Jag bad om mer kontakt

Öka kontakten med andevärlden

Jag besökte en spådam för första gången när jag var i tidiga 20-års åldern. En väninnan kom hem till mig och berättade att hon träffat en kvinna som sagt massor om hennes framtid.

Det blev starten för mycket av mitt intresse för den andliga sidan och andekontakt.

Åren mellan 20- 30 träffade jag flera medium, helare och spådamer. Det var spännande och jag slukade böcker som ”Klara svar från andevärlden” och ”Du kan hela ditt liv” m fl.

Något som jag gjorde när jag förstod att man kunde få kontakt med den andra sidan,  (Jag tyckte att det måste vara på det sättet efter att ha hört saker som ingen annan kunde ha vetat.) var att försöka öva upp min egen förmåga.

Jag hade minnen från ung ålder men hade inte förknippat dem med något annat än att ”så var livet”. Men kanske var de mycket mer än bara vanliga barndomsminnen.

I 20- års åldern bestämde jag mig för att deklarera för andevärlden att jag ville få mer kontakt och utveckla den sidan av mig själv.

En av de saker jag gjorde var att be, uttryckligen, uppåt om att det var min önskan att få mer kontakt. En annan var att jag började tända ett värmeljus- jag ställde det i en stor glaskupa för att inget skulle fatta eld- och sov med ljuset. Någonstans hade jag läst att just tända ljus var något som andevärlden såg bättre. Rätt, eller fel, så gjorde jag i alla fall.

Det tog inte lång tid innan roliga saker började hända. Det började med småsaker. Som om jag testades från andra sidan. Jag har skrivit om det i mina böcker tidigare. Men en sak som hände var att jag, på vägen hem, fick till mig att jag skulle välja en annan väg hem. Det kunde vara en omväg men jag skulle ända välja den.

Ibland lyssnade jag. Ibland inte. Men en av de gånger som jag lyssnade hittade jag en oskrapad trisslott på gatan, som jag vann på. En annan gång gick jag på en bekant som bodde utomlands, och som jag saknat och velat träffa under en av hennes korta och få Stockholmsbesök.

Jag kom på att ju mer jag lyssnade, hur knäppt det ibland än verkade, desto bättre flöde och tydligare och mer ”avancerade” bilder kom till mig.

Och så höll jag på i många år tills medium som man idag ser på tv frågade hur jag kunde ha lärt mig det jag ”gjorde”. Det är därför min fasta övertygelse att man inte behöver gå en kurs för att lära sig att utveckla sin medialitet.

Att det sedan är en rolig grej och att man kan få handfasta råd, eller önskar praktisk vägledning, är en annan sak, som gör att man kan tycka att det är värt investeringen.

Det som jag främst hakar upp mig på är att det är svårt att mäta förmågan man ska ha utvecklat på kursen, kontra vad man har betalat. Betalar man däremot för en spännande upplevelse och närvaro av exempelvis ett praktiserande medium, som i längden gynnar den andliga utveckligen, tycker jag i sådana fall att det känns mer rätt. Hänger ni med i min tankegång?

Nåväl.

Om du känner att du har en spirituell sida som du vill utveckla mer, testa då att göra som jag, att be om att få mer kontakt med andevärlden.

Det kan bli starten för spännande upplevelser.

Ha en fortsatt underbar dag!

Kramar

Helena

  1. Anna skriver:

    Kände mig upplyft av att läsa ditt inlägg för har senaste tiden verkligen känt att jag vill utforska mina mediala sidor mer. Vet att jag har dom och är väldigt intresserad av det andliga. Träffade ett medium för några år sedan som även konstaterade att jag är medial. Dock hoppas jag på att kunna släppa vissa rädslor som finns när det kommer till att öppna upp sig för andevärlden. Men dina ord gav lite mera mod. Tack :)

  2. Sofie skriver:

    Tack för bra tips!
    Jag som satt så sent som igårkväll och funderade över detta, och hur man vet när man har fått kontakt.
    Ska definitivt prova detta :)

  3. Lena skriver:

    Tack för bra tips, Helena!

  4. Lena skriver:

    Tack för tips, Helena!

  5. Helena skriver:

    Hej, det här att plötsligt bara välja en annan väg hem känns igen… det är på något sätt som om en kraft styr en att ta en annan väg och ofta sker något, bara en ny tanke eller idé i ens huvud… Eller sedan kommer någon emot dig som du inte sett på länge. Ofta kommer någon emot dig som påminner om någon som du känt eller känner (som en varning?) och sedan, efter en stund eller samma dag kommer just den människan emot dig som du faktiskt känner.För några dagar sedan dog en nära vän och jag kände på mig det just den stunden. Jag tycker sådnt här hör till livet och förundras inte.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..