Bokutlottning.

Ann Petrén som Kerstin Thorvall i ”Kvällarna med Kerstin”

Ur Kerstin Thorvall Bookclub, Det mest förbjudna 2.0.

Jag: Du är dubbelt så gammal som jag, ändå pratar du aldrig om din ålder.

Svärmor: Det är bara i övergångarna som åldern betyder något. Du lämnar en tid och går in en annan. Jag kommer ihåg när männen på gatan slutade vända sig efter mig. Hur jag inte längre syntes i deras ögon. Det var sorgligt innan jag förstod vilken möjlighet det också gav mig. Nu när jag är över åttio är jag helt fri.

Journalist: Hur är det att vara kvinnlig programledare i kommersiell tv?

Jag: På vilket sätt tänker du?

Journalist: Ja, du har ju varit med länge och så. Hur ser du på att vara gammal på det utsatta jobbet?

Jag är 40 år.

Jag är fortfarande 40 och är mycket trevligare än jag någonsin har varit.

Men det enda jag kan tänka på är att jag har fem år kvar innan jag får sparken och att det snart är för sent att få en bebis.

Det är inledningen av min egen text i boken som handlar mycket om övergången mellan det där jag trodde var en evig ungdom och en plats där många dörrar börjat stängas. Jag var egentligen FÖR ung för att vara med tyckte några av medlemmarna men sedan ångrade de sig, jag hade visst passerat de magiska 40. Andras texter handlar om när barnen plötsligt stänger dörren om sig och är på väg bort, att se sina jämngamla killkompisar köra om en i chefsracet, om att plötsligt inte vara attraktiv på arbetsmarknaden och hur det blir med liggat när man varit ihop i femton år. Jag som bara bidragit med min text har idag läst hela boken som recenseras om en vecka.

Den är brutalt ärlig om hur det är att inte längre vara purung. Den är både snyftig och rolig och väldigt självutlämnande.

Jag tänkte lotta ut ett ex. Skriv gärna en rad i kommentarsfältet om hur ni ser på att åldras, på jobbet, i kroppen, hemma, med partnern…

Ps. I övrigt så läckte det ut i fredags att jag och Bengt Magnusson ska bli TV4s så kallade vallokomotiv  (JS istället för SJ, hehe), under valåret 2014. Det ska bli otroligt givande, och aningens skräckslaget.

 

  1. Malin skriver:

    Jag tycker nog om att åldras, har aldrig önskat att vara 20, 25, 30 eller 35 igen. Jag känner mig tillfreds med mina val i livet, med min kropp, min ålder och mina naturliga slingor. Behöver dock gå till optikern… Jag har valt en partner med barn sen tidigare och har aldrig haft den där bebislängtan som alla talar om. Har tidigare varit lite rädd för att den helt plötsligt skulle komma och det skulle vara för sent men så har det inte blivit :) Jag är däremot väldigt imponerad av alla kvinnor som lyckas balansera barn, tonåringar med egen karriär! Jag tycker nog att alla åldrar har sin charm men min bästa tid är nu!

  2. Annie skriver:

    Jag gillar att bli äldre ! Men gillar inte dem grå dem färgar jag , sen har jag fått en skäggvårta på hakan ( är jag häxa nu ? ), jag kisar framför datan , jag är stelare i höfterna nu , svårt att resa mig från pulkan tex. Annars har jag släppt kroppshetsen , inte lika viktigt att bli supersmal längre ! Och det känns så himla skönt. Så här ser jag ut liksom !

  3. Lou skriver:

    Då för ca 20 år sedan: stress och panik för hur ska jag tänka här, hur ska jag känna, hur ska jag bete mig, vad ska jag ha på mig, vad tänkte han eller hon om vad jag just sagt (hen fanns inte :) ) , vad ska jag plugga, vart ska jag jobba, var ska jag bo och sist men absolut inte minst, mina bröst är för små.

    Nu, strax efter 40: lugn, ro och frid fast i ett rasande tempo, meningen och drivet är det som är kvar – vad vill jag nu, gör det mig lycklig? Gör det min familj lycklig? Gör jag gott i livet? Blir det bättre? Kan jag förändra? Sist och helt klart minst, även bokstavligt, brösten blev inte större, men jäklar vad snygga de är!

  4. Min inställning till att åldras är att jag är glad över att göra det för alternativet till det vore så mycket värre..! Men det är klart att det ligger så mycket mer i det än så, jag känner mig ung ibland som i fredags t ex då jag blev ombedd att visa leg på Systemet trots att jag fått handla där lagligt i 18 år. Ibland känner jag mig gammal när jag ser ett par unga flickor fnittrande vingla iväg på höga klackar mot stan och en glad kväll på krogen. Jag inser att det var 15 år sedan jag gjorde detsamma och tanken känns svindlande, inom är jag ju fortfarande 25. Som 25 fast med man, barn och karriär. ;-)

    Det vore en ära att få ett ex av din bok, särskilt som jag själv har en bokklubb med några vänner som jag driver. Kanske vi kan läsa er bok till nästa bokträff?

  5. Mia skriver:

    Jag är 48 år och konstaterar med glädje (lättnad) att den där trista känslan av ”nu är allt över” inte infunnit sig alls.
    Visst, jag inser att jag passerat bäst-före-datum i många kategorier, och skulle jag behöva göra ett karriärbyte kommer det säkert vara påfallande… Men där är jag inte nu och istället kan jag njuta av tiden efter småbarnsåren. Den där tiden som frigjorts har jag fyllt med avkopplande egentid men framför allt med nya fritidsaktiviteter som i sin tur har givit mig nya vänner. Jag känner mig klokare, coolare och framför allt sexigare!
    Det som kan få bröstet att värka är insikten att mina föräldrar hamnat i åldern där verkligheten börjat sätta ordentliga krokben, en sorg men samtidigt en del av livet. Det är bäst att släppa tyglarna och bara åka med tror jag.
    Jag tackar dig Jenny för en uppfriskande och klok blogg och jag är mycket nyfiken på vad andra har att skriva om i boken.

Comments are closed.

LOADING..