Mirakel nu!

Vädret är fisigt, för att säga det minsta. Någon slags storm grep just tag i hela hustaket och jag kan höra mössen i de gamla väggarna, hur de liksom bara sitter där inne och skakar. Mycket osomrigt.

Igår lovade jag mig själv att sluta näthandla. Har gått utmärkt i snart ett dygn nu. Glädjande nog trillade Oprah´s älskling, Gabrielle Bernsteins, senaste bok Miracles Now ned i brevlådan och den lär jag sätta tänderna i så fort jag skrivit vidare i Happytown.

Med framsteg kommer nya utmaningar

Inatt vaknade jag med ett ryck klockan halv tre. Ni vet kanske hur man kan vara helt lugn när man går och lägger sig och så, plötsligt, mitt i sömnen har man någon slags stressituation att ta tag i. I mitt fall handlade om att det har gått så enormt fort med två böckers antagning. Fortunatas Profetia är klar, men inte korrläst, men Happytown ska jag ju skriva i en rätt rask takt. Och det var där stressen låg. Jag har varit van vid att producera text i en takt som bara styrts av min egen lust men nu har jag en deadline. Meningar, uttryck och kapitelnamn dök upp och försvann för mitt inre som om det vore någon sådan där sändning på storskärm i skarpa färger.

Det tog en dryg timme och så äntligen somnade jag om och sen när jag vaknade var den stressen över. Helt borta, faktiskt. Är det inte konstigt, hur man i halvsovande tillstånd tycks mer upprörd än i vaket tillstånd? Har ni det också så ibland?

Nu ska jag gå direkt vidare till mitt manus för att skriva om ett ämne som är viktigt; målsättningar i livet. Sedan får jag väl sätta på mig vinterjackan och bege mig ut i med hundarna. Längtar redan tills jag är tillbaka inne igen. Burr…

Jag önskar er alla en fortsatt fin torsdag och hoppas att solen lyser på er där ni befinner er!

Kramar

Helena

  1. Anna skriver:

    Japp, det känns igen ;-)

    Tur att vi har sömnen/drömmen som bearbetnings ”rum” !

    Om man har möjlighet till att ta in uppvaknandet sakta ( då man vaknar efter sådana nätter ), så kommer ofta en klar känsla och förståelse fram, man får då de svar man behövde.

    Ska bli spännande att läsa om dina tankar kring målsättningar i livet.

    Själv har jag fått höra av vänner ” du har alltid sån tur” , vilket faktiskt gjort att jag funderat, jag har inte sett det som tur, men jag har alltid gått på min magkänsla samt blandat den med en gnutta strategi, helt omedvetet faktiskt, vilket jag kan se tillbaka på nu som 52 åring.
    Har ingen direkt utbildning , har aldrig haft planer på det heller, men ändå fått det jag behövt och lite till. ( är inte född med silversked i mun )
    Känner att det har varit resan till det man vill/önskat som varit det som givit mig mest.

    När önskan/viljan uppnåtts har jag ibland känt en tomhet.
    Men även enorm lycka, beroende på vad ”målet” varit.
    En spännande fråga….vad har vi för mål och behöver vi mål eller är det resan mot vår längtan som är det som ger…..

    Allt Gott / Anna

    1. Hej Anna!
      Jag har läst igenom alla dina kommentarer och de är väldigt spännande. Du och jag är inne på samma på spår, det här med att gå på magkänsla som ett slags målsättning i sig. Det är kanon! Jag ska se om jag kan göra något generellt inlägg om din astrofråga till bloggen.
      Kramar och tack för alla fina tankar,
      Helena

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..