Pseudotvillingar 6 år senare … och gravid

Fick en fråga på bloggen:

Har tänkt ett tag att om du orkar och ha lust skulle det va intressant att höra mer om hur det är att va gravid en tredje gång och denna gången med längre mellan syskonen och fördelar och känslor med det… drömmer om att orka med en tredje 😍

Kul med frågor!

Det var ett tillfälle när barnen var små, kanske kring 1 och 2 år eller något år äldre när jag, trots kopparspiral, trodde att jag var gravid. Jag kan säga såhär: det var inte någon glad och pirrig känsla. Jag var SÅ trött och fick panik.

Nu var jag inte gravid då, phu, men det beskriver lite var jag befann mig då med tankar kring fler barn.

Första graviditeten så har man ju all tid i världen på något sätt. Andra märkte jag knappt av pga tidsbrist. Denna gång hinner jag med.

Barnen är sju och (snart) sex år. Det är två ljuvliga varelser som såklart kan vara påfrestande men det går liksom inte att jämföra med åren med två små barn.

Just nu är det till exempel en period där de kan väcka oss på morgonen, jag säger: nej jag behöver sova lite mer, ni får gå och leka där nere. Så gör de det. Fattar ni!!?

Fysiskt kan jag be dem om hjälp. Kan du plocka upp den där vanten? Kan du hämta tröjan på soffan där uppe?

Det funkar inte varje gång men oftast.

Jag kan knappt lyfta dem. Bar dem på ryggen en del i början men nu är det svårt att orka ett lyft. Enda gången var väl i förrgår när Maja somnade i bilen, då lyckades jag bära in henne till sängen. Men de fattar att jag inte kan, även om de ibland blir lite sura.

Det är väl den stora skillnaden. Möjligheten att kommunicera och kunna få hjälp. Och att de på många sätt klarar sig själva.

Vi delar ju på många sätt den här graviditeten allihop. Det är så roligt! Barnen får morgonsparkar i huvudet när de vaknar och säger hej till magen. De skrattar när jag säger att jag just höll på att kissa på mig för bebisen sparkade på kissblåsan.

Tungt är det stundvis, men det är väl mest på grund av vardag i stort. Man står upp för länge när det lagas mat, städas i kök, packas ryggsäckar osv. Men pauserna är ju enormt mycket mer än förra gången, för då var de ju noll.

Nu för tiden springer barnen in till grannarna och leker, eller har kompisar över. Och jag kommer på mig själv med att pausa på soffan rätt så ofta ändå?

Jag tror mitt jobb är rätt passande också. Visserligen en massa stillasittande men ändå möjlighet att lägga mig ner då och då osv.

Kortfattat. Graviditeten i sig gör mer ont denna gång. Jag har tid att uppskatta det magiska med en varelse i magen. Jag delar den med tre personer. Det är helt enkelt en fin tid!

Ni som läser, vad är era erfarenheter från graviditeter och olika åldrar på syskon?

Kolla, världens gulligaste barn ju!

Och för att balansera upp så kan jag informera om att såhär var jag igår vid läggning som inkluderade ca 3425 bråk:

  1. 3 och 5. när första barnet var ett och vi blev gravida med nr 2 tänkte jag bara nemas problemas. man var inte helt slutkörd då riktigt än. nu är jag så himla glad över min kopparspiral och har inga tankar alls på en nr 3, iaf inte inom den närmsta tiden. skulle kunna tänka mig en nummer 3 i framtiden när allt känns mindre jobbigt dock. kanske när barnen är 5 och 7 eller maybe 6 och 8. är glad att jag fick mina två första barn när jag var relativt ung så man liksom har tid på sig nu att dra ut på barnafödandet. har själv en syster som är 7 år yngre och det var den mest fantastiska tiden i mitt liv att få bli storasyster och vara mer medveten om det på ett annat sätt än om det är tätt mellan syskonen.

  2. Har två barn. 6 år ( och 2 mån) emellan.
    Hade två superdåliga/tråkiga graviditeter pga konstant illamående och mycket kräkningar + depression på det.
    Men graviditet nr 1 var ändå lättare då jag inte hade någon annan att tänka på mer än mig själv. Maken fick sköta all markservice.
    Graviditet nr 2 var rolig att få dela m det blivande storasyskonet! Men samtidigt var den också kantad av enormt mycket dåligt samvete gentemot syskonet. Jag har varit mycket hemma/jobbat lite sedan barn 1 föddes och barnet som var vant att ha mig för sig själv tyckte det var tråkigt och ledsamt att jag behövde vila så mycket och inte kunde vara m i köket pga illamående.
    När sedan bebisen kom så behövde så mycket tid ägnas åt den.

    Nu är de 8 och 2 kan stundtals leka väldigt fint ihop. Idag har vi varit hemma sjuka alla tre och de har lekt tåg, affär och bebis. Samt bråkat en del.

    Jag tycker inte åldersskillnaden är optimal, men så blev det och hade aldrig velat vara utan glädjen i att se syskonens kärlek till varandra.

    1. Lider med alla som har kämpiga graviditeter! Jag har ju ”lätta” och tycker liksom ändå det kan vara jobbigt emellanåt.
      Och det ständiga dåliga samvetet… Känner igen!

      Jag är 6 och 8 år yngre än mina systrar och vill bara säga att med större ålderskillnad så blir det kanske tidigt en annan typ av relation där man är mer barn–extramamma/syskon. Och att jag har massor av fina minnen från det. OCH att senare i livet är det ju NOLL skillnad i ålder för man befinner sig på samma plats.
      Men jag har också fått vara med om saker som jag inte hade om jag varit närmare dem i ålder, som att som 14åring hänga med syrran i universitetslivet i Uppsala eller en helg i Göteborg inkl frisörbesök hos andra syrran. Osv. Det var magiska grejer som inte hade blivit samma sak med en jämnårig!
      Nu var du kanske inte ute efter pepp (förlåt haha) men jag började fundera över ålderskillnad till mina syskon när jag såg din kommentar.

      Hoppas ni är friska nu!

      <3

  3. Jag har 10 år mellan mina två, en sladdis så att säga. Precis som jag och syrran var. Märkligt att det blev så. Men jag var inte så tänd på det där med barn. Men de är så fina tillsammans och storasyster kan ju hjälpa till och gör det så gärna. Min graviditet var väldigt självcentrerad, min dotter är i stort sett självständig och det är så skönt. Hon växte mycket i sin roll och fortsätter att växa i och med att hon nu är storasyster och nu har ett ansvar på sätt och vis. 🤗

  4. Åh tack för svar! 😍 haha konstigt nog tkr jag att det börjar bli lugnare/lättare nu när dom är snart 2 och 3 år gamla och en stor fördel är ju verkligen att dom har varsin bästis hemma! Det säger storebrorsan rätt ofta till lillbrorsan nu att ” du är verkligen min bästa vän” men ja som du säger- bebistid nr 2 sa slurp typ i en stor svettpöl bokstavligen! så även om ja längtar tkr ja det är mysigt att drömma om nån lite längre fram som ni och Clara Lidström tex! Så tack igen för ditt svar och kom gärna med mer tankar framöver om du känner fört! Kram

  5. Har första pseudotvillingar 14 månader emellan det var tufft men de hade varandra, till nästa är det 4 år och nu var det 10 år mellan graviditeterna. Jättekonstigt att ha en bebis igen, med två tonåringar och en på väg mot tonåring. Men ändå kul på nåt sätt, jag har mer tid nu att njuta av bebisen men med mindre tålamod

  6. Exakt så var det. Mina var 5 och 7, ljuvlig dynamik mellan de 3. Första året var enklaste av alla 3, pga det du skriver (som höll i sig). Mycket hjälp och förståelse osv.
    Nu 3 år senare är det dock rätt intensivt. De stora peakar i aktiviteter och behöver vår hjälp. Påminna, packningar, skjuts, instruktioner osv. De behöver en, och lilla bortskämda ger inte bort luften åt dem (dvs är tyst/väntar/etc) en sekund. 😊 Å andra sidan har det just lättat lite ändå då de nu kan vara själv med minsta en stund. Helt plötsligt lite frihet även hemma med alla hemma, och det där med att alltid ha ett barn med i bilen under hämtningar etc slipper vi numera tack vare det.

    Så ja. 3an är maxad njutning!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..