Kung i Bolibompaland.

Throwback Thursday.

Häromveckan twittrade en gammal (fast skitung) bekant manusförfattaren Cilla Jackert (geniet bakom Känn ingen sorg filmen) ungefär att ”När jag var liten bestämde de vuxna allt. Nu för tiden är det barnen som bestämmer. När kommer min tid?”

Det var väldigt roligt sagt. Mest på skoj. Men också lite på allvar. Många hävdar att  barnen får bestämma för mycket i sina familjer idag, I morgon ska jag intervjua David Eberhard som skrivet en bok om ”Hur barnen tog makten”. Han menar , i en oerhört summarisk sammanfattning, att vi har kommit att överbeskydda våra barn. Vi curlar in absurdum och ger dem för många val vilket traumatiserar mer än en tillsägelse. Vår västerländska kultur utgår från att barnen inte har valt sina föräldrar och vi ska vara tacksamma över dem, snarare än som i de flesta andra delar av världen där barnen självklart är tacksamma över sina föräldrar. Barncentrerade, överpedagogiska och lyhörda föräldrar ställs mot auktoritära diton.

Mellanvägen verkar vara den rätta. Jag har inte hunnit läsa hela Eberhards bok men blir redan provocerad åt alla möjliga håll, och det är säkert bra. Men jag frågar mig om det verkligen är så illa ställt som Eberhardt gör gällande? Jag känner inte igen mig i beskrivningen av mina barn och deras kompisar som bortskämda hustyranner som får skjuts överallt. Jag ser deras frimodighet, deras varma intresse för andra människor, deras förmåga att själva ta sig fram i staden och dess utmaningar.  Deras sinne för samarbete och respekt. Sen – visst- de kunde ta ett större ansvar hemma för hushållet. Men jag tänker att det kommer. Med min hjälp förstås. Och ett diskmaskinsmästerskap.

Hur har ni det hemma?

  1. Karin skriver:

    Ja, hur har vi det egentligen hemma…. Jag irriterar mig på 5-åringens brist på tacksamhet. Inget unikt, men det är så tråkigt när allt han får göra, t ex följa med en kompis hem efter dagis, ha grannen på besök, spela sina jäkla spel etc aldrig bemöts av glädje i mer än 2 minuter. Sedan är det självklart för honom och efteråt är han ofta lite arg och sur för att det roliga tar slut. Hur hanterar man det? Curlade tycker jag inte att de är och inte får de bestämma allting heller. Men vi vill ju så gärna ha KUL och MYSIGT med våra barn nu för tiden.

  2. Sofie skriver:

    För att generalisera skulle jag vilja säga att barn idag (då menar jag barn 1-5 som jag träffar dagligen i mitt yrke som förskollärare) är oerhört egoistiska. Och det kan mycket väl komma från hur de fostras i hemmet. Allas röster ska höras högst och allas viljor ska vara starkast. Det vi måste jobba mest med på förskolan är att lära barnen visa respekt för sina kompisar och oss vuxna. Barnen måste lära sig hantera ett nej och att inte alltid komma i första hand. Dessutom behöver många barn lära sig att ha tråkigt! Och vi föräldrar måste lära oss att säga nej och ta konflikten, inte alla, men i alla fall några! Som förälder finns man inte bara till för att tillfredsställa sina barn. I många familjer tror jag faktiskt att det är barnen som har makten! Tyvärr skulle jag säga! Tack för dina intressanta vinklar och frågeställningar!

  3. Hos oss är det inget problem för vi har ingen demokrati hemma, vi har en diktatur ! Jag bestämmer och ibland ges barnen tillfälle att bestämma något som är anpassat till deras nivå ( typ vill du borsta tänderna innan eller efter du har klätt på dig etc.) Deras aktiviteter måste dessutom anpassas till resten av familjens behov och schema. Tex så finns det vissa sporter som barnen inte kan gå på för att det ligger för lång bort eller ligger fel tidsmässigt. På helgerna hittar vi inte bara på en massa roliga saker för barnens skull utan ibland finns det tråkiga saker som måste gå före typ göra ärenden, trädgårdsarbete etc. Var med om en märklig händelse häromdagen, på en av barnens aktiviteter då kom nämligen en av de andra mammorna med sina barn i släptåg och båda barnen hade varsin glass med två kulor. Hon suckar högt och frågor hur vi lyckades ta oss förbi glasskiosken som stod utanför utan att köpa något? Öhh, genom att säga nej kanske?

  4. Helen skriver:

    Den stora skillnaden på när jag var barn (född 1976) är väl att då utgick man från att allt skulle gå bra och idag utgår man från att allt ska bli katastrof….
    Jag försöker uppfostra mina barn utifrån att det går bra och att de ska lita på sina förmågor och erfarenheter och det har gått bra hittills. Barnen kan mer än vad man tror.

  5. Tin skriver:

    Jag har inte läst ngt av honom, men måste nog göra det. Men jag håller med dig… mina killar känns också frimodiga o visar intresse på nya o egna saker. Sen har jag tack vare ditt tips utmanat dem i diskmaskinsmästerskap, o jag funderar för fullt vad jag ska köpa till mig själv som vinst :O). MEN de kan om de bara vill o ibland sker under.
    PS Fin du var i tv-rutan var i morse. Önskar dig en skön helg!

Comments are closed.

LOADING..