Glömma bort sig själv

I lördags var jag på No more fucks to give i Globen. Mäktigt!

Skratt som flödade, skratt som fastnade i halsen och välbehövlig ilska som bubblade upp.

Det finns så mycket att säga om allt som Skäringer tog upp. Shit alltså. Denna ojämställda värld… fy fan.

I en scen ligger hon i en gyn-stol – otroligt komisk scen där hon känner pressen att snickesnacka och vara lite skojig.

I förbifarten pratar hon om hur man före gyn-besöket tänker att man måste ha en lång tröja men eftersom man ständigt bortprioriterar sig själv så har man såklart missat det när man väl står där bakom skynket och tar av sig till bar under. Så får man trippa med rumpan bar bort till stolen …

Den grejen fastnade hos mig. Med mycket annat förstås. Men det var en sådan pytteliten detalj som var så huvudet på spiken i en fantastisk föreställning. Hur man glömmer bort sig själv i de allra enklaste situationer. För att tankarna ständigt avbryts av alla andras behov. Någon ska torkas, ett kalas ska osas till, vatten spills ut, en ipad laddar ur, musik ska spelas, ekonomi ska diskuteras, mat ska handlas och tv:n stängdes bara av! Och så vidare…

Den där tanken som fladdrade förbi, att man skulle lägga fram en lång tröja inför gyn, eller boka tandläkartid eller lägga beställning på apoteket … den försvann. I tillgänglighetens namn.

Kolla snygga halsbandet jag hade på mig! Fick från Alexandra Rejsmar när jag gästade hennes podd.

Om bilden är överexponerad? Eh nej? Jag ser egentligen ut såhär. Eller såhär, som jag föreställde mig att jag skulle se ut när jag kom för att ta med patriarkatet till döden:

Sedan lade jag på ett filter som gjorde att jag fick en näsa, hud och den klassiska knuten:

Sedan tvättade jag av sminket. Orkar man någonsin få bort det bättre än såhär?

Sådär. Nu har jag levererat selfies så det räcker fram till sommaren. Eller jul.

  1. Jenny skriver:

    I måndags var jag hos gynekologen. Givetvis inte i långa tröjan. ;-) När jag gick in bakom skynket sa läkaren med vänlig röst att det ligger ett badlakan om du känner dig naken. Först tänkte jag ”äsch inte skall väl jag” men så svepte jag om mig och det kändes som en varm kram på något vis. Både omtanken och att inte känna sig så utelämnad som man faktiskt ändå gör. En liten sak gör verkligen stor skillnad. :-)

  2. Helena skriver:

    Så himla bra tajming att jag läste det här inlägget igår innan jag skulle iväg och ta cellprov, så att jag tänkte på att ta en lång tröja!

  3. Agneta skriver:

    Off topic .
    Jag känner mig som en vanlis,men det kanske jag inte är eftersom jag lämnade allt och flyttade till London .Men jag växte upp i ett litet samhälle i Sverige där alla var lika och alla tittade på ‘ mello’. Hur växte du upp ,och tycker du att det är White trash att säga mello? Vilka onsdagsfunderingar jag har va?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..