyger är dum i huvudet. Om alla bara slutade flyga så skulle allt vara bra. Men vart hamnar vi då? Alla kommer inte att sluta flyga, så då kommer vi hamna i peka-finger-debatten och det kommer ju inte direkt göra under för miljön. Tänk om man istället kunde ha flera tankar i huvudet och försöka inspirera till mindre flygande, försöka få politiker att fatta beslut som inte kommer att göra dem jättepoppis men som kommer att göra skillnad för miljön. Vi skulle kunna inspirera och tipsa varandra om små steg mot en bättre miljö och sätta pekpinnarna mot politikerna.

Sedan jag läste Emmas text om att DRÖMMA mera om resandet så har det liksom satt sig i mitt huvud. Jag vill drömma om resor, om saker jag vill köpa till mitt hem, om förändringar i livet. Jag vill att saker ska få ta tid. Hinna mogna eller försvinna och bli nya drömmar. Snacka om att inspirera.

Så funkar det alltid för mig. När något VISAR på andra sätt så blir jag lockad att göra liknande. När någon skriker att den som flyger eller äter kött är DUM I HUVUDET så får jag liksom inte alls samma glöd och energi att förändra …

Det handlar inte om att jag är tjurig och vill bli inlindad i bomull och ompysslad. Det handlar om att jag vill känna förändringen komma inifrån mig själv. Jag vill se det görbart, jag vill se min  väg på mitt  sätt. Jag vill hitta lösningarna som kommer att fungera för mig och min familj och i den takt som krävs sträva mot dem. Jag vill inte skrikas på tills jag gör som alla andra eller ännu värre skiter i att berätta om det jag gör fel och hur jag skulle vilja agera annorlunda.

Tänker återigen på Wennstam som visade att hon tänker på flygande, redan har gjort stora förändringar när det kommer till flygande, som liksom redan är på väg åt rätt håll. Och hur det inte var okej ändå enligt så många. Hon borde minsann ha kommit längre, hon borde inte ha flugit alls!

Nej det kanske man kan tycka. Men alltså all energi som lades i det där kommentarsfältet… Förlåt men kunde man kanske ha lagt den någon annanstans? Typ på att sätta press på politiker, eller kanske på någon som inte ens tänkt tanken på att förändra sitt liv en millimeter? Ska vi lägga energin på någons om säger ”jag är på väg åt rätt håll, jag är på väg…”? Gör den mest skillnad där? Blir det inte att föreläsa för någon som redan vet, men som kanske inte hunnit fram än?
Och så motsatserna, när ”andra sidan” ska kommentera att klart du ska flyga, du behöver inte ha dåligt samvete, du gör precis som du vill… osv. Ja men grattis, nu blev hela debatten svart eller vit, igen.

Prata prata prata! Men bredda också! Och nyansera! Jag vet att man kan raljera över alla som flyger och har dåligt samvete för det. Typ ”Haha ja men jättebra att du mådde dåligt över ditt beteende, det gjorde ju jättestor skillnad för miljön!” Men vet ni vad jag tror. Jag tror att det dåliga samvetet är början på förändring. Det börjar med skavet och till slut blir det inte värt det. Man hittar andra lösningar.

Nu började hela mitt inlägg handla om flyg igen. Jag ville egentligen bara säga att man kan prata om mer. Om utsläpp i Kina och kolkraft och samtidigt tycka att alla kan tänka sig för på alla plan i det vardagliga livet. Kanske ska man inte skrika på de ställen det är enklast att skrika? Kanske ska man engagera sig mer, ta all den där energin som man lägger i kommentarsfält och göra lite skillnad, på riktigt?

15
46

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00