Ställ krav på rätt person – den som borde ha lyssnat

Ingen anade att en person var på väg att braka … eller?

HUR skulle någon kunna ana att personen inte ville ta sig an alla uppgifter när den inte VRÅLADE nej? Då är det ju fullkomligt omöjligt att avgöra! Det finns ingenting annat som skulle kunna hinta om att läget inte är så önskvärt från ena parten. Nej verkligen inte.

Jag tänker på hur ofta man ställer fel frågor när det kommer till utmattade personer. Så många som jag vet har flaggat för att det är ohållbart, att man inte kommer palla. Andra som hintat lite mer diskret, men där det ändå inte borde ha varit svårt att se, om man hade tittat efter.

”Men varför sa du inte ifrån?! Varför sa du inte nej? Varför protesterade du inte mer?”

Det finns en JÄVLA massa sätt att säga nej på. Det handlar inte om det, det handlar om att personen som sitter på andra sidan faktiskt måste lyssna. Vilket dessvärre sällan sker. ”Mmm jag hör dig… vad sägs om att uppnå de här målen kommande halvår? Bra då säger vi så!”

Om man stannade upp och verkligen lyssnade, då skulle man höra. Man skulle ana tveksamhet, se tvivel och man skulle mellan raderna höra ”nej jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte”. Ibland skulle det vara enkelt och räcka med att andas in för att hinna upptäcka det ”vaga” nekandet. Andra gånger kanske det skulle ta lite längre tid, vara lite klurigare.

När du är som tröttast så kan det vara en omöjlighet att säga nej. Det tar så enormt mycket kraft. Ett nej betyder att du inte är enkel, att du innebär problem, att du krånglar till saker. Ett nej är ett erkännande för dig själv att du inte räckte till, att du inte pallade. Dessutom är ett nej är sällan tillräckligt. Du måste argumentera, förklara, försvara det du säger. Och även om det kanske, kanske skulle betyda att det blir bättre efteråt så har din energi tagit helt slut när du sagt hela ordet. NEJ.

Så när ditt nej blir emotsagt, eller ignorerat, och det kommer en massa nya ord att bemöta, så orkar du inte annat än att ändra ditt nej till ett ja.

Och efteråt undrar folk varför du inget sa.

Jag förstår att folk kanske inte menar något illa när de utbrister: men varför saaaa du inget?!
Men det blir ytterligare en bit skuld att lägga i säcken med dåliga samveten.

Fråga istället: Varför lyssnade de inte på dig? Var det verkligen helt och totalt omöjligt att förstå att du inte orkade mer, bara för att du inte SKREK ut ett nej? Nej såklart det inte var.

 

  1. Tack!

    Mvh

    Utmattad kvinna/mamma/fritidspedagog/syster/vän/dotter/medmänniska

  2. Ingrid skriver:

    Nej, att säga nej eller sätta stopp i tid låter ju lätt men är så himla svårt!
    Jag gick in i väggen efter att som ny-exad inte kommit ut på jobb som jag tänkt, fått praktik och kortare anställningar där jag ”var för duktig/högt utbildad” och inget jag gjorde dög riktigt… Visst mådde jag dåligt, hade ont i magen på jobbet och grät när jag kom hem, men trodde ju att det ”bara är lite stressigt nu”.

    Efter en arbetslös, utmattad sommar och höst (nå, utmattningen tog ju inte slut efter hösten precis) tänkte jag om och bytte yrkesroll helt och hållet. När jag började på min nuvarande arbetsplats berättade jag efter ett par månader min historia (och i samband med det sökte jag även hjälp för att få bukt med min pms – känslan av dimma i hjärnan och irritation var så likt utmattningen så jag blev rädd varje gång).

    Jag tycker det är riktigt läskigt när jag börjar närma mig min gräns och aktar mig noga för att gå längre då. Jag säger till chefen att det kommer gå trögare för mig och svaret blir alltid ” din hälsa är viktigast, ta den tid du behöver”. Så där är jag lyckligt lottad inser jag.

    MEN, visst är det svårt att stoppa sig själv, på jobbet lägger man ju över arbete på någon annan, hemma blir det maken som får ta mer, tänker man. Man vill ju inte vara till besvär… så dumt!

  3. Sassa skriver:

    Så bra skrivet.
    Jag upplever att vi ska krama ur varenda sekund av en arbetare.
    Själv sitter jag med en hel del rapporter som bara jag kan. Jag känner pressen att alltid vara på jobbet.
    Min önskan hade varit att jag och mina kollegor kunde varandras arbetsuppgifter. Men om jag ska göra min kollegas rapport varannan gång för att hålla mig uppdaterad så tar det ju såklart längre tid. Och där känner jag att arbetsgivaren inte vill tillåta mig att göra så, de vill att jag ska göra mina rapporter där jag är som snabbast. Så att den tid jag får över, där kan jag klämma in nån ny rapport som bara jag ska kunna….

    1. Effetiviseringshetsen!!! Så galet! Känns som vi alla springer snabbare och snabbare… man vill bara skrika STOPP!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..