Älskar du dig själv?

Ljudet av ljus som slocknar

Min lilla del i Sörmland drabbades av strömavbrott klockan halv fem imorse. Konstigt att man vaknar av att ljuset, ljudlöst, slocknar. Men så var det. Utan ström är man löjligt utsatt; inget gott morgonte, eller förmiddagskaffe, ingen varm lunch, ingen morgontv och en allmter sinande vattenstråle. I alla fall om man bor i ett gammalt hus långt ute skogen. Nu lyser ljuset och även flitens lampa här hemma igen och jag fick äntligen upp min bloggsida.

Mediumet frågade; älskar du dig själv?

I helgen fick jag en fråga av en bloggläsare; hur vet man om man älskar sig själv? Frågeställaren hade fått höra av ett medium att hon inte är redo att möta någon förrän hon älskar sig själv igen. Jag får ont i magen av den kommentaren och innan jag går in på mina egna kommentarerna vill jag ännu en gång säga hur viktigt det är att ni som väljer medial rådgivning, men även annan typ av rådgivning, inte ser den som allenarådande. Ni vet att jag älskar tanken på att det finns mer än vad ögat kan se. Att det finns så mycket att förnimma därute som inte nödvändigtvis är jordbundet, men den stora faran i att be och få råd från medium eller liknande är att risken att man tar deras ord som profetior som man sedan på alldeles egen hand ser till att uppfylla. Det kan bli oerhört kontraproduktivt och osjälvständigt.

Förnuft och känsla på 2000-taletLåt ingen någonsin säga åt er vad eller när ni ska göra eller inte göra något, om det inte känns rätt i den egna maggropen. Råd kan vara guld värda, men när de börjar ta över och styra ens liv är de lika värdelösa som leksakspengar. Vi människor är utrustade med två fantastiska egenskaper; förnuft och intution.

Använd dem i kombination när ni letar utvägar eller känner er vilsna. Bara för att ett medium har sagt att något inte kan ske, betyder inte att denne personen har rätt. Alrighty?

Nu till frågan; hur vet man att man älskar sig själv?

Det är en stor och svår fråga och jag kan inte stoltsera med annat än mina egna livserfarenheter när jag försöker besvara den. Notera att jag inte är utbildad inom psykologi men att jag efter otaliga rådgivningsmöten med personer i svåra livssituationer och genom ett eget intresse för människor, kanske har snappat upp ett eller annat som kan vägleda i den här frågan.

Är du säker på svaret?

Om någon annan frågar dig om du älskar dig själv, vad svarar du då? Det är min erfarenhet att vi är allra snabbast på att veta vad vi tycker om vår omvärld, vilka vi älskar där. Detta kan vara familj och nära vänner. Men när det gäller oss själva är det något som vi kanske inte tänker så ofta på. För att det inte är så viktigt. Vi bara är ju redan. De flesta behöver lite längre tid för att faktiskt ta in frågan och känna efter innnan de svarar.

Beteende; vanor och ovanor ger bra vägledningEn bra sak att göra för att ta reda på hur jag mår är att se på mitt beteende. Är jag i full gång med emotional eating, dricker jag för mycket vin, är jag sugen på droger eller lugnande tabletter,  biter jag på naglarna eller straffar jag min kropp genom att träna den för hårt eller genom att aldrig tillåta mig vila? Här finns viktiga signaler om vad jag tycker om mig själv i den rådande stunden. Någonstans läste jag att matmissbruk är lika illa som att skära sig själv i armarna.

Det syns bara inte på samma sätt utåt. Det är ett skrik på hjälp, att någon sötma saknas en i livet som man försöker döva genom att ge sig själv mer att äta. Att lägga på sig vikt är ett skydd mot det som man upplever hotar en.

När jag har perioder då jag tar dåligt hand om mig själv är det alltid något som är galet i livssituationen. Att då inte göra något åt saken är att inte älska sig själv tillräckligt. I alla fall enligt min erfarenhet.

Av ren självbevarelsedrift tror jag att de flesta av oss faktiskt tar hand om och älskar oss själva med automatik. Men ibland kan oro och gnagande känslor över en livssituation eller kanske tidigare beslut få oss att tycka oss mindre värda än vanligt att ge oss själva det bästa. Som svackor i förmågan att tycka om oss själva. Tack och lov brukar vår egen magkänsla knacka på huvudet och meddela att ”du bör nog göra något åt det här”.

En ändring i livet kan vända på allt

Ändrar man en faktor i en uträkning, ändras hela resultatet. Inom matematik är det en självklarhet och jag tycker den kan appliceras på livssituationer generellt. Om man befinner sig i en kärlekslös relation och bryter sig ur den, visar sig nya möjligheter och omständigheter. Söker man ett nytt arbete, likaså. Bostad, mat, träning, böcker man börjar läsa istället för gamla, umgänge som byts ut…. allt påverkar. Positivt eller negativt, beroende vad man väljer mellan.

Att älska sig själv är att ge sig själv de allra bästa förutsättningar så ofta man bara kommer åt. Att tänka positivt om sig själva är nog den största utmaning som jag sett klienter, och mig själv, kämpa med. Att man tänkt tankar som ”jag klarar det inte, den här familjetvisten, personliga livskrisen eller skattefrågan”. Om du inte vågar tänka det bästa om dig själv och dina förmågor, vem ska då göra det?

Vad triggar destruktivt beteende?

Om man tycker att man faktiskt älskar sig själv och mår överlag bra och trivs med sig själv, kan inte ett mediums ord ändra på den saken. Men om där finns tecken på att trycka tillbaka något via sättet man tar hand om sig, är det där man kan börja kika närmare:

Hur mår jag när jag kastar mig mot skafferiet och börjar kasta i mig choklad, kakor eller vad som helst som går att få tag på? Vad hände som fick mig att göra så? Och hur mår jag när jag tvingar min kropp att springa, fast den redan sprungit över en mil samma dag? Och vilken sorg försöker jag egentligen dränka när jag sväljer alldeles för mycket vin?

Genom att lokalisera vad som utlöste reaktionen kan förnuftet få en chans att hitta kärnan till det egentligen problemet. Då kan man också lugna sig själv på ett mer hälsosamt sätt. Om jag exempelvis låtsas att jag tål hur mycket alkohol som helst en kväll och skålar i ett men inser att jag gör det för att mannen jag dejtade precis tackat nej till en relation med mig är det där jag ska börja nysta. Varför vill jag överhuvudtaget vara i en relation där mannen inte vill vara med mig? Handlar det mer om stolthet än något annat? Borde jag egentligen inte vara glad för möjligheten att gå vidare och hitta en man som verkligen vill vara med mig?

En ständig jakt på balans med chans till perioder av enormt självutvecklande insikterDet är smärtsamt att gråta över obesvarad kärlek, elaka kollegor som vill trycka ner en på jobbet eller misslyckade försök att få ihop ekonomi eller andra personliga utmaningar. Men, det finns en ljusning för det mesta. Jag kallar den tillit till att allt sker av en mening.

Och tack och lov verkar livet gå i skov- ibland har man ett rusktigt flyt och ibland har man det mer motigt. Gissa i vilka stunder som man växer mest?

Jag är optimist. Jag tror att vi är starka, smarta varelser och att vi kan vända våra motgångar till möjligheter. Men den enda vägen dit är att våga se våra rädslor i vitögat. Vågar vi bara det, öppnar sig en dörr på glänt och den brukar vara märkt med ordet ”Möjligheter”.

Vad tror ni om det?

Jag önskar er alla en fortsatt härlig måndag!