Anorexi.

[tv4play id=”3071732″ size=”large”]

Idag träffade jag Veronica Werkelin som drabbades av anorexi när hon var tonåring, spelade fotoboll och fick för sig att hon var tvungen att ändra kosten för att bli en bättre fotbollsspelare. Så småningom utvecklades det till anorexi. När hon var som sämst ville hon inte ens dricka vatten och blev tvångsinlagd på sjukhus.

Jag blev så tagen av Veronicas historia, inte bara för att jag själv varit och touchat på problematiken, utan också därför att våra unga lever i en värld så oerhört infiltrerad av kostråd, skönhetsråd, bantning och hälsa som för många är bra och roligt men som drabbar de som inte förmår hantera idealen. Dessutom berättade Vernoica med en sådan inlevelse. Idag är hon nästan frisk som hon säger. Sårbarheten kommer alltid att finnas kvar men hon har till och med börjat kunna njuta av godis på lördagarna.

Titta gärna på inslaget ovan.

  1. Hej! Vi är en liten familj som lever under hot och våld. Vi flyr just nu inom Sveriges gränser var dag för att slippa misshandel och hot. Men vi har ett problem, myndigheterna blundar för vår situation. Vi får klara oss själva. Vi har blivit spottade på och personerna som utsätter oss för detta hittar oss varje gång. Jag har en dotter på 7 år och är nu gravid i vecka 16. Jag ber er om hjälp. Snälla sprid vår historia. Hjälp oss att tvinga myndigheterna att reagera och agera genom att vi är många som pratar om det. Snälla rödda oss!

    http://hjlpenfrndden.blogg.se/2016/february/hjalp.html

    Och nej, det är absolut inget virus. Vill man inte använda länken så gå gärna in på blogg.se och sök efter: hjlpenfrndden

  2. Hej, har du slutat skriva? Är inne regelbundet och kollar om du skrivit något. Saknar dina inlägg!

  3. Hej! sitter också och hoppas att du ska börja blogga snart igen, saknar dina vardagskloka inlägg!

  4. Saknar att du bloggar Jenny!! Älskar att läsa dina kloka och roliga inlägg!! Hoppas du snart är tillbaka!! Kram

  5. Saknar din blogg Jenny! Kan du inte komma tillbaka nu när du kanske inte dansar lika mkt :)

  6. Du kallar henne før Veronica tre gånger men i TV kallar ni henne før Vanessa? Eller kollar jag på fel inslag nu? Blir lite førvirrad eftersom det pratas om ”Veronicas historia” nedan bland kommentarerna också.. Vilken Veronica pratar ni om?

  7. Hej! Bra att du lyfter detta. Som f.d. ätstörd vill jag bara kommentera att det kan vara oerhört triggande och provocerande att få en kommentar som ”nu sitter du här och ser frisk ut!”, enbart baserat på att man ser ut att ha gått upp i vikt etc. Som hon själv säger så känner hon sig inte ännu helt frisk, hon såg dock inte ut att ta illa vid sig vid din kommentar men jag själv slog mig för pannan och tänkte ”ajaj”, för just sånt där kan få många att få total panik över att man ser frisk ut samtidigt som man inte ”hunnit med” eller har negativa tankar om sin fysiska förändring.

    bara en tanke från mig.

    allt det bästa,

    Emma

  8. Fina du! Jag håller på dig, tycker du är en härlig människa! Och på tal om något helt annat: om du EVER NÅGONSIN skall sälja din fina vindruvslampa (om du inte redan har gjort det) så hör av dig, snälla! Du får vad som helst för den, jag lovar! Please….. Kraaam! Maria

  9. Ja dagens ideal ar verkligen skrammande, dessutom handlar det inte endast om utseende utan om perfektion i ALLT, vart samhalle hyllar framgang. Det galler att vara bast pa nagonting i dagens samhalle, att vara ”vanlig” duger inte langre. Det positiva ar iallafall att vi sjalva har makten att skapa det samhalle vi vill leva i, vi har makten att skapa nya ideal. :)

  10. Jättebra att ni lyfter detta Jenny!

    Men: jag vill som volontär i föreningen Frisk & Fri (riksföreningen mot ätstörningar) också poängtera att Veronicas berättelse är den typ som får mest plats i media och samhällets medvetande när det gäller problematiken. Detta gör att många tvekar att söka hjälp om de inte är gravt underviktiga – de tror inte de är ”sjuka nog” eller inte ska bli ”tagna på allvar” – men kan ha minst lika starka demoner kring kost, kropp och träning.

    När vi informerar möter vi fortfarande ofta oförstående inför att en normalviktig (eller till och med väldigt vältränad) person kan lida av en ätstörning. Att personer kan fasta i liknande problem helt utan intention att gå ned i vikt eller anpassa sig till ett visst kroppsideal är fortfarande svårt att få fram. Du kan bli lika beroende av kontrollen kring ”den perfekta kosten” eller ”optimal träningsmängd”, som du kan av svälten i sig.

    Din kropp, hur du äter och hur du rör på dig är viktiga delar av ditt liv. Sådana delar ska inte skapa ångest.

    Så – om du känner igen dig i Veronicas historia, ELLER om du på andra sätt känner att ditt liv påverkas negativt av dina tankar kring mat och träning – prata med någon! Vill du inte söka dig till vården direkt, surfa gärna in på http://www.friskfri.se och se vilket stöd vi kan erbjuda.

    //helt frisk och fri sedan snart 3 år (det går!)

    1. Tack för uppföljningen idag – superbra inlägg som, tillsammans med klippet med Veronica, visade på bredden av problemen (och lösningar)! :-)

  11. Hej Jenny

    En av de värsta sjukdomarna som finns, så nära döden psykiskt och fysiskt. Så skuldbeläggande och så irriterande hos en del medmänniskor som tycker det är en lyxsjukdom och tittar ner på en.

    Jag har kämpat som mamma med min dotter i detta helvete. Man kan bli frisk, det är en tröst men det krävs proffessionell hjälp, tid och målmedvetenhet hos anhöriga för att komma ur. För man ska veta att hjärnspöken manipulerar och hjärnspöken ska inte få vinna. Den som har en ätstörning rör inte över hjärnspökens de är själva sjukdomen

    Tack för en bra blogg och lycka till imorgon
    /Christina

Comments are closed.

LOADING..

Omplåstring.

Det börjar liksom gnirka och knirka på lite olika ställen. Som revbenen på vänster sida efter att jag ännu en gång glömt att själv hålla fast i min danspartner så han måste klämma åt ordentligt för att inte jag ska centrifugeras rakt in i speglarna.

Som i nacken efter att ha böjt den onaturligt mycket till snett nedåt utåt till vänster, en för min grundfsysik tämligen omöjlig position. Då behöver jag ändå någon slags medeltida tortyredskap för att sträcka ut som man ska.

Eller i höger skinka efter att ha hållit balansen enbart på högerfot i en vinglig snurr.

Men axeln är värst eftersom jag i en sista pose måste hålla ett desperat tag runt nacken på min stackars proffsdansare och det känns som om den ska gå ur led varje gång.

DÅ har jag inte ens börjat gå in latin-skorna med alla sina tusen remmar. Men Jonas Björkman är en hejare på att plåstra om och idag fick Marie Serneholt hjälp med omplåstring.

Men allt detta är skitsamma när  JAG HAR SÅ ROLIGT! Pain is temporary, glory is forever, som min gamla PT alltid sa. Fast jag borde nog snarare säga: Pain is temporary, fun is for life.

I morgon är det kamerarep. Med press. Herregud. Men faktiskt ska det bli kul att få testa stora dansgolvet.

Btw – tack för alla musiktips till presskonferensen. Några var så nära att kvala in men det blev Come on, med The Hives. Bra uppåtjack låt!

 

LOADING..

Helgmys.

Åh denna helg som bara rann iväg och som blev kväll och snart natt och ny vecka och inget har jag bloggat.

Jag har dansat, och dansat, och dansat och umgåtts med mina dansvänner för att hinna prata om något annat än ronde och chassé och sträck på dig för i helskotta.

Sen var det mello också med familjemiddag modell större och då blir vi jättemånga runt bordet och det är döhärligt. Sen lite jobb och ja ni vet ju själva hur era helger kan försvinna i en virvelvind av allt möjligt. Eller precis ingenting.

JAg skrev en krönika om passion också med anledning av Anders Borg och Dominika Perzinsky. Eller den handlar inte om dom, men om passsionen är något vi ska bejaka eller inte. Läs gärna här och jag blir så  glad om ni vill berätta vad ni tänker. Panik eller passion?

Hörs!

 

 

  1. Jag bor i London sedan -94 och reagerar alltid på hur folk bara gifter sej, skiljer sej och skaffar barn med en massa olika människor i Sverige. I vår stora umgängeskrets här är det ingen som separerat efter att de skaffat barn eller gift sej. Snälla nån – passion kommer och går! Man kan ju inte hålla på att jaga den i all evighet. Det är väl bättre isåfall att stanna med någon man trivs med (överlag, även om man retar gallfeber på varandra ibland) för barnens skull om inte annat?

Comments are closed.

LOADING..