Lugna föräldrar ger lugna barn … eller?

Hamnade på ett inlägg på Insta som jag fick läsa några gånger innan jag tror jag förstod vad som ville sägas. Folk i kommentarsfältet hade också gjort sina tolkningar. Som vanligt. Så klart! Så funkar det ju.

Som nybliven förälder är man mycket av allt. Man är skör, först och främst. För att man:
1) har ett litet liv som hela kroppen skriker att man ska skydda på alla sätt
2) man sover oftast inte så mycket (psyke därefter)
3) inte vill göra något fel, inte det minsta, eftersom ens barn bara är värd 100% rätt
4) öppet mål för kritik

Angående punkt 4 så är det ju så att folk tror att man kan säga precis allt till nyblivna föräldrar. Lite som att barnen är allas ansvar och därför kan man säga till folk att barnet behöver mat, inte ska sitta sådär i selen eller att hen fryser. Vilket såklart underminerar föräldern och påtalar en brist: du ser inte ditt barns behov. (Jo det finns såklart situationer när kommentarer är helt och hållet av välmening och de tas emot tacksamt. Men låt oss vara ärliga, oftast handlar det om den upprörda känslan som bubblar upp när man ser en förälder som GÖR FEL och känslan i att få gå fram och tala om hur den ska GÖRA RÄTT.)

Därför tror jag att inlägget skrevs luddigt. För att personen ville skydda sig själv från en shitstorm. Samtidigt som hen hade något hen ville säga. Kan känna mig lite ledsen att det inte kan bli sansat på sociala medier, då hade personen kunnat skriva rakt ut och ha blivit emotsagd och det hade kunnat bli en diskussion och poänger kunde lyfts fram. Men nu lever vi i svartvita insta-världen.

Hur som helst. Inlägget var som sagt skrivet luddigt men med försök till tydlig poäng – man kan påverka saker och ting när det kommer till barnen. Jag tyckte mig läsa att personen hade kämpat med sömnbrist och landat i något som funkade. Den känslan – när barnet plötsligt sover! Jisses man känner sig som att man ska ha ett nobelpris eller nåt. Det FANNS en lösning!! Varför gör inte alla bara som vi?

Så kände jag med ett av våra barn. När vi – håll i er nu – körde femminutersmetoden. Det var ingen långdragen grej, ni behöver inte ringa nån krislinje. Det var ett rastlöst barn som blev alltför distraherad när vi var närvarande när hon försökte somna. Vi gick således ut och hon blev ett par gånger sur/ledsen för att vi gick men kunde sedan omfamna tröttheten och somnade för att sedan sova bra. Ingen otrygghet. Inget skrik till hon kräktes eller annat som det skrivs om när detta diskuteras. Hon gav inte upp hoppet om att bli älskad. Hon gav möjligtvis upp hoppet om att få leka lite till. Helt okej när hon skulle sova känner jag.

Med andra barnet kändes det helt annorlunda. Jag visste att det inte var rastlösheten som orsakade långa nattningar. Så därför körde vi inte samma metod.

Så med det sagt. Jag ville efter första erfarenheten tipsa alla som hade barn som inte sov om femminutersmetoden, vilket jag såklart inte gjorde eftersom det skulle ha varit som att tipsa om typ mat med arsenik eller socker eller nåt. Men det kliade i fingarna (på tungan?) för jag visste ju lösningen!! Tills jag fick andra barnet som sagt. Ah, barn ÄR olika?!

Jag TROR att inlägget handlade om den där känslan jag hade med första: ”Jag VET att det går att lösa, man kan lösa problemet!”. Personen som postade ville poängtera att man inte bara kan ropa ”tur!” när folk har barn som sover/äter/mår bra, för det ligger troligtvis en himla massa kämpande bakom.

Klart vi ska få klappa oss på axeln när vi kämpar! Att man tjatar och tjatar och kämpar och slåss (ej bokstavligt) och så GER DET RESULTAT! Fasen, bra jobbat!! Vad ni har slitit!
Men – och här kommer det viktiga efter alla dessa ord – det betyder ju inte att det inte varit en kamp eller strid de gånger det inte ger resultat.

Man kan ha tur. Man kan få ett barn som sover. Man kan ha otur, barnet sover inte. Man kan kämpa och lyckas hitta sätt som till slut ger resultat – barnet sover pga kampen! Man kan kämpa och det spelar ingen roll, barnet sover ändå inte.

Kanske var personen frustrerad över ”oj vilken tur ni har som har barn som sover!”-kommentarer. Det kan man ju förstå. Tur?! TUR?! Tror du detta är TUR?!!!
Men risken om man talar om att det inte beror på tur om barnen är välartade/skönsovande/allätare är ju att alla som kämpat med diverse saker kring barnen utan att det gett särskilt mycket resultat liksom får ännu mer ”skyll dig själv” kastat i fejset.

(Bilden är ironisk. Det är ett lugnt barn som ger en lugn mamma. Möjligtvis. Inga garantier!)

  1. Lisa skriver:

    Det var jag som taggade in dig i kommentarsfältet. Den här illustrationen kom nämligen som en räddande ängel till mig för runt fem år sedan när jag var där, sönderstressad och låst med min high need (eller vad det nu var) bäbis!

    Tack!

  2. Första barnet kom ut och var missnöjd med allt från första sekund. Han ville inte amma, inte sova, inte åka vagn, inte åka bil, inte bada, inte göra NÅGONTING. det var skrik och högljudd klagan mest jämt – förutom i sele och när han fick sova uppe på mig. Fick oändliga kommentarer om att jag gjorde fel, skämde bort, inte borde bära, att han aldrig skulle lära sig krypa eller gå och att det minsann bara var att stå ut och vääääänja bebisen så skulle han bli så nöjd så! Som jag grät, kände mig misslyckad, bar i sjal hemma i smyg när ingen såg, ljög om att han sov själv för att slippa.

    Sedan kom tvåan. Hatade att bli buren, hatade att samsova, trivs bäst när han får pula med sitt och skrota runt. Sova i vagn, åka bil. Då kom istället kommentarerna om att han skulle få dålig anknytning. BÄRA ska man göra minsann, vad är du för dålig förälder som inte samsover – bebisar SKA vara nära!

    Aldrig kan man (som mamma) göra rätt. Idag är båda barnen trygga, glada och med fin anknytning, trots alla mina ”fel”, lärde sig gå gjorde de också!

  3. ida skriver:

    Första barnet som nu är 3 år kunde inte sova och inte somna. Och inte åka vagn eller bil. Med allt vad det innebar. Klart han kunde sova, men bara tjugo minuter. Sedan vaknade han. Kort stubin, rastlös. Världsgullig men jag gick in i väggen nästintill när han var året.

    Tänkte att, ja, alla säger att barn inte sover så jag bet ihop. Och kämpade. Och grät. Och kände mig som en så svag förstagångsmamma som inte orkade med mitt eget barn utan att bli sjukskriven. Och skämdes. Och sökte hjälp men utan svar första två åren. Visade sig sedan att han hade svår tyst reflux, flera oupptäckta allergier.

    När han var två började vi ge omeprazol efter att jag förstod vad det handlade om. I samråd med barnläkare . Och sonen kunde börja sova utan uppvak var tjugonde minut.
    Har gråtit så mycket över hur jag kämpade och hur ont han måste ha haft det. Och hur det kunde ha blivit annorlunda om vi hade fått hjälp.

    Lillebror kom när första var knappt två år. Och jag märkte hur annorlunda det var med en bebis som mådde bra.

    Och idag önskar jag att jag inte kämpat så mycket utan fått mer hjälp och brutit ihop mer, och inte känt mig så dålig för att jag inte orkade. Men det är lätt att säga när man kommit ur det, har två barn och har fått många svar på att vi hade det ovanligt kämpigt pga refluxen och pga magontet.

    Så nu tror jag att alla kämpar som galningar med sina bebisar, och får hålla igen med frågor om de får sova, om de mår bra. En del verkar ju faktiskt må bra under bebistiden så försöker hålla snattran.

  4. Stina skriver:

    Louise! Du är så klok så klok och skriver så bra. Inlägget du syftar på har skavt i mig sen i lördags och hade jag haft ork (vilket jag ej har pga två barn som är i total osynk sömnmässigt 😅) hade jag komponerat ihop en kommentar av ovan art.

    Tack för din blogg och ditt klokskap och att du delar med dig utan att hänga ut. Du verkar va va roligaste bästa mamman 💓

    1. Blev så HIMLA glad av den här kommentaren! Tack ❤️❤️❤️

  5. AK skriver:

    Tack för kloka ord och för att du lyfter viktiga frågor. Jag kan bara hålla med. Trodde alltid det berodde på vårt dåliga föräldraskap när min numera 2,5 åring inte ville sova (eller göra andra saker som gick så lätt för andra). När vi skulle skaffa en tvåa blev det tvillingar och det har blivit så uppenbart för mig att barn är så otroligt olika, oavsett hur jag är som förälder. Jag vet inte varför jag inte fattade tidigare att mitt barns beteende inte enbart beror på vad jag gör/hur jag kämpar som mamma.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..