Att bli sjuk…

(Hittade ovanstående bild i min telefon. Dottern har plåtat sina fötter mot en vacker fond av sovrumslampan. Sovrumslampan vars skärm jag var tvungen att ta bort eftersom den skallrade när lastbilarna körde förbi på gatan utanför. Jag lovade maken att köpa en ny lampa. Det var för fyra år sedan. Har ni tips på fina plafonder klistra gärna in en länk).

Jag är född med katastrofberedskap. Inte så att jag förväntar mig att livet kommer att köra i diket varenda sekund men med en pappa som växt upp i ett fattigtorp i skogen och sedan gjort karriär i försäkringsbranschen var hela barndomen försedd med både hängslen och livrem. Vi kanske inte skulle komma att ha det så fett om någon blev sjuk eller arbetslös men det fanns liksom alltid en plan. Nog skulle vi klara oss.

Fortfarande idag vet jag exakt vad jag ska göra när det går åt pipan. Jag säger när för det är väl ändå mer sannolikt att det kommer någon form av kris i livet förr eller senare än att den inte kommer alls, och kommer det ingen alls får väl det bli en glad överraskning. Mest oroar jag mig för att få cancer eftersom sannolikheten är stor att jag faktiskt kommer att få sjukdomen tillsammans med en tredjedel av alla svenskar. Men i nästa sekund inser jag att min förtröstan ändå är den oändligt priviligierades. Den som ännu inte blivit arbetslös eller sjuk. Den som fortfarande kan se an nästa dag med en naiv förväntan.

Jag läser bland annat den här artikeln om Cecilia Hedström som blev sjuk i en elakartad äggstockscancer. Nu har hon skrivit en bok om att förlora sitt utseende, och därmed sin identitet när håret föll och kroppen förlorade sin styrka. Vem bry sig om ytan när fundamenten skakar, fick Cecilia höra och kontrade retoriskt: Vad är yta och vad är personlighet? Och vad vet alla vi som inte varit där?

Ingenting. Absolut ingenting.

Det enda jag kan fråga mig eller snarare önska mig är dock detta – varning för en naiv dröm – att vi sakta övergår till att se varandra som vi är under ytan redan när vi är friska. Istället för att bygga in våra personligheter i en ytlig flyktighet ger vi ännnu mer plats för den insida som bara blir intressantare, vackrare och klokare ju mer den slits. Den som är väldigt sjuk borde inte behöva ha ångest över utseende, också.

Hur tänker ni? Är ni lyckligt optimistiska det löser sig personer, eller mer lagda åt katastrofhållet? (därmed inte sagt att man inte kan vara en glad prick:-).

PS. Vill ni stödja cancerforskningen och samtidigt få en fin present till mamma eller farmor kan ni köpa Rosa kokboken  för 199 kronor här. 100 kronor per bok går direkt till forskningen. Nästa fredag åker jag ner till bokmässan för att fira boken tillsammans med bland andra Anna Benson som dragit ihop hela insamlingen.

 

  1. MeMe skriver:

    Jag har vart där.Vid katastrofens kant. Känt. Skräcken. Sorgen. Rädslan. Maktlösheten. Smärtan. Ovissheten. Förfallet. Känt dödens vingslag mot min kind. Jag har vart hos läkaren och fått höra orden: Du har cancer. Känt döden som ett knytnävsslag i mellangärdet. Fått berätta för min son att hans mamma har cancer. Ensamheten.Trots alla nära o kära och all enorma kärlek. Ja, vilken tid. För mig var det smärtsamt i början att tappa allt hår. Ögonfransar. Ögonbryn. Bli kal. Men jag bestämde mig. Detta är ju jag. Nu. Se mig. Våga.Fråga.Prata.Det blev viktigt för mig. För att bli hel. Att prata.Om precis hur jag mådde. Att visa mig. Precis såsom jag var. Såg ut. Med hår.Utan hår.Det har hjälpt mig. Att idag vara stark. Jag ska överleva. Leva. Jag klarar åter igen av att vakna och känna en enorm glädje av att se den ljusblåa vackra himlen.Tacksam. Lycklig. Glad.Jag lever. Idag. Njuter. Tack.Tack för att forskningen går framåt inom cancervården. Tack för att du stödjer det. Tack! <3 Det har hjälpt mig att få behålla det fantastiska livet!! En stor varm kram till er alla därute!!/ MeMe

  2. Sandra skriver:

    Känner igen mig i dina tankar. Gillar inte att vara sådär ”katastrofig” tur man inte är det jämt. Det kommer i vågor oftast efter att man läst nån sorglig historia eller när man ska ut o resa och ska lämna barnen hemma. Att få cancer är nog det värsta och det förbereder jag mig för mentalt några ggr per år

  3. Maria skriver:

    Hej Jenny, jag är så glad att du tar upp detta. Kloka kvinna! Min man blev just sjukskriven för utmattningssyndrom. Ingenting är sig likt och plötsligt står jag här med två små barn och ett heltidsjobb och ska vara stark och stöttande. För några veckor levde jag i villfarelsen att allt var normalt. Då var mitt största problem hur jag skulle hinna gå till frisören innan dagishämtningen typ. Nu är livet helt upp och ner. Min älskade make blev sjuk och allt jag innan trodde var bekymmer var, såhär i efterhand, en kvällspromenad i parken liksom. Jag är så glad att du tar upp detta. Det här att leva i nuet och uppskatta det man har är inte så dumt! KRAM

Comments are closed.

LOADING..