Vad är viktigt egentligen?

Måste säga att jag är så glad för tonen i kommentarsfält här på bloggen och på Instagram. För gud så trist det blir när alla måste tycka lika eller bli bananas.

Jag har blivit upprörd och arg flera gånger senaste dagarna. Jag skrev inlägget igår medan jag var arg, något jag mer och mer undviker. För om jag är arg kan jag uttrycka mig på gränsen och då finns ännu större risk att kommentarsfältet tippar över.

Idag på Facebook hade jag en diskussion med en person som tyckte det gått för långt med ”lynchmobben” – det jag skrev om igår. Jag protesterade och hon klappade mig lite på huvudet. Det var irriterat. Sedan landade vi i att vi tyckte olika och avslutade diskussionen. Helt utan skav. Jag tycker fortfarande att hon ger debatten fel fokus och hon tycker jag inte ser problemet som hon ser. Och så får det vara. Hon är inte en förövare eller en brottsling för att hon tycker annat än jag.

Jag känner lite samma sak här kring diskussionerna om att nämna personer vid namn. Det är för somliga på Instagram jätteviktigt att man nämner förövares namn. Jag vet inte … Jag är inte säker på att det är ett måste att namnge hela tiden. Ibland kanske man inte får (jag vet inte hur det funkar). Men jag kan också tycka att det ibland leder till att hela diskussionen handlar om EN person när det egentligen handlar om ett mönster, en struktur.

Jag känner också en motvilja till att skriva ut förövares namn. Tror Morgan Alling uttryckte något likande på Facebook?

Jag vill inte se personens namn på min blogg, vill inte sprida ett namn på någon som inte förtjänar plats.

Jag tycker det är synd att debatten ska handla om ”lynchmobb” – det blir liksom som när man bråkar med någon som ska poängtera att man ska sluta skrika eller lugna ner sig. Plötsligt handlar bråket om bråket och inte om det som bråket egentligen behövde handla om.

Jag tycker också att det blir fel fokus när man ska hoppa på precis alla som inte vill skriva ut namn. ”Varför skriver ni inte ut namnet?” Är första kommentaren istället för: ”bra att ni tar upp detta!” Man behöver såklart inte heja på, man får ifrågasätta, men är namngivande/icke namngivande en SÅ viktig diskussion?

Vissa ser det ju som att man skyddar förövaren och då kan jag förstå att det upprör. Men SOM VANLIGT – det finns nyanser! Fler sidor av saken. Jag ser det inte alls som ett skydd. Jag ser det som att man följer vissa journalistiska regler (om man är tex en större tidning) eller som att man inte tycker personen bör nämnas vid namn för den ska inte få utrymmet (Skäringer och Mannheimers senaste podd).

Blir bara lite less att diskussioner handlar mer om hur diskussioner förs än om det som var huvudämnet – mäns våld mot kvinnor.

Men ja som sagt. Fattar att man kan se icke namngivande som en del av tystnadskulturen. Håller dock inte med.

Vad tycker ni?? Är det viktigt att skriva ut namn? Varför/varför inte?

  1. Agneta skriver:

    Men när Hasse Aro jämför våra ord mot Josefins förövare med stenar.Vad var förövarens händer på henne då?
    Först måste man få reagera och bli arg,sen är det klart att vi måste prata framåt om hur vi ska motverka tystnadskultur och allt våld,psykiskt och fysiskt . En från kvinnojouren pratade i Nyhetsmorgon i veckan och hon sa att våldet inte minskar.Då måste vi reagera .

    1. Verkligen!! Jag tycker som sagt det är förvånande fredliga protester. Jämför med vilket derby somhelst. Då kan folk skrika, slåss och kasta saker. Men när kvinnor protesterar mot våld, nja .. då blir det häxjakt. Herregud.
      Jag tycker jag läst intressanta saker från somliga kring just namngivande. Det är väl just den diskussionen och bråk om bråket som jag tycker blir ensidig. Det är väl inte dumt att diskutera huruvida publicering av namn är nödvändig eller ej, tänker jag? En diskussion som behövs!
      Vad är fördelarna, vilka är riskerna.
      Precis som du säger: först måste vi få bli arga! Och det är vi!
      Och nu när jag kände att det blev en ”namnge annars så är du/ni en feg person/avsändare som skyddar brottslingar” så kände jag att det blev utan nyanser och ville lyfta det till diskussion.
      Precis som jag kände att folk (tex Aro) skrek ”drev!” Och ”lynchmobb” och flyttade fokus från den riktiga viktiga diskussionen.
      Hoppas mitt syfte blev tydligare nu!
      Hur tänker du kring att publicera namn? Är det en viktig del i kampen mot våldet?

      Tack för kommentar!

      1. Agneta skriver:

        För mig är det viktigt att bryta en tystnadskultur . Att man ska lära sig att bli en bra samhällsmedborgare . Respektera varandra,aldrig göra något/ bli tillsagd att göra nåt som känns fel. Min dotter är 14, så jag försöker lära henne att inte vara tyst,att stå upp för rättvisa och säga ifrån . Dina tjejer har ju skolåren framför sig ,och om jag vore lärare skulle jag jobba mycket med att vara öppna mot varandra.Att om lärare, elever och föräldrar kan diskutera ‘ issues’ när de uppkommer ,för det gör dem.Då bygger man en bra grund ,lär sig känna ansvar för att alla i klassen mår bra.Det är mycket mobbning i sociala medier mellan skolbarn. Men om man lär sig att prata om det blir det mindre laddat.Det här tror jag gäller på alla arbetsplatser . Allt som kan diskuteras blir mindre obehagligt . Denna kommentar blev jätteflummig,vad jag menar är att man kanske kan stoppa en misshandlare innan han bildas.

  2. Ewa skriver:

    Att namnge är inte speciellt viktigt. Jag högaktar dem som, i andra situationer, har gått ut i media och sagt att Det gäller mig för att undvika spekulationer. Att namnge innan dom har fallit leder till åtal för förtal, det är alla medvetna om. Men att föräldrar skall behöva böna och be om identiteten på brottslingen som knivskar eller sköt deras barn är inte rimligt. Off topic, jag ber om ursäkt för det.

    1. Är det så? Får man inte veta namn på förövare när det gäller familj??

      1. Ewa skriver:

        Det får man säkert veta, men blir straffet blir vård i två månader så är det inte så viktigt. Jag tänker om att detta att inte hade inneburit två kända personer hur mycket hade media reagerat och skrivit? Finns det en skiljegräns mellan vem som skall ihågkommas och vem som glöms bort i mediabruset?

  3. Emilia skriver:

    Jag är lite för trött nu för att skriva om men delar med mig om de tankar jag hade i mig och var TVUNGEN att skriva ner och dela i går:

    Jag som så många andra har sett den otroligt fina dokumentären om Josefin Nilsson. Verkligen fin och värdig.

    Samtidigt i sociala medier ser jag inlägg på inlägg om vem mannen är och ”han hålls fortfarande om ryggen”.

    Jag tycker det är superviktigt att folk tar avstånd. Det gör jag verkligen!

    Men…

    Samtidigt tänker jag på hur lätt det är att slippa göra någonting åt mäns våld mot kvinnor…
    till exempel genom att rikta sin avsky mot EN person.

    Då duckar man lätt för det verkligt stora problemet… Det om hur otroligt vanligt det är. Detta våld. Både det fysiska och psykiska. För märk väl ibland är det ”bara”psykiskt.

    Jag vet att det är svårt. Jag vet att det är skrämmande.

    Men…

    Om vi ska rå på detta enorma problem så finns det väldigt viktiga saker att göra.
    Inte bara skrika på det offentliga om skärpta straff, fler fällande domar (även om det såklart också behövs)..
    Det är inte DÄR det blir skillnad i grunden. Det som måste hända är att alla säger NU ÄR DET NOG!

    På riktigt.

    Å menar det.

    Det måste komma som en URKRAFT från hela samhället.

    Vi säger ifrån!
    Slutar skydda förövare! Slutar BLUNDA.
    Ger våra söner verktygen de behöver för att bli bra män.

    Våldet måste få konsekvenser.

    Säg ifrån!!!
    Även när det är obekvämt… Kanske till och med skrämmande.

    Dessa män behöver höra från sina VÄNNER och FAMILJER, grannar och samhället att detta INTE ÄR OKEJ.
    Ju tidigare desto bättre.

    Markera!

    Våga!

    Det vi alla också måste göra är att VÅGA FRÅGA. Våga visa att vi bryr oss. På riktigt. I verkliga livet. Du behöver inte ge några svar. Bara finnas där. Med värme och omtanke.

    Den som är i klorna på en misshandlande man behöver någon som säger. ”Jag ser saker som gör att jag förstår att du har det jobbigt. Jag finns här för dig”.

    De som känner mig väl vet vad jag gått igenom.
    Det har gått många många år och i min vardag så är det i stort sett historia… men… som alla med stora sår vet så kan känslor överraska en när man minst anar det. I vissa situationer kommer det över mig. Påminner mig om det som en gång var.
    Ångesten och rädslan…

    Idag kan jag hantera det väldigt bra. Förut hade jag post traumatisk stress…
    Jag fick hjälp.
    Jag togs på allvar.
    Idag mår jag bra.
    Idag är jag lycklig.

    Det som glädjer mig nu är att skammen börjar lätta. Inte bara hos mig utan i samhället i stort.
    Den där skammen som man, förutom stora sår i själen, också ska bära.

    Varför stannade du?
    Såg du inte hur han var?
    Varför varför varför?

    Detta skuldbeläggande hjälper inte. Det gör ju inte direkt att man vill berätta.

    Själv känner jag också ett ansvar gentemot den jag berättar för. Att mildra… om folk visste hur det var… bättre att skydda dem liksom…

    När jag själv får höra en kvinnas berättelse om hur hon misshandlats och tagit sig ur det… då brukar jag hylla henne för hennes styrka. För… ingen blir bättre av att behandlas som en ”stackare”. Har man varit i helvetet och tagit sig tillbaka… då är man en TIGER.

    En ÖVERLEVARE!

    Även om man känner sig liten och darrar som ett löv.

    Så innan du lägger massa energi på att visa din avsky mot EN MAN och fyller hans äckliga ego ännu mer genom att uppmärksamma HONOM…

    Lyft blicken och fundera på vad DU kan göra i DIN vardag. I DIN närhet.

    Tack för att du orkade läsa…

    Emilia, med känslorna utanpå.

    1. Så otrooooligt bra formulerat!!! Och tack att du delar med dig av det svåra! Det hjälper andra ❤️❤️❤️❤️

  4. Sara skriver:

    Jag tycker det är viktigt med namn i de fall det kan få betydelse. Om vi tar det aktuella exemplet kring Josefin Nilsson så är det för mig viktigt att veta vem hennes förövare var, så att jag kan bojkotta allt han någonsin kommer medverka i.

    1. Ja och det kan ju vem som helst få reda på nu för tiden! Alla vet ju nu även om varken svt eller större tidningar gått ut med namnet. Tycker du att det känns viktigt att tidningar och tv skriver ut namnet?
      Skulle vara intressant att höra isf!
      💗
      Ps: bojkotta gör vi!!

      1. Sara skriver:

        Njaejaej. Det är skitsvårt. Generellt tycker jag att folk förtjänar en andra chans. Har du blivit dömd och suttit av ditt straff så ska du få en chans att komma in i samhället igen. Men! Här kommer det svåra: känslorna. Efter att sett dokumentären om Josefin vill jag att hennes förövare ska straffas igen och igen och… Motsägelsefullt, jag vet! Men nej, jag tycker inte man ska publicera namn i tidningar och TV ”i onödan”. Däremot skulle jag, om jag var en stor influenser, inte ha några problem att namnge t ex Josefins gärningsman, kanske mest för att han visar noll ånger och förståelse. Då vill den fula sidan av mig att han ska straffas ännu mer. Skitsvårt.

        1. Tack för att du tar dig tid att skriva!!
          Sa precis samma sak till min man igår innan vi skulle somna. Att jag typ skiter fullständigt i denne förövares rättigheter och ser gärna att han straffas igen… och lade sedan till: rent utifrån mina känslor. För så är det ju. Han verkar ju knappast kommit någonstans med sitt sonande, som nån kommenterade under tidigare inlägg.
          Och mmjo som influencer eller offentlig person kan man ju namnge. Jag tänker att syftet är att alla ska veta. Vilket för min del känns ok… men är orolig vad det leder till. Inte för denne förövares skull utan för i de fall det blir fel, och var drar man gräns osv? Vem drar gräns? Nu hängs alla med annan åsikt ut, är det ok?
          Jag gillar inte heller att tidningar och tv utmålas som fegisar när de inte skriver ut namn.
          Kritisera ordval, som rubriken idag ”Josefin Nilssons ex hånas”. Man ba: really? Var det just ”ett ex” han var eller var det kanske nåt mer?? (Jag vet, rubriker skrivs för att klick-locka … men ändå!)
          Men nja, jag är nog inte helt för att alla ska skriva ut namnet till höger och vänster. Ska han ens få så mkt uppmärksamhet? Och är det inte att isolera det till EN person? (Som Emilia skrev så klok om nedan)
          Igen tack för mer svar! Så intressant diskussion! 💗

          1. Sara skriver:

            Jag håller med, det är en jätteintressant – och svår – diskussion där det egentligen inte finns några rätt svar. För min egen del är det också nyttigt att inse hur lätt jag bortser från mina principer och åsikter när känslorna får vara med och säga till…

  5. Sofie skriver:

    DÄR exakt så!!

    ”Plötsligt handlar bråket om bråket och inte om det som bråket egentligen behövde handla om.”

    1. Så otroligt tröttsamt är det! ”Du bråkar so, du bråkar så! Ja men DU då, du bråkar ju sådär!”
      Zzz…

Lämna ett svar till Ewa Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..