ANNONS

I vilket syfte hänger vi ut folk?

Nej vet ni, nu kanske jag halkar runt på svag is, men detta har skavt i mig länge. Jag gillar inte sk ”uthängningar”. Eller kalla det repost/annat då, om uthängning får det att låta som att jag skriker ”häxjakt”.

Jag tänker att det blir ett satans jobb om vi ska skärmdumpa och publicera inlägg från varenda person som uttrycker sig ruttet. Hey, vi lever mycket på sociala medier, där är det ruttna rätt vanligt. ska vi dessutom hänga ut den som följer den eller lajkar det eller skrev en skum kommentar där borta … ja då har vi feminister sysselsatta för all framtid. I vilket syfte?

Men förutom arbetsbördan – vad ger det diskussionen?

Jag ser en poäng med att lyfta ut meningar eller hela stycken ur problematiska texter och sedan diskutera kring dem. Ofta är det ju en hel massa som brukar kunna samlas kring det som sägs och därför bör hela massans tankegångar i frågan ifrågasättas.

Nu blir det istället: ”men vad är det för pucko?” ”Hen är en idiot” ”Avföljer” ”Nu är den här personen rökt i mina ögon” eller ”spyr!” Och annat riktat mot en person.

Ser ni? Det blir ju för mycket fokus på den enda personen och då missar man ju att prata om det viktiga – strukturer!!!

Jag ska kanske ge lite exempel. Här handlar det om en person som uttryckt sig väldigt skevt när det kommer till offer för sexuella övergrepp och våldtäkt. Ni vet klassikern ”jag var inte där så jag vet inte vad som hände”. Sällan resonerar folk så när det kommer till exempelvis inbrott – ”jag var inte där så jag vet ju inte om någon snodde dina saker eller om du bara gömt dem för att få uppmärksamhet”.

Det är ett klassiskt ”tankefel” om jag ska uttrycka mig milt, att kvinnor liksom skulle vilja anklaga män för sexuella övergrepp fast männen är oskyldiga. Vi vill liksom sprätta upp och gräva ur kvinnan hennes egen skuld i det hela, eller belysa att ingen egentligen vet. För man kan ju inte lita på en kvinnas (eller flera kvinnors) ord. Kvinnor är opålitliga.

Det kliar i mig. Det bubblar och det brister när jag tänker på alla ifrågasättanden och hur enkelt det är att göda dem.

Därför störs jag enormt när diskussionen börjar handla om EN persons ruttna tankar i det hela. Vissa försöker hålla diskussionen på en ”varför ser det ut såhär i samhället”-nivå men aaaaaalldeles för ofta börjar det handla om den enskilda personen. Och så diskuterar man istället hur dum i huvudet den personen är och hur en annan sagt liknande sak och hur de måste fått någon hårt i huvudet eller tappat vettet. Osv.

Ser ni?

Vi pratar inte om det strukturella utan det individuella.

Plötsligt kan man tro att det finns några riktigt puckade personer med ruttna åsikter där ute – ”låt oss sätta strålkastare på dem!” Men jag är ledsen, det handlar inte om några enstaka individer – det handlar om en stor massa! Om – nu skriver jag det igen – strukturer.

Jag vill inte att de viktiga diskussionerna försvinner. Jag vill inte sitta och prata om vad Bard eller Guillou tyckte i frågan, låt dem fäktas! Jag vill prata om varför det är enklare att tro att en kvinna ljuger om ett övergrepp än att en man skulle ha begått ett. Varför man göder myten att kvinnor vill skapa drama, hämnas, ha uppmärksamhet. Varför bevis efter bevis inte är tillräckligt. Varför man minsann aldrig kan veta om hon faktiskt egentligen inte ville, ”hon ångrade sig nog bara efteråt” … Varför man inte fattar att det är skillnad på sex och övergrepp. Varför man tror att gränserna där är luddiga. Varför man ursäktar mäns beteende om och om igen, men granskar kvinnors in i minsta detalj.

Jag vill inte prata om hur EN person uttryckte sig på Facebook eller Twitter. Inte ens om det är typiska åsikter för en hel massa. Bara om det blir åsikterna i fokus, men så blir det inte när personen bakom orden får synas. Då blir personen i fokus. Jag skiter i personen! Jag vill prata om strukturerna!

18
61

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00