Armbåga er in nu pappor!

Ja som ni vet så schwettades jag i tv i morse. Lyckades av någon anledning hålla mig rätt icke-nervös – kan bero på halv sovande då klockan ringde 05.15 – så jag får be om ursäkt att jag inte bjöd på så mycket utlovad svett som ni hoppats på. Jag såg ju den där svettdroppen på näsan framför mig, men näpp, den uteblev.
(Hela klippet från Morgonstudion kan man se här, 50 minuter och 30 sekunder in.)

Ja ja.

Vad gjorde jag då där?

Jo Peter Rung och jag var inbjudna att prata om jämställt föräldraskap eftersom Unionen kommit med en rapport som visar att kvinnor kompromissar mer med jobbet än vad mäns gör. Dvs går ner i tid, tar ut mer vabb och föräldraledighet. Inte helt chockartat direkt, men viktigt att prata om!
(obs hela denna text är heteronormativ, så ni vet!)

När jag fick frågan om jag ville vara med så tänkte jag att jag ville lyfta fram det faktiskt ganska märkliga i att vi har en enorm  möjlighet att få vara hemma med barn, vårda barn och vara en del av familjen på ett rätt unikt sätt. Och så många pappor avstår. Jag ville prata med den tanken längst fram i mig. Annars blir det lätt – som jag redan sett i Peter Rungs kommentarsfält – att man börjar med kvinnan. ”Kvinnan måste kräva mer lön och kräva mer av sin man” och så vidare.

Jo vi kan fortsätta skylla på kvinnorna här. Men alltså… det är ju vi som i högre grad lyckats få ha både karriär och familj. Fast just nu kostar det oss onödigt mycket. Kostar familjen onödigt mycket.

Männen borde inspireras mer av oss. Se att det kan gå att göra både ock. Och sedan armbåga sig in!
Ta er plats i familjen pappor! Kräv att få ta halva vabben! Gå på föräldramöten, avslutningar, samtal. Hämta och lämna. Är det svårt att få ihop – gå ner i tid. Det är ju dina barn det handlar om!
Att hålla hår när barnet kräks är kanske i stunden inte är det mest lockande, men vill du inte om 10 år när du ser tillbaka känna att du var med? Att du var där? Du byggde relation när det var tillfälle. Du tog chanserna du hade att vara med ditt barn!

Kvinnor har kämpat på så att normen har förändrats, det är inte längre helt knasigt med en mamma som gör karriär. En mamma som balanserar familjeliv och arbetsliv. Det är snarare norm nu, arbeta OCH vara mamma. Även om man blir påmind om att det fortfarande kan ses som lite tokigt om man lyssnar på exempelvis journalisters frågor om hur just den balansen ser ut – frågor som bara ställs till mammor och inte pappor. Eller omgivningen som undrar var bebisen är då, om den inte är med mamman. Eh med sin pappa?

Dessa normer finns inte bara i oss som normfamilj, utan existerar ju såklart också på arbetsplatsen. Och så är hela normbollen i rullning och förändringarna är onödigt svåra att få till.

När någon ska anställas eller befordras och det står mellan en man och en kvinna ska inte ens tanken på eventuella föräldraledigheter eller vabbande finnas där – eftersom det inte ska vara någon skillnad. Sitter det en pappa eller mamma där så ska arbetsgivaren veta att eventuell vab och föräldraledighet kommer se likadan ut, oavsett vem man väljer.

Låter det som att jag tror att vi inte kommit längre? Bra, för det tror jag inte. Jag tror det sipprar in och tar över mer än vi förstår och vill erkänna.

Vi vill gärna tro att vi kommit långt. Att vi lever jämställt. Bara att just den här gången, eller i den här situationen, så passade inte jämställdheten så bra för oss. Nej, för att vi måste kämpa emot normerna, och det är så mycket jobbigare än att glida med.

Och nej jag sitter inte på höga hästar. Vi började bra med jämställdheten och sedan blev det platt fall när jag blev egenföretagare och Mattias bytte jobb till ett med mycket högre tempo. Skrev om det i inlägget Den dåliga feministen. Det fick mig att inse hur otroligt lätt det är att hamna i normativa mönster.

Men vet ni, jag tycker det kostar för mycket. Det borde verkligen papporna tycka också. Så kom igen nu pappor, kavla upp ärmarna och kliv in. HELT OCH HÅLLET.

  1. Johan skriver:

    ”Enorm möjlighet att få vara med sina barn”+ ”så många pappor avstår”. Asså, det är ganska tråkigt att vara hemma med sjuka barn, så jag tycker det är skumt att lägga fram det som att det är värsta möjligheten man missar. Oavsett en massa andra poänger du har så är det… inte särskilt kul. Och att få det att kännas som en ”enorm möjlighet”. det är ju bara nåt som måste göras herregud

    1. Jenny skriver:

      Jo i längden är det en enorm möjlighet eftersom man får en närmare relation till sina barn om man är närvarande både i jobbiga och roliga stunder.

    1. Simon skriver:

      Jag instämmer med Jenny, det handlar ju om mer långsiktiga mål. Genom att vara delaktig i alla de där vardagliga och ibland gruvligt tråkiga stunderna så bygger man långsamt upp den där nära intima relationen som förhöjer livet så enormt!

      Och: Som bonus är det ju så att ju mer tid man spenderar med barnet desto större chans har man att råka vara den som är där just när de säger den där fantastiska saken eller gör det där framsteget man väntat så länge på!

    1. Precis som Simon och Jenny redan varit inne på: kvantitetstid. Det är liksom den som räknas när man är förälder. Sedan tycker nog varken mammor eller pappor att vab alltid är lika med fest. Vilket såklart är ytterligare en anledning att dela.
      Och jag tycker faktiskt att det är en ”enorm möjlighet” att vi får betalt för att vara hemma och vårda barn. Alla föräldrar borde ta den chansen.

      1. Johan skriver:

        Jag tror att det är fel, att det är kvantitet som räknas. Eller ser ni det ur föräldrarnas synvinkel ? För då kan det ju vara att man känner det så. Men för barnen, nja knappast

        https://www.youtube.com/watch?v=IBvY3CaeCdw

        1. Men det där klippet jämförde ju mammor som arbetar med hemmafruar på 70talet. Inte riktigt samma sak som att dela på vab och gå ner till 90% va?

          Jag tror o hoppas inte att någon läser min text som att föräldrar ska sluta jobba och bara vara med barnen.

          1. Johan skriver:

            om du kollar klippet så är det en replik på att ni tror att det är kvantitet som räknas, jag påstod inte att man INTE ska försöka dela på vab eller INTE gå ner till 90%. Klart att det är fantastiskt att vi har en ekonomisk möjlighet att vara hemma med sjuka barn. Och det är klart att det är bra om man försöker dela det mellan sej. Men att tro att kvantitet tillför barnen ngt superextra verkar alltså vara en villfarelse.

            1. Jo jag hörde den, men som sagt, det var ju den kvantitetstid hemmafruar hade med barnen på 70talet, samt ”helikopterföräldrar” som bevakar varje steg. Jag tror vi pratar om lite olika saker här.
              Jag säger närvaro istället så blir det tydligare!

  2. Jag och min man har 3 barn. Våra 2 yngsta är födda -16 och -19. Med det första barnet var min man föräldraledig från att barnet var 5 mån lite då och då och sen under en längre period från ca 7 mån. Med vårt andra barn som idag är 3 mån ( strax 4) har mannen varit hemma på heltid sen barnet var 2 mån och jag som mamma arbetat. Jisses vilka kommentarer man får av andra mammor 🤬 ”men herregud saknar du inte ditt BARN” ”MEN vem är hemma med barnet ” osv självklart saknar jag mitt barn precis lika mycket som min man gör när han är ifrån barnet. Och ja vem är hemma med barnet ?! Pappan förslagsvis. Den tanken verkar vara oerhört främmande och verkar inte alls vara den första folk tänker på. En nanny verkar mer rimligt 🤦🏻‍♀️ Barnet är lika delar båda föräldrarnas men en sån uppfattning finns inte. Det jag hör allra oftast är att jag är egoistisk som jobbar men är det inte tvärtom då jag anser att pappan är precis lika viktig för barnet och jag som mamma då berövar honom en stor del av barnets utveckling. Som pappan själv sagt ” så coolt att jag nu får vara med vid första skrattet, pratet, krypningen osv”. För att kvinnor ska bli jämställda måste kvinnor sluta vara egoistiska och trycka ner varandra. Detta är skriver ur ett heteronormativt synsätt.

    1. Att det liksom ses onaturligt att mamman inte MÅSTE vara hemma pga saknad osv är ju också så rotat. En fördom som sitter i ryggraden.
      Som sagt, varför går man inte runt o säger så till alla pappor?!

  3. Ida skriver:

    Så länge våra myndigheter (Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten) och politiker framställer att vara hemma med barn som en uppoffring så kommer inte gamla föreställningar att ändras i första taget.

    Om man istället för det eviga kvackandet om förlorade pensionspoäng körde kampanjer om kvalitets- och kvantitetstiden med barn och hur fin relation man kan få till barnen och hur bra det är för både barnet och den vuxne, så kanske fler skulle vilja vara hemma!
    Men det vågar man väl inte, för då finns ju risken att vi också slutar lämna våra ettåringar på förskola för att jobba heltid och istället prioriterar lite längre tid hemma eller deltid lite till mans OCH kvinns och DET vore ju inte bra för ekonomin i företaget Sverige.

    1. Simon skriver:

      Bra poäng Ida! Pensionsfrågan m.m. är ju viktig att driva, men ur opinionsbildningssynpunkt så är det ju en superbra poäng att vända på myntet!

      Efter hundratals i år i utanförskap så har nu männen möjlighet att släppas in i familjevärmen på riktigt! Det vore ju vansinne att släppa en sån chans liksom, som att inte rösta när man väl fått den rätten.

  4. Simon skriver:

    Bra pratat i tv!

    Tycker du fick med det mesta, men om du gör det igen kan du gott trycka ännu mer på hur mycket negativa följdeffekter det blir av att hamna (till synes) lite ojämnt i arbetstid. Den förälder som blir den som träffar skolpersonal, vården, kompisar + föräldrar m.m. blir ju den som kommer närmare barnet, som blir den barnet kommer till i första hand, som inte bara håller koll på matsäck, gympakläder etc. utan som också iom. detta får insikt direkt i barnens liv och vardag. Till en nivå som kan vara svårt att någonsin ta igen …

    Du har ju nämnt detta gällande er familj, och trots att det kan verka uppenbart så tycks det vara en grej som alltför många missar.

    1. Tack Simon!
      Ja jag försökte sammanfatta det i att Mattias hade hamnat ännu mer utanför familjen, men det är VERKLIGEN något man bör prata om mer! Jag tycker hela ”vad mannen missar” borde vara mycket mer i fokus nu! Vi har så mkt möjligheter att vara en del av familjen och så många män som inte fångar dem!
      Män och arbetsgivare borde driva detta stenhårt! Såsom kvinnor kämpar för att hamna på samma nivå i arbetslivet.

  5. Malin skriver:

    En fundering. .
    Jag tänker att vi försöker dela så jämt det går… men hur i allsindar.? . ska en Svensson där mamma är undersköterska tjänar 8-10 tusen mindre än pappan i familjen bete sig?
    Hur tänker du vi ska klara vår vardag? Jag upplever ofta att det handlar om pappor som inte tar sitt ansvar… fast här har vi en pappa som tar sitt ansvar….men då mamman tjänar så lite på sitt jobb så får vi inte livet att gå runt om pappa vabbar…. Hur göra?
    För oss handlar det inte om jämställdhet…. det handlar om överlevnad….

    1. Jag ska såklart inte in och peta i hur enskilda personer gör, jag fattar att det alltid finns olikheter.
      Vad jag vill är att man ska försöka se utanför normen. Hur man än vrider o vänder på argument så är det alltid bäst om mamman vabbar. Om hon tjänar mer – då får hon ut mer vab. Om hon tjänar mindre – då förlorar man för mkt om hon vabbar.
      Jag undrar hur många som eg räknat på allt, inklusive förlorad pension, karriärssteg osv.
      Som sagt, säger inget om din familj specifikt för den vet jag inget om.

    1. Simon skriver:

      Nej, till en viss del så är ju familjer slavar under en annan ojämlikhet: De stora löneskillnaderna. Till viss mån kan man prioritera att sänka sina utgifter och levnadsstandard för att få jämställdhetens alla fördelar, men så klart finns det en gräns även för det. Sorgligt är vad det är.

    1. Ida skriver:

      Svaret på det är att slopa maxgränsen och skapa ett system där inkomstbortfallet blir lika oavsett vem som vabbar (t.ex. genom att man får 100% av lönen istället, eller kommer upp i 80% av hushållets gemensamma inkomst eller nåt liknande. Det går nog att lösa om politikerna vill – men det kostar för mycket, så det vill man inte).

      1. SMH skriver:

        Sa smart! Naturligtvis ska det raknas pa hushallets gemensamma inkomst.

    1. Malin skriver:

      Man har väl haft dåligt med pengar i sina dagar? Nu vet jag såklart inget om er privata ekonomi men att säga att ni inte skulle överleva annars låter väldigt dramatiskt? Kanske att ni räknar med god mat/resor/nöjen och annat som man klarar sig utan i perioder. Tänk på mervärdet det ger till era barn att ni delade och tog ansvar trots att det innebar uppoffringar.

    1. Får ni inte tillvaron att gå runt om mannen vabbar? Ni har ju ändå två inkomster! Hur får då en ensamstående mamma som är undersköterska tillvaron att gå ihop? Och med samma logik så kan då inte mannen heller vara föräldraledig? Detta är inte rättvist.

      1. Riktigt bra poäng Noomi Lindberg !
        Samt att det inkomstbortfallet som blir kompenserar inte det upp med bandet till barnet som skapas om båda föräldrarna tar lika ansvar. Det blir en ekonomisk fråga och i ditt exempel på ensamstående blir det tydligt, anser jag att det är ett svepskäl med den ekonomiska biten.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..