ANNONS

Det perfekta offret

Peppe skrev om ett ex som tagit strypgrepp och knuffat henne. Hur hon länge funderade på om det ”räknades” och hur tystnad oftast kan kännas som den enklaste vägen.

Jag började kommentera och då slog mig en tanke, som så ofta: nyanser!

Såhär skrev jag:

Precis så är det. ”Räknas ens detta?”

Kanske är det också bilden av den misshandlade/våldtagna som man får se i filmer osv som gör att de i verkliga livet inte känns som att de räknas, för där har vi ju nyanser… sådant som får en att tänka å ena sidan/å andra sidan, även när vi inte borde.

Det blir en ensidig bild när man gör film av övergrepp. Man får en så tydlig bild av hur offret ska vara. Den våldtagna ska vara i princip oskuld, den misshandlade svag och inte säga emot, den mobbade snäll och medgörlig …

Ingen misshandlad är arg, försöker slå tillbaka, skriker och provocerar. Inget våldtäktsoffer ligger runt.

Men det skulle de kunna göra! Det förminskar inte brottet!

Man SKA kunna provocera, skrika och bråka, utan att få en hand runt strupen. Man ska kunna ligga med en massa människor eller bli stupfull utan att någon ska ge sig på en sexuellt.

Det finns en fara med romantiserandet av offret. För det är sällan så offer ser ut. De är ju människor precis som alla andra. Med fina och svinjobbiga sidor.

Men det spelar såklart ingen roll när det kommer till brottet!

Å vad vi måste påminna om detta. Om och om igen.

10
80

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00