I stunder av stress

Hittade detta inlägg som jag skrev för ett år sedan (skulle kunna ha varit från igår):

Ofta påminns jag om att stressa ner lite när barnen på väg hem vill gå på en trottoarkant eller titta på ett superhäftigt löv eller nåt. Då får jag räkna till tio och påminna mig om att det faktiskt inte ÄR nödvändigt att vi kommer hem 10 min tidigare än vad vi nu kommer (eller 100 minuter…). För vi har ingen tid att passa!

Ibland HAR vi dock en tid att passa. Eller kanske bara jag. Som i morse.

– Okej barnen. Jag ska till verkstaden och byta däck på bilen, så jag vill att vi kommer iväg i tid idag. Alltså skyndar oss lite. Kan ni vara lite snabba idag?

– ABSOLUT!

– Tack!

Barnen sätter sig med iPad och spelar.

– Eh, jo alltså, ni får spela när ni kommer hem. Vi måste dra typ NU.

– Ah okej! Jag ska bara spela klart den här.

– Eh fast…nej. Va? Okej jag hjälper dig. SÅ! Nu klara.

– En gång till!

– NEJ! VI HAR INTE TID!

– Okej då…

Barnen lägger ner iPad (hurra ropar jag inombords).

– Gå ner och ta på er skor och jacka så kommer jag.

Jag samlar ihop prylar och går ner. Barnen bygger lego.

– Eh okej, men alltså det DÄR får ni göra När. Vi. Kommer. Hem. Vi måste DRA NU. Kom igen! På med skor!

– Vi ska bara bygga den här.

– NEJ. Jag sa ju att det var lite bråttom idag?! Kan vi snabba oss lite? Snälla?! Kan ni ta på jacka och skor?!!! TACK!

– Okeeeej då.

De tar på jacka och skor (hurra ropar jag inombords igen). Sedan tar Maja av skorna.

– Jag vill ha några andra skor.

Två miljoner turer senare är skor på fot.

– Okej nu är det riktigt bråttom!! Skynda skynda! Ni kan hoppa in i bilen den är öppen, jag ska bara låsa.

Jag låser dörren och vänder mig mot bilen. Inga barn. Vänder mig åt andra hållet.

– NEJ ni ska inte cykla i trädgården nu!!?? IN. I. BILEN!!

– Jaaa okeeeej, du behöver inte vara så sur!!!

I bilen på väg till dagmamman.

– Mamma, jag vill ha iPaden!

– Den lämnade vi hemma.

– Kan vi vända?

***

Nutid igen.

Jag blev lite stressad när jag läste, pga levde mig in i det. Blev lite irriterad på att barnen var långsamma.

Sedan kom jag på hur JAG funkar i stress. Som idag.

Mattias skulle vara hemma senast 17.15 för jag skulle dra hemifrån. Han kommer ca 17.12 och jag är nästan klar med läppstift och hela faderutt. Bara att hoppa in i bilen och dra, då skulle jag vara i tid!

Gör jag det?

Nej.

Jag plockar istället i lite disk. Liksom strosar runt lite. I dessa lägen kan jag få för mig att byta jacka eller ta lite extra mascara. Sådant man gör när man har lite tid över. Inte när man är precis så man kan klara hålla tiden!Varför?? Är det för att det är jobbigt att vara så nära att komma i tid men inte lyckas så det är lika bra att bli sen direkt?

  1. Maria skriver:

    Jag slutar ofta jobbet så att jag hämtar barnen precis efter mellis på förskolan. Då tar vi det väldigt lugnt på hemvägen och stannar ofta och leker på skolgården om inte fritidsbarnen är ute, liksom perfekt tid att springa av sig tycker jag. Men får ofta lite håniga frågor från andra hämtande föräldrar som tycker att det tar tid för oss att komma hem. Haha det är ju liksom poängen, att kunna ta det lugnt när man väl kan.

  2. Ina skriver:

    Jag är exakt likadan. Precis så. Har varit i hela mitt liv och är aaaaaaaldrig i god tid och tar att vara punktlig som en komplimang. Är ofta punktlig, är ofta sen. En riktig ovana som har hängt med sen jag gick i skolan som barn, har inte kunnat ändra det. Är mindre sen och typ aldrig sen till riktigt viktiga saker, men som sagt, aldrig i god tid heller, för fixar alltid med någonting in i det sista, oavsett om det är en ny sak eller en viktig sak eller inte. Och jag blir stressad av mig själv p.g.a. det

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..