Moral in absurdum?

Har 2000 år efter alla andra börjat lyssna på En varg söker sin podd (alla andra började ungefär då Jesus levde).

@attväljavrede hade tipsat om ett avsnitt från 14 december som jag lyssnade på. Otrooooooligt intressant! Handlade om hur kvinnor i offentligheten inte bara får utöva det yrke de har utan också måste vara 100% korrekta och duktiga. För att sammanfatta extremt kort.

Man kräver av kvinnor inte bara att de ska utöva sitt yrke utan också att de ska brinna för allt och alla och agera förebilder hela tiden. Vilket kommer att leda till att de försvinner. För ingen pallar den pressen.

Ju mer jag tänker på det desto sjukare känns det.

Nu ska jag ta ett liiiitet och ganska obetydligt exempel med MIG som utgångspunkt. Pga mitt favvoämne = jag själv.

Jag har en del följare på instagram och pysslar oftast med sk igenkänningshumor. Ibland lyfter jag även andra frågor. Ibland gör jag samarbeten. Jag är fullt medveten om att alla inte kan älska allt jag gör, det är inte ett rimligt krav på ”följare”. MEN! Jag har alltså haft följare som efter ett samarbete som de inte gillar väljer att sluta följa och informera om det på ett mkt tydligt sätt, folk som blir besvikna, folk som tappar all respekt för mig. På grund av ETT samarbete. Jag förstår det faktiskt inte. Jag försöker sätta mig in i situationen, vilken typ av inlägg från någon jag gillar skulle få mig att vända så kvickt? Kanske om personen kom ut som nazist…

Hur mycket kräver vi av våra medmänniskor och hur kränkta ska vi få lov att bli?

Liv berättar i podden hur en person i Danmark läst hennes bok (översatt till danska) och stött på ett ord som var stötande och kastat ifrån sig boken och inte kunnat läsa vidare. (Det stötande ordet kom av en olycklig översättning).

Ett ord.

Vad får vi för samhälle om vi skriker alla till ett och samma led? Om vi bestämmer hur folk får arbeta, skämta, reflektera och framför allt hur de inte får arbeta, skämta, reflektera…

Ett felsteg, ett ord som inte är 100% korrekt och du är ute! Bye bye. Antingen är du inte välkommen tillbaka eller så orkar du inte ta dig tillbaka. Orkar inte hamna mitt i en skitstorm igen. Med all information om hur värdelös du är. Eller hur dåliga val du gör, eller hur besviken du gjort folk.

Och självklart är det mestadels kvinnor som dessa krav ställs på.

Så snart kommer de backa ut. Antingen kämpa sig helt korrekta utåt och gå sönder inombords. Eller tona ut.

Så fint det blev med all moral då då. Då kan vi fortsätta lyssna på alla män som får lov att synas utan att avkrävas perfektion – han är ju så bra på det han gör, låt honom hållas!

Kul. Jättekul.

  1. Ewa skriver:

    PK correctness gör livet mycket svårare. Min upplevelse är att kvinnor är mer benägna att kritisera andra kvinnor, som kanske inte lever, beter sig eller ser ut som den gängse pk-normen. Inte frågar en man varför man går i högklackat eller varför man tog hela föräldraledigheten för att börja arbeta halvtid först efter drygt två år? Jag har haft större problem med ”matriarkatet” än med ”patriarkatet” (vad det nu är). Jag högaktar mina riktiga och äkta vänner, kvinnor som män, jag vet att vi kan lita 100 på varandra, inget dömande eller skammande. Så, tack till vänskapen och medmänniskoskapet.

  2. Det behöver alltid lyftas. Jag tänker ofta på det där, som då befinner mig på den andra sidan där det hyllas för mediokra prestationer, när det typ blir slow clap när jag hämtar barnen på förskolan. Egentligen är det helt galet hur sjukt låga förväntningar samhället har på män i förhållande till hur höga de är på kvinnor.

    Svaret tror jag finns i lagstiftning. Jag tror inte att vi mäktar med att vända den här skutan utan lite tvång. Eller mycket.

    1. Ewa skriver:

      Tvång liknar 1984 av George Orwell vilket är skrämmande. Iom könskvoteringen av föräldraförsäkringen som Storebrorsan ”tror är bäst för den lilla omyndiga människan” fick vi gneta och kämpa eftersom kvoteringen inte passade vår familj. Min man, pappan, var tvungen att arbeta så mycket som det gick för att vi skulle klara ekonomin. Vi, och barnen, hade det bra, en lugn hemmiljö i stället för att som ettåringar placeras på dagis. Vad som behöver vändas och förändras vet jag inte, men jag vet att ingenting fungerar med tvång.

  3. Sassa skriver:

    Vad definierar vem du är?
    Jag upplever att för många i min omgivning är det behovet av att tala om vad de minnsan inte gillar. Det har nästan blivit en sport att hitta något att inte gilla, att peka finger och skrika häxa för att någon gör något som inte är exakt lagom.
    Ibland undrar jag om de tror att staten kommer att ringa på dörren och säga. -Det blir fängelse för dig. För du såg ett inlägg om att X gav Y socker. Fast vi vet att socker kan vara dåligt så skrev du inte det till X.
    Kan vi ha lite tolerans mot varandra och istället lyfta varandra?

    1. ja men exakt så!! Man måste vara så OTROLIGT tydlig med vem man är, eller ännu mer vem man INTE är. Alla måste veta!!
      Att vara osäker eller ”å ena sidan/å andra sidan” eller helt enkelt inte ta ställning alls är liksom inte alternativ.
      tröttsamt.

  4. Alex skriver:

    Det här inlägget träffar helt rätt, jag arbetar på en väldigt krävande arbetsplats och känner igen mig så väl.

    Antingen lämna eller fadea ut.

    1. Det känner jag också. Mansdominerad arbetsplats och inga som helst krav på männen med samma arbetsuppgifter – eller mindre. Mig pikar och klagar chefen på 24/7 även om jag gör två av karlarnas jobb. Sjukt! Iofs kan det bero på att chefen är sjukt konflikträdd och vågar ta ut det på den enda ensamstående kvinnan på arbetsplatsen. …..och så försvarar jag honom också… 😥

  5. Hanna skriver:

    Otroligt bra att du lyfter detta. Samt de två kommentarerna som kommit hittills: du har så kloka läsare!

    1. Tack Hanna! Och ja, jag håller med: kloka läsare har jag!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..