Efter förlossningen, vad man inte vågade fråga …

Mia och jag kommer till Barnmässan i Karlstad nästa vecka. Vi är där på fredagen och lördagen. Vi kommer att föreläsa båda dagarna – en kortare föreläsning om kroppen efter att ha fött. Och lite om huvudet också, eftersom det sitter ihop med kroppen. Oftast. Just nu tvekar jag om det helt stämmer för mig …

Hur som helst!

Utöver föreläsningarna så kommer vi att ha ”mammagrupp” på avdelningen Gravid & baby. Där är tanken att vi har mer snack med de som är där. OBS man behöver inte prata, man får bara lyssna om man vill. Men skillnaden här är att det finns möjlighet till samtal.

Just nu samlar vi ihop vanliga och ovanliga frågor som man kan tänkas ha efter en förlossning – vaginal eller kejsarfödsel spelar såklart ingen roll. Vi samlar frågor om det fysiska, det psykiska, om relationen, omgivningen och så vidare.

Planen är att vi drar frågorna och pratar om dem. Kanske vill man sticka in en följdfråga, dela med sig av någon man själv gått i igenom, tipsa om något eller be om mer på samma ämne … Vi är öppna!

Anledningen till att vi vill samla frågor redan nu är för att vi dels vill ha med frågor som inte bara vi själva spånat fram, utan från ER. Och så vill vi att deltagarna ska få en massa svar – kanske på sådant de inte ens visste att de ville ha svar på!

SÅ! Om ni vill får ni gärna ställa frågor eller tipsa om sådant ni önskat att någon svarat på när ni var i den där svajiga efter förlossnings-perioden.

Exempel på frågor kan vara:

– När ska man sluta kissa på sig?

– Kommer sexlusten tillbaka någonsin?

– Har jag framfall?

– Hur kniper man bäst?

– När kan jag börja träna?

– Min partner gör fel hela tiden med bebisen. Jag känner att jag lika gärna kan göra allt själv. Jag blir tokig! Vad ska jag göra?

– Hur tar jag hand om mitt ärr på bästa sätt efter snittet?

– Kan hemorrojderna gå tillbaka av sig själv eller är jag dömd att se ut såhär för evigt nu?

– Hur hanterar man sömnbrist? Går det ens?

– När vet man att det är dags att söka hjälp? Vad är liksom ”normalt” och ”inte normalt”??

  1. Amia skriver:

    Hade uppskattat mer stöd och info kring amning och flaskmatning. Hade förställningen om att det bara skulle klicka direkt och vi skulle amma länge, länge. Istället kämpade vi hårt i början med att få till rätt tag (stora bröst på mig, liten mun och kort tungband på hen). När det väl funkade kom amningstrejker vid flertalet av utvecklingssprången som höll på att knäcka mig totalt. Blev en väldigt fixering och tankar kring hur ofta hen åt, om hen åt tillräckligt, hur kurvorna gick. Kände sån press under hela amningsperioden att det var en enorm lättnad när ”vanlig” mat kunde introduceras och vi kunde trappa ned amningen. Slutade amma helt när barnet var 1 år och kunde andas ut. Inför nästa barn är kommer jag förhoppningsvis ihåg allt detta och kommer inte se flaskan som ett ”nederlag” i mitt föräldraskap. Fed is best!

  2. Towe skriver:

    Jag höll på att åka hem efter ett dygn på BB med tron om att jag hade en tampong i rumpan, för jag VÅGADE inte fråga om vad det var som kändes i rumpan utan förutsatte att ”ojoj! Nåt måste hänt så de tryckte in en tampong i rumpan på mig o den ska säkert sitta dör för att stoppa någon blödning eller nåt… men borde ingen informera mig om vad som hänt i rumpan innan vi åker hem?!” Vågade självklart inte känna efter ordentligt eller (hemska tanke) ta en spegel o kolla in själv. Men i sista stund med bebis i babyskydd på väg ut bestämmer jag mig för att det är nu eller aldrig, jag måste få veta, grabba tag i barnmorskan och ställer frågan lite nonchalant ”jo, den där tampongen i rumpan – hur länge ska den sitta, och är det allvarligt?” Barnmorskan ”Tampong?! Nejnej, det är en hemorrojd troligtvis som du menar. Låt mig se efter nu innan ni går!”

    1. Åå igenkänningen ändå, varför är det så PIN att fråga saker?!!
      Kroppen är ju det den är, det är ju inte prestation liksom! Ändå känns det på nåt sätt så. Som att man ska gå igenom graviditet och förlossning utan påverkan, då har man varit bäst.

  3. L skriver:

    Jag hade velat höra att det är okej att inte orka gå på alla föräldraträffar, öppen förskola, babysim, babygympa, bayrytmik etc oavsett om det är första, andra eller tredje barnet. Det är okej att mest vara hemma, det är okej att inte vilja träffa så många på en gång, det är okej att mest chatta och prata i telefon med kompisar för bra vänner finns där ändå när en kommer ut på andra sidan.
    Det är okej att inte känna sexlust på länge, det är okej att inte vilja ha penetrerande sex på en gång, det kan ordna sig ändå även om en kanske får kämpa lite senare. Relationer tål perioder av sextorka, bara en visar uppskattning och hittar närhet till sin partner på annat sätt under tiden.
    Och slutligen något av det viktigaste: det är okej att ha tusen frågor även om det är andra eller tredje graviditeten! På mödravården fick jag känslan av att jag förväntades veta allt bara för att jag redan fött ett barn och det lades väldigt lite krut på att informera ”för det här vet du ju redan” och det är något av det mest idiotiska jag varit med om. Tack och lov hade jag vett nog att be om att byta barnmorska. Gör det direkt om det inte funkar; du har rätt att känna dig trygg och få vettig stöttning även om det inte är din första graviditet!

  4. sara skriver:

    Oj vad bra ämne för det är så mycket som jag behövt veta men inte hade någon aning om;

    -Ex klumpar av levrat blod stora som tennisbollar som trillade ut dagarna efter förlossningen som fick mig att få panik då jag inte visste vad det var.
    -Hemorojder som gick sönder och fyllde toastolen med blod.
    – Främlingar på stan som kommenterar att jag måste ha mössa på mitt barn, inte göra så han får solen i ögonen mm

    Men främst detta med amning/ersättning. Det fanns som någon press på sig att man ska amma om man kan och jag kände mig som en dålig mamma om jag gav ersättning. Jag satt i timmar på kvällen och ammade. För man läser såklart på nätet att så fort bäbisen för att få igång produktionen. Det var först när en barnmorska sa till mig att det tar ju lika mycket energi för bäbisen som den får i sig. Dessutom så har ju du säkert bättre saker för dig än sitta i soffan varje kväll. Så därför började vi ge ersättning på kvällarna och amma på dagen å natten vilket gjorde att vi fick en nöjd bäbis. Önskar bara att någon sagt till mig tidigare att man behöver inte sitta och marathon amma. När vi väl började komplettera med flaska så fick jag även den friheten jag behövde för att må bra. Det var ingen stress hem när man åkte å handlade eller gick på promenad, för pappa var ju hemma och kunde mata.

  5. Sanna skriver:

    Manlig förlossningsdepression! Att den också finns och att det finns hjälp att få.

    Just med förlossningen så tyckte jag det var lite jobbigt med kateter, blödning och försöka gå på toa utan att toaletten såg ut som en svår mordplats… 😉 Dock kanske svårt att ta upp som ”fråga”.

    Tips kan vara också i många situationer att lita på dig själv och sin magkänsla för ingen annan än föräldrarna till barnet känner barnet lika väl om det är något.

    …just det. Googla inte för mycket – gäller alltid!. Ett exempel från en nära vän som fick veta att de skulle in på tillväxtultraljud mot slutet. Hon blev jätteorolig och hittade flera träffar på när det blivit jobbigt i samma situation för andra föräldrar. Frågade om hon hittade många situationer där det gått bra? Det hade hon inte, för de som är oroliga skriver och frågar på forum, men när det går bra ”glömmer man” liksom av att skriva det. (Barnet mådde hur bra som helst vid födseln om någon undrar.)

Lämna ett svar till sara Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..