Svårt att säga ”ja tack”

Idag åkte jag hem till Stockholm med Nou och storbarnen stannade hos mormor och morfar.

Alltså jag har så kluvna känslor när det kommer till att vara ifrån barnen! Å ena sidan:

Å andra sidan:

Men jag ser det som träning. Jag måste lära mig helt enkelt.

Plus att jag vet att jag behöver det, lite paus. Och att vi mår bra av det, också. Men det är faktiskt extra utmanande nu. Mitt katastroftänk är förstärkt, troligtvis pga hormoner och lite dålig sömn. Men jag försöker påminna mig om anledningarna så ofta jag kan och inte gå in i det där tänket för mycket …

Men alltså resan hem. Pappa skjutsade mig till tåget, 2x bilkö gjorde att vi var extremt tveksamma om vi skulle hinna med tåget. Klockan 15.20 skulle tåget gå. Vi sladdade in på stationen 15.14, tre minuter senare sprang jag med vagnen framför mig och Nou i sele bort till spåret LÄNGST bort, panikskrek till tågvärden:

– HINNER JAG BORT TILL VAGN 6?!

Hon såg stencool ut och ba:

– Ja ja, lite släpigt och viftade med ena handen.

Jag var ändå inte lugn och hoppade in i första dörren på vagn 6. Fel sida såklart. Tåget började rulla och jag fick gå tre turer till min plats. En med babyskydd, en med väska och den sista med själva chassit till vagnen. När jag bar det genom HEEEEELA vagnen så frågade en kvinna om jag behövde hjälp.

– Å nej men tack det går bra, sa jag. Tack snälla!

Jag skulle nog klara det där, tänkte jag och fortsatte. Fick frågan igen, från en man som satt på platsen bredvid min.

– Nej men det går nog bra, tack snälla. Sa jag.

Nou började skrika och en tredje person frågade om jag ville ha hjälp att bära.

– Ja tack. Sa jag.

Så skönt med hjälp!! Jag var genomsvettig och att bära en ihopfälld vagn med alldeles för stora hjul var rätt jobbigt med en bebis i sele på bröstet.

Funderade sedan på varför jag hade så svårt att ta hjälp. Tror jag kände att jag pga så sen fått det onödigt meckigt och att ingen annan borde straffas för det? Plus en övertro att ”det här ska nog gå bra!”.

Ska bli bättre på att säga ”ja tack”.

Lilla grisen på tåget ❤️

  1. Jenny skriver:

    Jag har också svårt att ta emot hjälp men har blivit något bättre med åren. Tänk så här: du gör dina medmänniskor en tjänst om du låter dem hjälpa till. Tänk vad glad man blir av att ”göra en god gärning” 😊 Vetenskapligt bevisat till och med! https://fof.se/tidning/2016/2/artikel/hjalp-andra-och-ma-battre

  2. Det är svårt att ta emot hjälp. Det blottar svaghet och våra stenåldershjärnor vet att en sådan blotta kan leda till döden. Så att tacka ja är alltid en kamp mot ett par hundra tusen års evolution. Jag brukar försöka formulera mina erbjudanden om hjälp så att det blir svårt att säga nej. Tex lyfta upp den där väskan den överlastade mamman inte får med sig och fråga var hon vill ha den. (Jag är en hel och ren småbarnsmamma så jag tror inte att någon tror att jag är på väg att stjäla väskan.)

    1. Å det visste jag inte!! Så intressant! Nu ska jag ÄNNU mer jobba emot instinkten att säga nej

  3. Emelie skriver:

    ❤ Bra jobbat, förstår dina känslor helt 😥😍 Absolut inte för att stressa dig, men lääängtar tills/om du kommer skriva om din tredje förlossning (givetvis upp till dig) Håller själv på med att försöka få till en 3:e… har också psuedotvillingar med exakt 1,5 år emellan… Njut av bebismyset nu och att storbarnen blir bortskämda hos mormor och morfar ❤ Man sks träffa dom så mycket man kan, när man kan ❤ Är själv tacksam över att få tillbringat relativt mycket tid med mina grannys 🌸

  4. Ida skriver:

    Ja, varför är det egentligen så svårt att tacka ja till hjälp? Har gjort liknande när folk velat hjälpa med (tom) vagn i korta trappor. Så i Gamla Stan förra veckan vid 2 tillfällen kom okända människor och bara lyfte, utan att fråga först – och hjälpes vad skönt det var!

  5. Emma skriver:

    Mysigt ändå att så många ville hjälpa till! Och härligt att du sa ja :)

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..