Vad är viktigt egentligen?

Måste säga att jag är så glad för tonen i kommentarsfält här på bloggen och på Instagram. För gud så trist det blir när alla måste tycka lika eller bli bananas.

Jag har blivit upprörd och arg flera gånger senaste dagarna. Jag skrev inlägget igår medan jag var arg, något jag mer och mer undviker. För om jag är arg kan jag uttrycka mig på gränsen och då finns ännu större risk att kommentarsfältet tippar över.

Idag på Facebook hade jag en diskussion med en person som tyckte det gått för långt med ”lynchmobben” – det jag skrev om igår. Jag protesterade och hon klappade mig lite på huvudet. Det var irriterat. Sedan landade vi i att vi tyckte olika och avslutade diskussionen. Helt utan skav. Jag tycker fortfarande att hon ger debatten fel fokus och hon tycker jag inte ser problemet som hon ser. Och så får det vara. Hon är inte en förövare eller en brottsling för att hon tycker annat än jag.

Jag känner lite samma sak här kring diskussionerna om att nämna personer vid namn. Det är för somliga på Instagram jätteviktigt att man nämner förövares namn. Jag vet inte … Jag är inte säker på att det är ett måste att namnge hela tiden. Ibland kanske man inte får (jag vet inte hur det funkar). Men jag kan också tycka att det ibland leder till att hela diskussionen handlar om EN person när det egentligen handlar om ett mönster, en struktur.

Jag känner också en motvilja till att skriva ut förövares namn. Tror Morgan Alling uttryckte något likande på Facebook?

Jag vill inte se personens namn på min blogg, vill inte sprida ett namn på någon som inte förtjänar plats.

Jag tycker det är synd att debatten ska handla om ”lynchmobb” – det blir liksom som när man bråkar med någon som ska poängtera att man ska sluta skrika eller lugna ner sig. Plötsligt handlar bråket om bråket och inte om det som bråket egentligen behövde handla om.

Jag tycker också att det blir fel fokus när man ska hoppa på precis alla som inte vill skriva ut namn. ”Varför skriver ni inte ut namnet?” Är första kommentaren istället för: ”bra att ni tar upp detta!” Man behöver såklart inte heja på, man får ifrågasätta, men är namngivande/icke namngivande en SÅ viktig diskussion?

Vissa ser det ju som att man skyddar förövaren och då kan jag förstå att det upprör. Men SOM VANLIGT – det finns nyanser! Fler sidor av saken. Jag ser det inte alls som ett skydd. Jag ser det som att man följer vissa journalistiska regler (om man är tex en större tidning) eller som att man inte tycker personen bör nämnas vid namn för den ska inte få utrymmet (Skäringer och Mannheimers senaste podd).

Blir bara lite less att diskussioner handlar mer om hur diskussioner förs än om det som var huvudämnet – mäns våld mot kvinnor.

Men ja som sagt. Fattar att man kan se icke namngivande som en del av tystnadskulturen. Håller dock inte med.

Vad tycker ni?? Är det viktigt att skriva ut namn? Varför/varför inte?