Vecka 38 och frågor del 2

Vilken höjdare det var att be om bloggtips! Det negativa är att jag glömmer att jag frågat, det positiva är bloggsuget som dyker upp när jag kommer på det igen och kollar på alla bra förslag!

Jo några frågor rörde ju graviditeten och jag delade upp det i två delar. Här är första!

Andra handlar mest om hur vi kom fram till att ”skaffa” en trea eller ”hur jag övertalade min man”. Så det tänkte jag svara på nu!

Jag lyssnade på Kropp och själ häromdagen, avsnittet ”Hur många barn får jag när jag blir stor?”. (Bra avsnitt – tips!)

En sak som de pratade om där var just det här med att man förr inte riktigt fattade beslut om att ”skaffa barn”. Liksom före preventivmedlen osv. Nu är det däremot JÄTTEMYCKET ett beslut. Att föredra är såklart så som det är nu. Men det är ju stora beslut! Och inte alltid enkla.

Och så var det ju för mig, för oss, också. Jag var liksom inte SÅ övertygad att jag skulle dra till med ”jag behöver detta annars går jag sönder” – eftersom jag tycker om livet med våra två. Liksom nöjd såklart för vi har världens finaste barn. Men också en längtan efter en till. Och jag kände att Mattias liksom inte plötsligt skulle hojta ”jo men vi kör!”. Vilket fick mig att känna att jag skulle behöva vara enormt övertygande och verkligen argumentera för fler. Man vet såklart inte vart vi skulle hamna med tiden, men jag var rätt matt på att invänta något supertydligt svar – JA eller NEJ?!? JA ELLER NEJ?! SVARA!!! Alltså inte från Mattias alltså utan från … universum?

Vad ska vi göra?!

I samma veva hade jag haft spiralen i 5 år och den skulle bytas. Sätta i ny? Det kändes SÅ fel. Ska jag, med denna rätt intensiva bebislängtan säga ”vi skjuter upp det hela fem år till”. Det kändes så totalt fel. Jag kan ju inte heller blir förälder tills jag är 80år, vilket tyvärr skapar en stress jag inte tror en man kan förstå riktigt. Så spiralen fick inte en ersättare. Vilket jag såklart informerade om. Och köpte annat skydd. Och delade mens-app. Det kändes lite som lika villkor plötsligt. Och lite som en lättnad att inte behöva fatta ett beslut. Vi skyddar oss/vi ”slarvar” – bådas ansvar, och blir det så blir det. Det kändes som att jag kunde släppa hela ”fatta ett beslut nu!!!”-hetsen som pågått i mitt huvud. Och bara vila lite i det som nu var. (Vet inte hur länge det hade hållit i sig, men det var obeskrivligt skönt!)

Några månader senare dröjde mensen ett par dagar. Kunde det vara … ? Kände både ”hjälp!” Och ”iiiih!”. Kissade på stickan och jodå, där var fröet! Vilken magi ändå?! Tänk att det kan bli början till en helt ny person?!

Vi var lite chockade, men också rätt fnissiga. Och jag var såklart väldigt glad! Och Mattias började tänka praktiska lösningar och landade rätt fort han med.

Lite skönt att beslutet till slut fattades åt oss. På nåt sätt.

Hur tänker ni? Tycker ni också att det är lite jobbigt med att man kan fatta så många beslut nu för tiden? Man kan liksom detaljstyra rätt mycket? Och ibland kan man såklart inte alls och då blir det jobbigt. I ett samhälle där man ska fatta beslut och så får man inte fatta dem. Osv.

  1. Elina skriver:

    Ja herregud vilken igenkänning!! Fick första barnet tidigt (planerat, men lite naivt planerat – tänk att det gick på bara ett försök liksom 😂). Andra barnet helplanerat, så självklart att de skulle vara två liksom. ❤️❤️Sedan följde några år då vi liksom fixade ”rätt” förutsättningar för en familj. Men hela tiden fanns en slags längtan om fler barn, så vi körde på och fick vår efterlängtade trea. En fjärde var sedan solklar. ❤️ Tänkte mig sen att vi var klara, så tog ”beslut” om det. Men nej, hjärtat ville annorlunda. Passade logiskt sett verkligen inte in nånstans! Så det blev många tankar hit och dit. Och ett försök, som vi inte ens klassade som försök pga konstig tid i cykeln, och vips! En femte är nu på g ❤️ Vi har inte ens fyllt trettiotvå än, så nu känner jag att det är så många år kvar då känslorna kan svänga både hit och dit, så det enda beslutet som är taget är att det inte kommer att tas ett definitivt beslut kring eventuella framtida barn. ☺️❤️ Framtiden får utvisa istället! ✌️och Gud så skönt det känns (är ju annars värsta planeringsfreaket)!

  2. Hanna skriver:

    Vi tänkte inte eftersom vi fått längta och kämpa så för de två vi hade så fanns möjligheten till en trea inte ens i vår vildaste fantasi. Men en dag var det bara så och då kändes det så självklart. Vår trea är den som gjort familjen komplett och det har blivit så mycket lättare än när de bara var två. Men vi tänkte aldrig, vågade inte ens hoppas. Lite skönt faktiskt för alla de här valen och besluten vi hela tiden känner att vi måste fatta, galet och så stressande. Däremot la maken bilplanerna han hade på is för med tre kör man buss, ett enkelt beslut😂 Så stor kram till er och er trea!

  3. Anonym skriver:

    Instämmer helt! Här går tankarna om det kanske är dags att ta ut spiralen snart i så fall för trean men vi har haft det superluffare sedan tvåan kom med op när hem var 9 mån och mycket annat, nu är hen snart två och på väg in i värsta trotset och storasyskonet hänger på ordentligt så det känns att gapa över lite mycket med att längta efter en trea redan…

  4. Sara skriver:

    Men jaaa! Livets val gör mig galen. Allt ska man ska ta ställning till. Ibland tänker min naiva sida av mig att det vore lättare om man fötts på 1910-talet. Strävsamt, hårt, fattigt, hungrig, eländigt och säkert helt för jävligt på många olika sätt jag inte ens kan föreställa. MEN man hade inte behövt VÄLJA! Man hade haft nog med att överleva och skaffa barn. Typ.

    Här pågår en ständig ambivalens kring den eventuella trean. För- och nackdelar balanseras och vågen går endera åt ena hållet och endera åt det andra. Ettan och tvåan var det ingen diskussion alls om. Vi var helt överens. Men nu! Gaaa!
    För nån vecka sen bestämde vi oss så definitivt för att det är bra som det är. Inga fler barn.
    Diskussion om preventivmedel följde nån vecka senare: jag tyckte jag kunde ta ut spiralen och mannen klippa av.
    Han: men det är ju väldigt dumt! Då är det ju definitivt. Hur ska vi då göra sen när du ångrar dig?
    Inte OM. Utan NÄR.
    Så mycket för att vi hade bestämt oss. 🙄😂

  5. Sandra skriver:

    Vår trea var helt oplanerad. Vi hade tänkt vänta lite längre. Men plötsligt en dag mådde jag väldigt illa och misstankarna började gro. Efter test stod vi inför faktum att trean var på väg. Samtidigt som vi stod med en 3,5 åring och en tremånaders… Hon föddes tre dagar efter tvåans ettårsdag. Hon är vår älskade lilla oopps. Idag är hon fyra och jag börjar känna att vi överlevt. 😅

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..