Vad jag trodde om graviditet …

Innan jag var gravid första gången så trodde jag att jag skulle vara liksom opåverkad, fast med en mysig bula – utanpå kroppen.

Well… inte helt så va? Jag blev så chockad över hur mycket ”kropp” man är som gravid. Stånkar och stönar, snorar, är svullen och har tryck ”neråt”. Osv osv.

Jag mår ändå riktigt bra nu. Har lite ont vilket jag inte minns att jag hade de förra graviditeterna, men mår ändå bra.

Så glad att få vara med om en graviditet igen. Att känna den där bebisen som snurrar runt, boxas och knäas. Det är så otroligt coolt!

Men tungt är det ju! Tänker på alla dem som inte mår bra. Det är en lång tid att må dåligt. Jag vet bara första 12 veckorna när jag mådde illa och blev så nedstämd till slut. Fasen vad det är psykiskt påfrestande att må illa! Och att ha ont!

Vad hade ni som varit/är gravida för föreställningar om graviditet och hur var det sedan?

Nu ska jag lägga mig och buffa på den där lilla filuren där inne. Hoppas på en kullerbytta!

Inte skottskada heller …

  1. Ellen skriver:

    Jag var orolig för att må illa och kräkas men var annars väldigt förväntansfull! Är i vecka 35 just nu och har fysiskt sett haft en väldigt bra graviditet, knappt haft några symptom egentligen. Visst börjar det bli tungt men det är kanske inte så konstigt när det bara är sex veckor kvar?

    Psykiskt däremot… På RUL upptäcktes att bebis har korta lårben i förhållande till resten av kroppen vilket ju kan tyda på kromosomavvikelser eller skelettdysplasi så gjorde ett fostervattenprov som tack och visade bra svar. Har sen dess gått på regelbundna tillväxtultraljud och de har sett bra ut till förra veckan då bebis generellt var lite mindre än förväntat för den vecka jag är i nu, så ska in idag igen för CTG och ännu ett ultraljud, sjätte i ordningen. Bebis ligger dessutom i säte den lilla skitungen.. ❤️ Vågar inte tro att det ska komma en bebis och vågar inte tro att den kommer vara frisk trots att det enda de sett på UL är korta lårben och nu då att bebis är liten, alla organ och allt annat har sett bra ut. Har dessutom inget att jämföra med då detta är min första graviditet. Och det blev ju verkligen inte som jag hade tänkt mig.

    Gud, vilken roman det här blev. Kände bara att jag behövde skriva av mig och se om någon kan känna igen sig i att må prima fysiskt men ganska dåligt psykiskt..

  2. Sonja skriver:

    Trodde jag skulle må hur bra som helst och bara få lite foglossning mot slutet. Kräktes istället dygnet runt i 20 veckor men fick iaf ingen foglossning! Hehe

  3. Frida skriver:

    Första graviditeten och har mått illa och kräkt fram tills för ca två veckor sen, då firade jag det med att få kristallsjukan. Frrrruktansvärt. Inlagd på sjukhus med dropp då jag numera kräks bara jag vrider på huvudet. Är nu i vecka 24 och vill bara få må bra någon gång.

    1. Å hoppas du snart få må bättre! Stackare!!! Pepp och kram!

  4. Linda skriver:

    Har kämpat med kräkfobi tidigare så jag var så oroligt för att jag skulle må illa och kräkas mycket under graviditeten. Men jag mådde inte illa en dag ens! Istället mådde jag väldigt bra, både kropp och psyke. Magen blev en sån där härlig kula, gick inte upp just någonting i mig själv utan allt var bebis med ”tillbehör” och nu tre veckor efter förlossningen är vikten typ tillbaka där den var när jag blev gravid. Den enda krämpa jag egentligen hade var en konstant halsbränna de sista 4 månaderna. Hade svårt att ligga ner och sova för alla sura uppstötningar. Men det är helt klart en krämpa jag kan leva med för att ha fått en underbar bebis!

  5. Trodde man skulle få en söt lite mage och samma energi och må precis som innan, oj vad fel jag hade 22 kilo extra ingen ork och svullnade upp som bara den. Kräktes varje dag från vecka 6 fram till hon att hon kom. Fick även akut havandeskapsförgiftning så förlossningen är inget jag minns så mycket av. Nu gravid i vecka 39 med min andra, har inte spytt lika mycket samma viktuppgång vilket jag mår psykiskt dåligt över. Många andra krämpor, värst är foglossningarna och myrkrypningarna i benen, vill verkligen hugga av dem i bland. Konstant oro för att på havandeskapsförgiftning igen och den extrema tröttheten, stor skillnad på första och andra första kunde man ju vila när man ville. Nu längtar jag bara efter att få hålla denna lilla vilding i min famn. För allt är ju värt det, men tror det är stopp efter 2 🙄

    1. Nattis skriver:

      Såg att du är nära förlossningen men måste bara ge ett tips för myrkrypningarna i benen, det kan vara järnbrist eller brist av vitamin b12. Jag hade rejäl brist av båda, fick vitamintillskott av b12 och dropp med järn flera gånger under graviditeten och myrkrypningarna försvann helt. 🙌

      1. Sanna skriver:

        Magnesium kan också hjälpa! Gjorde för mig.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..