Varför ens skaffa barn om du inte njuter varje sekund?!

Alltså det här med att mammor som

1) inte gillar bebistiden eller

2) gör något för sig själv under bebistiden eller

3) båda två

kanske inte “skulle ha skaffat barn om de nu inte ville vara med dem!”… Det är ju så galet av en massa skäl men något som jag tänkt på den senaste tiden är hur det alltid handlar om små barn eller bebisar. Det är en extremt intensiv period. Inte särskilt stimulerande för hjärnan och rätt krävande. Och det är en pytteliten tid i livet som förälder.

Det känns som en sådan där klassisk bild av en kvinna: hon ska bli mamma och hon ska älska varje ögonblick! Och gillar hon inte den där superkorta bebistiden, eller gillar hon den men kanske inte vaaarje sekund av den bara, ja då kanske hon inte skulle vara mamma!!

Ba lägg ägg!

När jag gör detta för tredje gången är det kanske första gången jag kan lyda den där irriterande uppmaningen ”njut” de stunder som är njutbara. Men det är också enklare att tillåta mig själv att inte försöka njuta när det inte är särskilt njutbart. Att tänka att ”ja det här var ju inte superskoj” men veta att det snart är passerat och att det är en så himla liten tid i mitt liv som mamma.

  1. Tonårstiden då…? Måste man njuta varje minut då också? Eller borde jag kanske inte ha skaffat barn då jag inte gör det…? Då det var det lilla barnet jag längtade efter och ville ha? (Jo, jag älskar mina tonåringar. Högt).

  2. Hög igenkänning på alltihop! Jag har nyss fått en ”sladdis”. Stora barnen är 10 och 8. Jag älskar det! Jag njuter SÅ av de njutbara stunderna och skäms inte ett dugg över de stunder jag inte njuter, precis som du beskriver. Ingen tycker väl att det är njutbart att kånka runt på en missnöjd, gråtande bebis som inte kan komma till ro en hel kväll när man helst skulle vilja ha hen sovande i famnen istället så man kan luta sig tillbaka och se sin favoritserie? 😊 Älskar att jag nu, för tredje gången, känner att det är ok att tycka så, det betyder inte att jag tycker om min bebis mindre.

  3. Sara skriver:

    TACK för detta inlägget!
    Både för
    Påminnelsen om att en inte måste njuta OCH att det är en kort period. Herregud, alla bebisar och alla mammor är olika.
    Själv har jag precis efter 2 mån börjat kunna gå på toaletten eller ta en dusch medans bebis är
    Ok med att vara i sin pappas famn.(=utan att skrika sig hes efter mig och mina tuttar)

    Såhär: bebisar behöver en fysiskt och psykiskt: mycket, ofta, hela tiden. Man ger och ger. För att orka med att ge måste en ju tanka energi någonstans. Vissa går igång på att ha sin bebis på sig 24/7 medans andra behöver få andas lite emellanåt. Inte svårare än så. Och till dom som säger ”njut” eller höjer på ögonbrynen vill jag faktiskt vråla ”hur j-la. Njutbart tycker du att det är att försöka bajsa postförlossning utan att bli stressad av bebis som skriker hysteriskt utanför??

    Sorry, behövde ventilera lite..

  4. Runa skriver:

    Jag njuter. Alla de 24*7-8 eller 11 timmar i veckan jag tillbringar med min son på nu fyra månader njuter så absolut mycket jag kan. Jag är hans madrass för det är så han vill sova, han sover mycket. Och någonstans måste min rastlöshet ta vägen. Jag njuter under promenader, morgonmys, kattspaning, luftning, långa bad med mycket plask, under timlångt bärande i sele. Men någon gång måste hjärnan nollställas för att orka med de tuffare stunderna av föräldraskapet. Någonstans ifrån måste musklerna komma som ska orka allt bärande (ungen väger drygt nio kilo nu….) och axlar och nacke och rygg mjukas upp. Någonstans måste rastlösheten från allt stillasittande få sitt utlopp. Ibland måste jag få gråta. Eller vara riktigt flammande förbannad. För jag slutade ju inte vara jag bara för att jag blev mamma. Jag blev bara mamma också. Och allt det där andra får jag plats med de 8 till 11 timmar i veckan när jag befinner mig på gymmet eller påväg dit eller därifrån. Jag är övertygad om att de där timmarna gör mig till en bra mycket bättre mamma. Men mest avsätter jag dem för att jag skulle bli knäpp annars och sluta vara jag. Och det är jag som ska vara mamma tror jag. Och jag kommer kunna tänka när jag tittar på mitt barn alltid framöver att ”vet du, jag älskar dig så mycket att jag full av ångest över att lämna dig släpade mig till gymmet och körde världens mesigaste pass när du var fem veckor, för jag insåg att du inte ska behöva se mig sitta och gråta för att jag är i sådan förvirring och obalans”. Sen är det klart att folk har åsikter. Nuförtiden har jag börjat svara ”ja och vissa dagar får han följa med, han gillar folket, ljuden och alla lampor, vänta vad hörde jag nu, det är inte okej men din veckoliga fika är för ditt barns skull då?

  5. Ewa skriver:

    Jag har aldrig njutit så mycket som under bebistiden. Bägge två har varit sovbebisar, jag kunde tom stå utanför rummet och vänta på att de skulle vakna efter förmiddagsluren. Jag njöt av att inte behöva stressa i ottan, lugna morgnar. Känslan att komma in till en liten som ligger och jollar och som spricker upp i ett stort leende och som börjar fäkta med armar och ben av lycka att få syn på mig. Missförstå inte, jag har vänner som har haft kolikbebisar som bara har velat bli burna. När mina har legat på en filt och ”gymnastiserat” har de fascinerat sagt ”men ligger han/hon där själv och är så nöjd”? Allas våra upplevelser är unika, jag skulle inte velat vara utan en sekund.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..