Rusning till snittavdelningen?

När man diskuterar rätten att välja kejsarsnitt så verkar det finnas en del som tror att det skulle innebära en rusning till snittavdelningen. Att många födande skulle kasta sig fram för att få buken uppskuren hellre än att föda vaginalt. Pratar jag med folk som har eller ska föda verkar dock den längtan inte övervägande. Ganska många tycker att bukkirurgi känns lite skrämmande det med. Nej, det där verkar mer vara ett argument för att inte låta kvinnor få vara med och bestämma. För hur skulle det se ut, om alla skulle hålla på och snittas?

Det finns som sagt en del saker att tänka på i dessa diskussioner. Det första är att alla inte längtar efter en bukoperation och en tid som nyopererad med en nyfödd bebis att ta hand om.

Det andra är – om det nu FINNS en möjlighet att det skulle bli rusning till snittavdelningen – vad säger då det? Att födande kvinnor borde skaffat hund istället, som Kjöller så gulligt föreslog i sin DN-ledare? Eller att födande kvinnor är mesar som föredrar baggisen det innebär att skära upp buken? Eller kan det kanske signalera något? Kan det vara så att man kanske borde lyssna?

Va? Lyssna på kvinnor som ska föda? Kvinnor har ju fött barn i alla tider!

Jag vet, det låter galet. Men låt oss försöka.

Jag är nämligen rätt övertygad om att en person som känner att hon blir lyssnad på känner mindre oro. Att en person som upplever att hon tas på allvar känner mindre oro. Att en person som får vara med och påverka har lättare att gå in i något, exempelvis en förlossning.

Är man orolig över rusning till snittavdelningen så kan man ju också fundera på hur rusningen skulle kunna undvikas.

Kanske skulle kvinnor känna sig tryggare med en vaginal förlossning om de visste att de fick föda på en förlossningsavdelning och inte i en väggren, bil eller ett sjukhus en helikopterresa bort, till exempel? Där kan man ju ändå känna att snitt låter aningen tryggare.

Kanske skulle kvinnor känna sig tryggare med en vaginal förlossning om de visste att det skulle finnas personal som inte sprang mellan tre förlossningar samtidigt och som inte haft tid att äta eller gå på toaletten?

Kanske skulle kvinnor känna sig tryggare med en vaginal förlossning om de visste att OM jag får en skada när jag föder så kommer jag att tas om hand? Man kommer ta mina besvär på allvar och göra allt för att konsekvenserna ska vara så små som möjligt.

Nej istället vill man få det att låta som att kvinnor är ute efter lyx. Rädda för att det ska sticka till lite – nej fy, skär upp mig istället tack!

Kjöller påminner ju också om det viktiga med en förlossning – baaaarnet! Hur det borde vara fokus.

Men gud TACK, tack för påminnelsen! Ingen gravid person har ju någonsin haft en tanke på att förlossningen ska leda till en bebis!

Och det är klart att du bara ska vara så jäkla tacksam över ditt barn att ett liv med anal inkontinents eller traumatiska minnen inte ens ska behöva pratas om! Ssssch!! Du fick ju ett barn!

Ps: vill ni läsa ett bra inlägg på detta, läs Mias. Mia är bäst.

  1. ida skriver:

    Första barnet snittades jag pga två dagars värkarbete och för stort barn som inte kom ut. Andra gången ville jag ändå föda vaginalt efter samtal med bra aurora-barnmorska.
    Men sedan blev det snitt pga stort barn igen som inte ville komma ut.

    I alla fall, tack för att allting gick bra!! Och fy satan så ont jag hade efter snitten. Jag kunde inte röra mig utan att skrika av smärta ibland och fick för lite smärtlindring på BB båda gångerna. Nä fy. Glad att allting gick bra. Och så ont gör det inte för alla har jag förstått sedan. Men liten kände jag mig när jag grät på BB för att jag inte kom upp från sängen utan makens hjälp.

    Och självklart ska man få vara med och bestämma och diskutera om sin födsel! En stärkt kvinna, trygg med sitt beslut, ger bästa förutsättningarna för att må bra under och efter graviditeten!!

  2. Tb skriver:

    Men alltså TACK!!
    Jag har fött med snitt med båda mina barn och båda gångerna var det av eget val. Jag hade tur och träffade bra läkare och barnmorskor som informerade mig om för- och nackdelar, på ett objektivt sätt ang. båda alternativ men utan att lägga någon värdering eller försöka övertala mig till att föda vaginalt. Jag hade tur som inte behövde hävda mig till fördömelse för att någon skulle lyssna.
    Båda mina snitt har varit fantastiska och genererat i två friska underbara barn som idag är 7 respektive 5 år gamla.

    Jag har alltid stått för att jag ”valde” snitt. Och jag förvånas varje gång över hur många som upprörs över detta. En gång blev jag till och med utskälld av en kollega som fördömde val och snitt fullkomligt. Hon pratade om att hon blev så jävla förbannad när hon hörde om folk som mig och att vi inte borde få skaffa barn. Och jag blev så ledsen. Det finns många andra mammor där ute som föder sina barn ”den naturliga vägen” och av andra anledningar är olämpligs föräldrar. Hon menade också på att jag hade fel förväntningar på sjukvården (som jag förövrigt själv arbetar inom och betalar skatt för).
    Samtidigt hade min kollega mage att sitta och prata om sina förlossningsskador som hon levt med i över 30 år och fick kämpa med för att få någon doktor att vilja åtgärda. Jag blir arg när folk kastar ur sig sånt skit. Självklart ska vi kvinnor kunna känna en oro över det våra kroppar ska behövs genomgå. Det utan att någon annan ska tala om för oss vad som är rätt och fel och stt vi ska vara tacksamma! Det är inte tacksamt att leva ett liv med svåra förlossningsskador om det vill sig illa. Män får sina ungar gratis medan kvinnan måste gå igenom en rad förändringar som vi bara måste acceptera. Att få välja förlossningssätt borde vara en självklarhet!

  3. Lotta skriver:

    Jag har både snittats och fött vaginalt. Båda sätten är en jäkla pärs. Hur vi än vänder och vrider så är barnafödande en stor procedur. Oavsett hur det kommer att gå till så är vi helt i händerna på vårdpersonal och hur de väljer att ta beslut under processens gång, och vi måste få all information, se till att de kommunicerar hela vägen, inkludera oss och inte prata ovanför våra huvuden. Vi måste kunna lita på att de är där för oss till 100 procent. Om man fokuserar på smärta så kommer du att känna smärta. Om du fokuserar på din häftiga styrka och förmåga att uträtta stordåd, kan det hjälpa dig att leda dig i mål. MEN då måste vårdpersonalen tro på oss och få oss att känna oss trygga…

  4. Anna skriver:

    SJÄLVKLART ska man lyssna på föderskorna! SJÄLVKLART ska en blivande mamma med förlossningsrädsla få stöd och hjälp inför sin förlossning. MEN som läkare själv blir jag så trött på att det gastas om att alla minsann ska få välja själva! Ha då detta i åtanke:
    1) om man drabbas av livmoderhalscancer (tredje vanligaste cancerformen hos kvinnor) och är tidigare snittad finns en väldigt liten men ändock existerande risk att cancern då är inoperabel pga sammanväxningar orsakade av det tidigare snittet. Tror ni att alla kvinnor som kräver snitt tagit med detta i beräkningen? Det tror inte jag för jag tror inte att särskilt många är medvetna om denna framtida risk.

    2) Snitt innebär en ökad medicinsk risk både för mor och barn jämfört med vaginal förlossning. Går inte in på detaljer för då blir inlägget för långt…

    3) Ett snitt kräver oerhört mycket mer resurser än en vaginal förlossning. Det ska finnas narkosläkare, narkospersonal, operationssköterska samt utrymme på en opsal. Detta operationsutrymme konkurrerar ALLA andra specialiteter också om så om alla som ville skulle beviljas kejsarsnitt så skulle alla köer till operation bli mångfaldigt längre. Barbro 68 som väntar på en ny höft för att kunna röra sig igen får vänta längre etc. Och ingen kan väl knappast ha undgått vårdkrisen som råder i Sverige…

    4) Det finns en risk att man inte kan få fler barn efter ett snitt.

    Så. Nu har jag fått vräka ur mig allt jag tänker varje gång jag hör att någon ”tänker KRÄVA kejsarsnitt”. Det kommer säkert inte falla i god jord men jag tar mer än gärna diskussionen för det är så mycket man måste förstå innan man börjar kräva saker av sjukvården.

    Mvh, läkare tillika trebarnsmamma

    1. Du går inte in på detaljer för att inlägget skulle bli för långt? Nej, jag tror du har andra anledningar…

      Och har du automatiskt så fantastiskt bra koll för att du är läkare? Nej. Finns sannolikt de som är mer uppdaterade.

      Ingen har påstått att snitt är riskfritt. Den som ska sluta gasta tycker jag är DU. Ditt inlägg här är långt ifrån unikt. Mycket av det du skriver här är dömande och föråldrat.

      PS. Den ”hjälp” jag erbjöds för min förlossningsrädsla var ett SKÄMT.

      PS. PS. ROPEN SKALLA, SNITT ÅT ALLA (som vill)!

      1. Anna skriver:

        Har ingen som helst annan agenda än att jag vill att varje kvinna ska ha ALL information på handen innan hon väljer snitt. Vill du ha mer specifik information avseende de medicinska riskerna? Varsågod:
        De främsta riskerna för modern med kejsarsnitt jämfört med vagi­nal förlossning på kort sikt är infektion, djup ventrombos, risk för behov av blod­transfusion (som i sig innebär en ökad risk för malignitet på lång sikt) och hysterektomi (att livmodern behöver opereras bort) och på lång sikt ökad risk för uterusruptur (bristning i livmoderväggen) och placentakomplikationer (komplikationer som rör moderkakan) vid framtida graviditeter.
        För barnet är de främsta kortsiktiga riskerna med kejsarsnitt jäm­fört med vaginal förlossning neonatal andningsstörning, hypoglykemi (för låg blodsockerhalt) och hypotermi (sänkt kroppstemperatur). Vidare finns det studier som pekar på att det på lång sikt kan finnas ökad risk för astma, gastroenterit, glutenintolerans, typ 1­diabetes och eventuellt vissa tumörsjukdomar.
        Så.
        Och ja, jag skulle nog vilja påstå att jag har bättre koll på risker på både kort och lång sikt än gemene man. Det är ju liksom det som är mitt jobb… Men snälla, upplys mig, vad av det jag skrev är föråldrat? Den pågående vårdkrisen? Och på vilket sätt är det dömande? Och vem eller vilka är mer uppdaterade?
        Tråkigt att du inte vill ta till dig av informationen men det är naturligtvis ditt val.

        1. Jag förstår inte riktigt vad du vill säga med din första kommentar…?
          Ingenstans i texten står det att jag inte tycker man ska ge all info. Tvärtom. Hela texten går ju ut på att man som födande ska få all information och sedan känna sig delaktig i det beslut som fattas. Liksom få vara med. Inte bli ignorerad få förslaget att skaffa hund istället.
          Plus att jag ställer en fråga om VARFÖR man tror att snitt skulle vara många personers önskan. Kan det delvis bero på bilden man får av förlossningsvården?
          Tror DU att det skulle bli rusning till snitt om födande fick all info – tex allt du delat med dig av här – och sedan fick ha ett finger med i det hela?

          1. Anna skriver:

            Nej, det är ju det som är min poäng. Om alla var så informerade som jag anser att man bör vara innan man väljer snitt före att försöka föda vaginalt så tror jag att färre skulle efterfråga snitt.

            Du inleder ditt inlägg om rätten att välja kejsarsnitt och det var där jag såg en ingång till att belysa de risker med snitt som jag tror att få är medvetna om.

            I en förlossningsvårdsutopi skulle jag gärna se mer resurser till Auroramottagningar och även att den, i det närmaste obefintliga, eftervården fick en rejäl upprustning i form av specialutbildade fysioterapeuter, barnmorskor och gynekologer.

            1. Och det är ju min poäng också, att låt den som ska föda ta del av all info och sedan få chans att vara med och påverka huruvida det blir snitt eller vaginalt. Att jag tror att 1) all info ger god grund för beslut och 2) delaktighet i beslut gör den födande tryggare.
              Att säga att födande ska få vara med och påverka är inte lika med att alla kommer vilja snittas. Men så verkar ju många tro och det är DET jag skriver i inledningen.
              Och ja, jag håller med helt i ditt sista stycke – tänk om födande personer kunde prioriteras… det hade varit nåt!

        1. Tb skriver:

          Du är läkare och har naturligtvis koll men du missar också många andra viktiga aspekter. Du glömmer att prata om de psykiska. Man behöver ha en helhetsbild och kan inte bara snöa in sig på vad som innebär flest risker.
          Jag arbetar också inom sjukvård och är det något som både du och jag vet så är det att ALLT vägs med för- och nackdelar. Allting innebär en risk, vare sig det gäller mediciner, behandlingar eller dylikt.
          Antidepressiva läkaremedel så som venlafaxin innebär en ökad risk för levercancer MEN den risken kanske är försumbar om en människa kan få en bättre livskvalitet av att äta det.

          Ja, kejsarsnitt innebär en ökad risk för diverse saker b.la. Det du nämner ovan. Men du kan också ta med alla risker som en vaginal förlossning innebär. Infektion är också en risk vid vaginal förlossning. Förlossningsskador hos mamma och barn är andra.
          Jag var införstådd med riskerna när jag valde snitt. Jag läste allt jag kunde hitta om kejsarsnitt och vaginal förlossning för att vara ordentligt påläst när jag träffade överläkaren på förlossningen.
          Och så dåligt som jag mådde vid tanken på en vaginal förlossning, vägde tyngre en de risker som fanns. Ja, det var risker, men riskerna var små och försumbara i jämförelse.

    1. Med tanke på att HELA min ”behandling” mot förlossningsrädsla bestod av skräckpropaganda mot kejsarsnitt så har jag full koll på allt du skriver och behöver inte ”upplysas” mer. Har vägt risker mot varandra och i mitt individuella fall var kejsarsnitt det absolut bästa. Och för någon annan är vaginalt det bästa. Du pratar som om det är riskfritt att föda vaginalt och du är verkligen ute och cyklar.

      1. Anna skriver:

        Jag har aldrig påstått att vaginal förlossning är riskfritt. Det är inte riskfritt att vara gravid heller. Jag märker att du inte vill ta till dig nåt av det jag skriver och det är ju naturligtvis upp till dig. Att påstå att jag ”är ute och cyklar” när jag kommer med rent objektiva fakta är ju bara dålig argumentationsteknik från din sida.
        Vad gäller din upplevelse av vårdens sätt att hantera din förlossningsrädsla kan man ju bara beklaga. Det är ju inte meningen att man ska skrämmas från ett alternativ utan meningen är ju att man ska peppas och stöttas genom det andra.
        Med det sagt får nog du och jag enas om att vi har helt olika ståndpunkter i den här frågan.

        För att skriva ett svar till Tb här ovan så handlar min helhetssyn om hela vårdapparaten – jag vågar påstå att sjukvården inte har resurser för att snitta alla de blivande mammor som önskar det. Därför måste man urskilja de gravida där medicinsk indikation för kejsarsnitt föreligger från de där det inte föreligger någon känd ökad medicinsk risk vid vaginal förlossning. Annars kommer de gravida som HAR en medicinsk indikation för snitt att drabbas eftersom resurserna inte är oändliga och måste tas någonstans ifrån.

        1. Sandra skriver:

          Jag har högsta förtroende för våra läkare när det väl gäller i operationssalen men anser inte att de ska ha sista ordet över en annan människas kropp eller bedöma en annan människas lidande. För det är det som sker när medicinsk indikation för kejsarsnitt saknas. Och obstetrikern mig veterligen är ingen expert på annan människas lidande (är någon det?) även om de gärna ta på sig den rollen när beslut om kejsarsnitt ska tas.

          Alla de risker du radat upp för kejsarsnitt tar jag alla dagar i veckan framför risken att skada eller förlora barnet under en vaginal förlossning. Risk för syrebrist är enligt mina riskvärderingar så mycket större och allvarligare risk än något som kan inträffa vid planerat kejsarsnitt utan medicinsk indikation, sett till statistiken. Kalla det förlossningsrädsla, jag kallar det ett rationellt beslut.

          Ge gärna objektiv och omfattande information men om kvinnan fortfarande står fast vid sitt beslut om kejsarsnitt så ska sista ordet vara hennes. Allt annat är oförsvarbart, både psykiskt och kostnadsmässigt.

  5. Sofie skriver:

    Blev akut snittad i vecka 30. Det var ingen munter grej. Tror att det är ganska få som vill bli snittade, men de som vill bör självklart få det, inget snacka om det! Men att vakna efter narkos snittad från höft till höft och ihopsydd i alla lager i magen och ha så jävulskt ont och inte kunna ens komma ur sängen på ett vettigt sätt på mer än en vecka, det var en mardröm.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..