Hur mår du som gravid egentligen?

Fick en kommentar på bloggen från en person som väntar sitt första barn och är i v 40. Hon funderade lite över vad man ska svara när folk frågar hur man mår. Mår man liksom bra om man klarar av att fungera något sånär som vanligt?

En otroligt viktig fråga tycker jag. Av flera anledningar. Dels för att det är många som har lätt att bita ihop och ”stå ut”. Dels för att man lite förväntas göra det eftersom ”graviditet är ingen sjukdom”. Och så ska man ju vara tacksam för att man är gravid och väntar bebis!

Som om det skulle vara någon motsats till att må dåligt. Jag mår dålig så jag är inte tacksam? Ingen logik när mat tänker efter. Man kan vara superlycklig över att vänta barn och må piss som gravid och tycka att det är förskräckligt! Hur man mår eller känner för en graviditet har inget att göra med längtan efter att bli förälder och säger inget om hur man kommer att vara i den rollen!

Det låter kanske självklart men tyvärr är det ju inte så alltid.

Så som vissa mår under sin graviditet alltså, fy fasen! Ska man liksom bita ihop under smärta eller dagliga kräkningar bara för att man är lycklig över att få bli förälder?

Jag vill påminna om något jag lärde mig under en period i terapi. En grej jag lite för ofta glömmer, men bli lika glad över varje gång jag kommer på. Ordet ”OCH”.

Ordet ”men” tar bort delen före. Exempel: Jag är glad över att få en bebis snart men jag har så ont. Då kan det kännas som att fokus hamnar på ”jag har så ont” för det andra försvinner lite.

Vill man att båda delar ska väga lika mycket så kan man bara byta ut ”men” mot ”och”: Jag är glad över att få en bebis snart och jag har så ont.

Jag brukar också tänka ”om jag inte var gravid, hur hade jag tänkt att jag mådde då?” Då kanske man inte hade viftat bort bäckensmärta, sömnbrist, halsbränna och förstoppning?

Att ha en förklaring och en tydlig mållinje för åkommorna är jätteskönt, men det betyder inte att det inte är jobbigt.

Bit inte ihop för mycket, du har ingen skyldighet att tala om för alla hur lycklig du är och att du står ut i det jobbiga. Man går igenom det för att det inte finns mycket till val. Och alla graviditeter ser olika ut! Somliga blir VERKLIGEN sjuka. Andra märker nästan inte av det.

Så ingen kan säga att graviditet inte är en sjukdom, såvida man inte anser att ett brutet ben inte heller ska tas på allvar pga att det inte är sjukdom.

Ps: jag är rätt bra på att bita ihop själv, utan att märka det. Ska försöka skärpa mig lite!

  1. Elina skriver:

    Jag är gravid med nummer fem och fick den frågan senast igår. Svarade att jag mår som jag brukar som gravid. Personen som frågade missuppfattade och trodde att jag mår som jag brukar 😅 Fick då till hans förvåning förtydliga att nej, jag är mycket tröttare osv än vanligt men att det är som det är och bara att stå ut!

  2. Emma skriver:

    Mitt svar på ”Graviditet är ingen sjukdom” är,
    ”Nä men det är fan inget normaltillstånd heller”

  3. Petra skriver:

    Jag blev förvånad när jag fick höra från min arbetsgivare i samband med utvecklings- och lönesamtal att de inte tar hänsyn till påverkan av att vara gravid när de ska uppskatta om en presterat under/enligt/över förväntan under föregående period. Varför inte? Jag som hade haft en ”bra” graviditet tycker ändå att det självklart behöver tas hänsyn till då en knappast presterar likvärdigt som ens icke-gravida själv. Jag hade en ”bra” graviditet i den meningen att jag klarade av att uträtta mina måsten i vardagen och jag kunde fortsätta arbeta ”som vanligt” (har inte ett fysiskt krävande arbete). Men det var i princip det enda jag mäktade med. Graviditeten sög all energi ur mig. Jag kände mig konstant trött, trög och lite ”frånkopplad”. Jag var absolut påverkad av min graviditet, jag såg det själv som ett mindre funktionshinder då jag kände att jag presterade klart under min normala nivå. Vem gör inte det? Så min arb.givare hade, liksom jag, uppfattat att jag under denna period inte presterat på topp och att vara gravid var som sagt inget de kunde ta hänsyn till då ”graviditet inte är en sjukdom”. Kände mig totalt nedstampad eftersom jag kämpat för att upprätthålla min normala prestation trots påverkan från graviditeten. Jag ville ju inte vara en börda. Hade jag varit delvis sjukskriven hade det sett annorlunda ut, menade min chef, just för att det då hade varit synligt. Så i efterhand tänker jag att jag kanske skulle ha unnat sig en mindre sjukskrivning för alla de vanligt förekommande graviditetsbesvären. För att bita ihop och försöka fungera som vanligt – det får en knappast någon medalj för.

  4. Jag svarar bara: ”jag är gravid”. Och tycker att den som frågar ju får se det själv. Tycker att många kvinnor som frågar bara gör det för att få berätta om sig själva.

  5. Har efter flera års kämpande äntligen blivit gravid. Trots det undrar jag ganska ofta om det är värt det. Vet att många har det betydligt värre men det är ju jobbigt ändå. Jag brukar svara med att jag är glad över att få ett barn men inte över graviditeten. De närmaste kollegorna vet ju mer och de verkar förstå när jag säger att jag har en extra jobbig dag.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..