Har snällhet blivit exotiskt?

Har ni någon gång gjort en bekant en tjänst, bara för att ni ville, och sedan fått en sådan där väldigt frågande min? Nästan som om ni stod och gnuggade händerna med en hemlig plan, samtidigt?

Det har hänt mig ett antal gånger det senaste åren. Jag har alltid trott på uttrycket att ”pay it forward”. Det du ger kommer alltid tillbaka till dig. Kanske inte alltid från den personen som du hjälper, även om det kan hända också. Men oftast kommer någon i den egna framtiden med personlig hjälp till dig när du behöver det. Bara för att jag tror på den här formen av karma så betyder det inte att jag går omkring med ett småreligiöst leende på läpparna hela dagarna och bara hjälper människor åt höger och vänster. Snarare gör jag det när jag ser att jag verkligen kan göra något vettigt och faktiskt också när jag själv verkligen känner att här skulle det vara kul att få hjälpa till.

Många gånger har jag skrivit om människor som jag tyckt borde uppmärksammas. Min gamla skrivarblogg fylldes av sådana inlägg. Oavlönat bör tilläggas. Mer än en gång fick jag frågan: Varför gör du det här? Många gånger är det nära och kära till personen ifråga som undrat, vilket är än mer lustigt.

Det är en intressant iakttagelse och också en aning skrämmande att det tycks som om snällhet har blivit något ovanligt. Något som omöjligt kan ske utan en baktanke.

För inte så länge sedan träffade jag på författaren till boken Den snälla företagaren, Jenny Forsberg, och blev så glad över att någon annan också reagerat på detta med att vara snäll är så mycket roligare och mer givande än att vässa armbågarna. Jennys bok står nu högt på min önskelista för hur man kan bli framgångsrik företagare utan att knuffa undan andra.

Vad säger ni som läser här? Har snällhet blivit exotiskt i vårt samhälle?

Jag önskar er alla en fortsatt härlig tisdag!

Kramar

Helena