Aldrig mer tyst

Visst ska man väl kunna sona brott. Men när någon som dömts för en misshandel som leder till en alldeles för tidig död år senare refererar till händelserna som ”den här tjugo år gamla skiten”, då har man uppenbarligen inte kommit någonstans. Sonat brottet? Hur?!

Lyssna på de orden. ”den här tjugo år gamla skiten”.

Det är så han ser på det. Nån gammal skit som grävts fram.

Han verkar vilja säga att han är dömd och har tjänat sitt straff. Och så funkar det ju rent rättsligt, han har fått sitt extremt simpla straff för de grova gärningar han begick. Men vi är inte skyldiga att förlåta. Han verkar tro att det ingår. Avbockat och klart. Han fattar ingenting.

”Nu finns det en hel kvinnoorganisation som kan tänka sig bli upprörda av det här.”

Vad tror han att det är? En skojig grej? Att vi är lite sura för att vi har mens?

Det är kvinnohatet. Kvinnohatet. Det är KVINNOHATET! Det accepterade kvinnohatet. Medstrykandet. Kvinnohat som blir underhållning i var och varannat tv-program. Kvinnohat som ursäktas och viftas bort.

Precis som med #metoo blir många upprörda över hur man kunnat låta det ske. Hur kunde DU eller DU eller DU låta det ske?? Ni visste ju!

Men alla vet. Alla visste. Du och jag.

Någonstans och i någon situation har vi alla vetat. Och hållit käft.

För man visste nog inte tillräckligt. Man vrider och vänder och slår knut på sig själv för att ursäkta sin frånvaro. Vi vet det alla.

Men låt oss inte stanna i den skammen. Låt oss använda den!

Låt oss lära av det. Låt oss aldrig mer ursäkta vår frånvaro. Låt oss vara obekväma! Vi var alla invaggade i tystnadskulturen. Ingen ursäkt, bara en förklaring.

Peka nu fingret rätt. Peka fingret åt förövaren! Samla kraft och lägg ilskan där den hör hemma.

”Nu finns det en hel kvinnoorganisation som kan tänka sig bli upprörda av det här.”

Vad tror han att han pratar om? Han vägrar ta orden i sin mun. ”Det har dömts” istället för ”jag har dömts”. ”Det här” istället för ”den psykiska och fysiska misshandel jag utsatte någon för”.

Jävla kräk.

Och till den (de!) som i kommentarsfält försöker höja ett finger för lynchmobb och drev – att det inte är rätt…

Jag är förvånad över hur sansade kvinnors protester är. Hand i hand klädda i svart, tända ljus och upprörda ord. Är DET vad man vill höja ett varningens finger om? Mängden upprördhet som förmedlas på extremt kontrollerade sätt?

Vet ni hur mycket ilska som bubblar inombords? Hur många kvävda skrik och torkade tårar som bor i oss? Är tända ljus och samlad kraft, hand i hand, ”för mycket”?! Har ni SETT vad det är vi höjer rösterna mot?! Har ni sett blodet? Våldtäkterna? Slagen? Förnedringarna? Tafsandet? Ignorerandet? Sparkarna? Har ni sett? Har ni verkligen sett det? Och har ni då verkligen tänkt igenom det när ni tycker att protesterna går lite för långt? I min huvud hade det kunnat gå så mycket längre utan att jag hade förvånats.

Peka rätt!!

Och förundras och imponeras över den otroligt fredliga väg kvinnors revolution går. Följ exemplet.

Och. ”Nu finns det en hel kvinnoorganisation som kan tänka sig bli upprörda av det här.”

Visa nu detta kräk och alla andra kvinnohatande män att det inte bara är kvinnor som upprörs. Män, visa er! Här är tillfället! Ta sedan med er känslan in i alla kvinnokränkande situationer, även där det känns lite obekvämt.

Missade du chansen? Ville du ha lite mer betänketid? Det är okej. Det händer mig hela tiden. Jag har lärt mig att man kan återkomma.

Tala om att man var tyst men inte längre vill vara det.

Återkom. Igen och igen.

Kom också ihåg att tystnaden smyger sig på. Det börjar inte med en knytnäve i revbenen. Det börjar med ord. Som inte får mothugg utan som bemöts – om inte med skratt och hejarop – med tystnad. Det börjar kanske inte med kvinnohat. Kanske är där först en brist på respekt. En tendens att förlöjliga eller osynliggöra. ”Skämt” och suckar. Som bemöts med tystnad. En tystnad som automatiskt ger ett litet godkännande. ”Fortsätt du”.

Det går att säga stopp redan där. Gör det.

För nu jävlar får det vara nog.

Peka åt rätt håll.

Var inte tyst .

  1. Anna skriver:

    Så bra skrivet! Tack för att du delar dina tankar. Det känns så solklart när du skriver ändå vet vi hur svårt det är. Svårt att säga ifrån när det går bara lite över gränsen. Sen dras gränsen lite längre o längre men ingen tystnad mer!! Hoppas jag. Tack!

  2. Sara skriver:

    Detta är så viktigt!! Min 8-åring gick omkring och sjöng på en sång ( på franska ” balance ton porc” , typ ” tjalla på din gris”, ) som uppstått iom den franska me too rörelsen. Jag har hopp om att mina barn kan växa upp i ett annat, bättre klimat!
    Tack för dina texter ❤

  3. Bea skriver:

    Så bra skrivet! Älskar verkligen din blogg.

    Man blir så otroligt illa berörd av allt det vidriga i världen! Detta kräk förtjänar att sitta instängd på livstid!
    Hur kan det daltas så mycket med förövare?? Kvinnohatet som finns är verkligen skrämmande.

    1. Håller med! Så skrämmande!! Och VARFÖR?!?

  4. Simon skriver:

    Instämmer med övriga, gillar dina nyanser i vanliga fall men det här är fan det bästa du skrivit! Det är så jävla sjukt!

    1. Tack!! Fint att höra! (Var egentligen för arg för att skriva när jag skrev…)

  5. Fantastiskt bra formulerat, som vanligt 💪🏼♥️

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..