Regression- att lösa fobier, rädslor och hang-ups vid lätt hypnos

Det är måndag och dags för en nyvändning av Projekt Inre Styrka. Många av er mailar och kommenterar när ni gillar något av det jag skriver lite extra mycket. I lördags frågade jag er vad ni skulle tycka om en tema-vecka full av inlägg om hur man kan nå sitt optimala jag. Många av er hörde av er till mig på Face Book, vilket var väldigt roligt.

Jag har nu bestämt mig för att låta måndagens tidigare Projekt Inre Styrka bli lite av en möjligheternas dag. En del, inklusive jag, ser faktiskt på måndagen som en slags legitim veckodag för nystart. Det man åt under helgen, ska man sluta äta på måndag och det man inte gjorde i tränings-eller ansvarsväg, ska man också göra på måndagen. Känner ni igen er? Jag är expert på att använda måndagsargumentet när jag fastnar i godisskålar eller slarvar med att ta hand om hemmet under helgen.

Under några veckors tid ska jag därför varje måndag tipsa er om alternativa vägar till styrka, kraft, mod och yes-we-can– känsla. Detta är behandlingar som jag själv har testat och tycker är väl värda att både rekommendera och ta till när inget annat tycks hjälpa. Först ut är en alternativ behandling som gjorde underverk med mig: Regressionsterapi.

Min stora fobi

För snart elva år sedan hade jag precis tackat ja till ett nytt arbete. Jag fullkomligt jublade inombords vid en sen kvällsintervju med en av delägarna på en stor advokatbyrå.  Men det fanns en sak som skavde någonstans bakom den där glädjen, ett problem som måste överkommas. Jag sköt det åt sidan i cirka ett dygn men sedan stod det klart att jag hade exakt två veckor på mig att hitta en snabb lösning.

Jag skulle bli tvungen att köra en hel del bil. Jag hade ett körkort, även om jag saknade bil, men det var inte det som var problemet. Istället var det en fullkomligt galen känsla av att jag inte vågade köra bil på motorväg och allra helst inte ensam. Jag ville ha någon vid min sida. Problemet var alltså inte att hantera bilen. Det var en helt oförklarlig rädsla som höll mig i ett närmast paniskt grepp: något alldeles fruktansvärt skulle ske om jag gav mig ut på motorvägen ensam i bilen.

Så vad gjorde jag? Min egen lösning bestod av två saker:

1. Dagen efter att jag tackat ja till det nya arbetet gick jag med bestämda steg till en biluthyrningsfirma. Hepp, så hade jag alltså bil.

2. Jag la upp en daglig träningsslinga med bilen.

Ändå var det något som saknades. Anledningen till min helt irrationella rädsla hade jag dock fortfarande inte fått bukt med. Jag frågade min familj om jag varit med om något läskigt i bilen som liten. Hade jag kanske blivit lämnad där ensam och sedan inte kommit ut, eller något i den stilen? Ingen kom på något eller hade något svar. Varken jag eller min familj kunde förklara känsla till varför jag på något sätt kände mig som om jag inte var kapabel att hantera situationen. Varför jag var fullkomligt livrädd.

Vadå, tidigare liv?

Sen, som en skänk från ovan läste jag en artikel i Amelia. Detta var långt innan jag ens hade kunnat tro att jag en dag skulle komma att skriva för tidningen och idag ter det sig närmast en aning komiskt. Artikeln handlade om hur en skribent besökt en man som utförde s k regressioner. I själva verket gick det till så att man försattes i lätt hypnos och sedan fick vandra bakåt i tiden. Och inte bara bakåt i det här livet, utan även i tidigare liv för att komma åt situationer där man varit med om något som fortfarande påverkade en på ett negativt sätt.

Jag kände instinktivt att detta var helt rätt. Skribenten, som verkade vara en rejäl skeptiker, gav behandlingen goda recensioner och mannen som utförde dem gav ett seriöst intryck. Så jag bokade en tid.

Det blev en dagsresa till Rättvik och Urban Bergfelts gård. Jag fick veta att behandlingen skulle ta cirka 3-4 timmar men att det skulle vara tillräckligt med en omgång för att lösa anledningen till min bilrädsla. Priset var på den tiden, om jag minns rätt, ca 1 500 kr.

Jag var inte rädd för behandlingen, hypnos oroade mig inte. Jag blev väl mottagen och fick förklarat för mig att det på inget sätt handlade om att jag skulle tappa kontrollen á la något trollkarlsprogram och börja lyda Urbans instruktioner. Istället skulle jag känna mig lugn och vad den som ledde hela sessionen. Jaha, det låter bra, tänkte jag och så satte vi igång.

Det första som hände var helt otroligt. Urban sa åt mig följande:

Tänk dig att du befinner dig i en hiss. Du ser hissknapparna och antalet våningar. Nu, säg mig till vilka våningsplan du behöver åka för att lösa problemet med din fobi att köra bil?

Jag svarade tvärtsäkert, utan att fundera:

– Jag ska till våning 4, 7 och 3. I den ordningen.

-Jaha, sa Urban, då åker vi upp till våning 4 först då. Tänk dig att du känner hur hissen stannar och hur du ser att dörrarna öppnas. Stig ut och se dig om. Vad är det du ser?

Var kommer alla bilderna ifrån?

Jag höll på att flippa ur, bokstavligen. Jag såg mig själv i en miljö som jag snabbt sa var 1800-tal. Jag såg ett hus i mellansverige där jag bodde. Jag tittade ned på mina kläder och såg en lång kjol och träskor. En person i mitt liv framträdde mycket starkt och jag fick, förutom min fobi, en förklaring till varför jag inte mådde bra med den personen i min närhet. Jag kände nämligen igen denne mycket tydligt från mitt nuvarande liv. Det kändes i hela hjärtat som om en sten föll från mitt bröst när jag fick den bilden till mig.

”Du är inte stark nog att hantera fordon- du dör”

Så här fortsatte det genom olika liv och upplevelser. Den starkaste kopplingen till min bilrädsla kom i ett liv då jag var indianpojke:

Jag skulle delta i någon slags initieringsrit med de andra indianpojkarna. Vi skulle rida på våra hästar, snabbt, snabbt, över ett fält. Men jag föll av hästen, jag var i det livet sjuklig och orkade inte krama mig fast med låren på den barbacka hästryggen. Jag berättade för Urban hur jag låg där i gräset och hörde trampet av de efterföljande hästarna som kom galopperande. Sen känsla av att trampas på, att inte kunna andas.

Min känsla av att inte kunna hantera mitt fordon, hästen, verkade starkt förknippad med just det här livet.Det var precis så jag kände, att jag faktiskt inte skulle mer än bara dö, om jag skulle ge mig iväg för att åka fort, fort på motorvägen. Att jag dessutom inte var indianpojke, utan flicka i det här livet, gjorde inte saken bättre. Flickorna tävlade överhuvudtaget inte på hästarna på det här sättet.

Innan vi avslutade fick jag hjälp att släppa negativa känslor förknippade med de här olika liven. Det var ungefär som att få en bedövning, jag mindes min rädsla, men den påverkade mig ändå inte. Det var helt otroligt! Jag försökte känna efter lite extra mycket, fanns inte rädslan där någonstans ändå? Men, den var som bortblåst.

Rädslan försvann, HELT, på tre timmar!

Oavsett var bilderna kom ifrån, om detta är rent humbug med att åka runt i hissar till olika våningsplan och försätta sig i lätt hypnos så kan jag meddela att resultatet av det hela blev att jag omedelbart när jag kom ut från Urban gladeligen kunde sätta mig i bilen. Ensam. Jag kommer aldrig bli någon sådan där cruisande fantast, och jag är fortfarande inte överförtjust i att köra bil, men jag kan köra dit jag ska och jag vet att jag kan köra lika bra som alla andra.

Sedan den här upplevelsen har det passerat snart 11 år.Bilpaniken har inte återkommit. Jag har hänvisat nära vänner, släkt och bekanta till Urban. Det har gällt ångest som griper tag i hjärtat, fobier, relationer som man bara inte förstår sig på och dålig självbild. Efter min erfarenhet av Urban Bergfelts arbete kan jag verkligen rekommendera alla som sitter med ett ”oförklarligt” problem att besöka honom. Det är inte hur man når sitt mål som räknas, utan att man gör det. Urban har hittat en väg som fungerade för mig och kanske kan den fungera för dig också.

Ni finner Urban Bergfelts hemsida HÄR . Artikeln i Amelia, som fick mig att kontakta honom, finns tyvärr inte kvar på hans hemsida. Det var nummer 7 år 2003.

Är det någon annan som testat regressioner och har någon annan terapeut att rekommendera, skriv det gärna i kommentarerna. Detta kan verkligen förändra liv och ge styrka där det tidigare endast levt rädsla och det är ingen liten sak det.

Ha en fortsatt härlig måndag!

  1. Emma skriver:

    Hej! Tack för detta inlägg Helena. Jag satt på stranden i somras och kände att nu, nu är det dags. Dags att bli fri på insidan och be om hjälp. Mycket kan vi fixa själv men att hitta de rätta verktygen som fungerar för just dig som person, att frigöra rädsla utan att ifrågasätta sig själv om kunskap eller metod och vetskapen om att någon står vid ens sida och stöttar när man provar sina vingar, är guld värt. Och nej man somnar inte som på film, man har full kontroll. Man gör faktiskt det största jobbet själv vilket är enormt befriande och som en extra bonus ger det en kick till självförtroendet. Vi alla har kraft inom oss att förändra det vi vill förändra. Och för mig gällde det även att våga ta emot den utsträckta hjälpande hand, i form av alternativ metod. Jag har under hösten bekantat mig med hynosterapi, utan tvekan det bästa jag gjort. Kram Emma

    1. Hej Emma! Vad roligt och härligt att höra att du, liksom jag, haft en så positiv erfarenhet av regression och hypnos. Och visst är det som du skriver, man gör allt arbete själv. Terapeuten är mer vägledande än något annat.
      Du får hemskt gärna dela med dig av till vem du gick- jag vet att flera läsare frågat om andra terapeuter runt om i landet.
      Stor kram till dig,
      Helena

      1. Emma skriver:

        Självklart, jag gick till Billy Persson i Malmö då jag befinner mig i Skåne.
        Har dock inga andra referenser/erfarenheter då jag fortf är nybörjare men en väldigt glad sådan då nya dörrar har öppnats redan i ung ålder med bla hypnos o Louise H som jag skrev om tidigare. Har varit så rädd för förändringar men genom att arbeta med insidan, välkomna och omfamna ny kunskap är det som om något stärks inifrån. Ja det är nästan lite magiskt faktiskt. Och jag bara ler för det känns som om det finns så otroligt mycket fin kärlek och medmänsklighet och att det ev kommer mer. :)

        Jag vet inte om du har skrivit om det tidigare men jag är och har alltid varit väldigt nyfiken på sagor. Tips på att ”hitta sina sagor”, få igång skrivandet och kicka igång ”fantasiflöde”? Hur gör du? Och vad bör man tänka på? Och när vet man att ens sagofigur håller hela vägen?
        Kram Emma

        1. Tack för tipset Emma!
          Angående din skrivrelaterade fråga så kommer dagens inlägg att handla om skrivande…. ;-)
          Kramar Helena

  2. Anna skriver:

    Tack Helena! För en fantastisk blogg. Du är så inspirerande. Jag känner igen mig på pricken ang bilkörningen. Jag trodde att jag var ensam med detta problem. För två års sedan fick jag en ångest attack när jag var ute och körde bil och sedan dess har mer eller mindre lagt bilkörningen på hyllan. Det är ett stort handikapp och jag känner mig mycket begränsad. Jag gick och talade med en terapeut men det gav inget som jag redan inte förstod. I mitt fall handlar det om rädsla att tappa kontrollen över bilen (livet). Tack än en gång att du delar med dig av dina erfarenheter. Stor kram!

    1. Hej Anna! Tack för att du skriver och delar med dig av hur du har det angående din bilrädsla. Det är ju så skamligt att inte kunna göra ”som alla andra gör”. Jag fick också höra att jag var rädd att tappa kontrollen över livet. Att bilens framfart skulle symbolisera hur man reser framåt på livets väg. Det lät både poetiskt och vackert i mina öron, men hjälpte mig inte ett endaste dyft. Ge dig själv en chans att få bort denna känsla. När/om du kontaktar Urban eller någon annan, känn efter att det känns bra och att personen i fråga inte säger att det kommer krävas behandlingar i 10 omgångar och kosta dig 10 000 kr m m. Det hände mig innan jag fick tag på Urban Bergfelt. Gå på din magkänsla när du väljer själslig hjälp, om man kan säga så. Jag sänder dig all lycka och värme med denna utmaning och hoppas få höra att du får paniken under kontroll. Varenda människa är värd frihet inombords.
      Stora kramar till dig,
      Helena

  3. Det här är något jag verkligen skulle vilja pröva. Tyvärr finns inte minsta lilla peng att avsätta för det, så även detta får skjutas på till en obestämbar framtid. :(

    1. För mig var det en fantastisk sak att ha gjort. Jag hade inget val i stunden. Man tar det helt enkelt när man känner att man måste, tror jag.
      Stora kramar till dig,
      Helena

  4. elisel skriver:

    Jag funderar på regressionsterapi, tycker att jag sitter fast. Undrar om det finns någon nära Göteborg

    1. Hej! Jag har lagt ut en fråga på Face Book om tips på andra terapeuter i landet. Jag återkommer när jag har bättre svar. :-)
      Kram och ha en fortsatt härlig dag!
      Helena

  5. Petra skriver:

    wow! Himmel vad häftigt Helena! Jag vill också träffa Urban!! Måste kolla upp detta! Tack för tipset! <3

    Och ja, haha, jag känner exakt igen mig i att allt startar om på nytt på måndagar! Jag är lite så också, startar sund livsstil, tränar och städar loss på måndagar. Idag intet undantag :D

    Kram!

    /Petra

    1. Hej Petra! Vad kul att höra av dig här och att du tyckte om inlägget om regressions-terapi! Det är lite magiskt för mig, eftersom det onekligen genomförde ett mindre mirakel för min del. Ingen av de jag rekommenderat att åka till Urban, och som efter lite koll på hans hemsida samt kontakt med honom, bestämt sig för att göra det, har ångrat det. Känn efter hur du känner när du läser mer på hans hemsida.
      Stora kramar till dig på denna tisdag!
      Helena

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..