Jobbelijobb.

Hittade ingen bra bild och tänkte att det aldrig är fel med en katt i ett fönster.

En av mina BFF heter Kajsa och vårt vanligaste sätt att umgås (tyvärr)  är att prata i telefon i headset medan vi gör annat. Typ lagar mat. En gång i tiden när barnen var små bodde vi nära varandra och träffades på Willys och UMGICKS mellan havregrynen och de frysta laxfileerna på extrapris. Ni anar säkert vilka terapeutiska samtal en gurka eller ett paket laktosfri mjölk kan utlösa.

Idag höll vi varandra sällskap hem från jobbet med varsin öronsnäcka och pratade bland annat om det är oförskämt och tråkigt att fråga folk vad de jobbar med eller om det är en god sak att leva ett liv med ett jobb som är en tydlig del av ens identitet och som man gärna talar om. Det finns säkert olika svar på det beroende på om man är en person som tycker jobbet är ett sätt att finansiera livet och fritiden, eller om jobbet är en sysselsättning som lika gärna kunde vara en hobby för att den är så lustfylld.Kajsa hävdade initialt att i USA ”BRYR SIG INGEN” om vad man jobbar med och det är skönt.

Jag påminde om landets extrema framgångskultur och att det möjligen inte gäller alla. Själv är jag förundrad varje månad jag överlever på att göra något som jag gillar. Idag har varit en rolig dag. Om någon frågat mig vad jag jobbat med idag skulle jag bara blivit glad och inte kunna sluta prata. Men en sak har jag aldrig förstått. Det är de som bestämt att ”jobb pratar vi aldrig hemma”. Vill de inte veta vad som hänt i den andres liv lejonparten av dygnet? Hur lär man känna varandra ordentlig då?

Konversationen med Kajsa pågick dock hela vägen in i respektive hall, genom matlagning, toabesök och avslutades först när en drös barn ramlade hem och ville äta.

Hon har ett av de coolaste jobb jag vet. Men det kanske är roligare att prata om att hon är fruktansvärt bra på att laga mat på fritiden. Hoho.

 

 

¨

  1. Elin skriver:

    Framgång ses annorlunda beroende på om det är en man eller kvinna som upplever den!. Det är vad jag upplevt i alla fall. Jag ser mina personliga framgångar som de största upplevelserna de senaste åren. Trots att jag haft det motigt så har jag inte gett upp och nu mår jag bra så bra att jag kan skämta om mina svårigheter kanske ska gå en standup kurs fram igenom för att bevisa för folk att jag kan bjuda på mig själv. Jag har ju en osynligt handikapp arbetsgivarna får ju frossan bara man nämner neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och dyslexi. Bäst att du väljer något enklare jobb tjejen.typisk motreplik: Jag har 210 hp socialt arbete och pre forsknings baserade kurser, vad gör jag med den erfarenheten rekryteraren?. Därför säger jag nej jag har inga problem till rekryterare, om det inte innebär att de frågar om svårigheter som eventuellt kan skapa problem. En replik som jag ofta fått säga: då säger jag du vet folk som har bokstavsdiagnoser är bra på innovativt tänkande och att se utanför ramar och sånt att kompromissa …Förstår du mitt dilemma Jenny? . Praktiserar på en webbtidning och det blir anställning så snart det går på grund av sega personer på arbetsförmedlingen. Alltid nått att ta spjärn ifrån. I bland måste man ha tur efter alla motgångar:) ha en underbar vår Jenny!

  2. A-L skriver:

    Jag bor i Dubai bland ca 200 andra nationaliteter och jag upplever det som att det främst är svenskar som frågar ”främlingar” vad de jobbar med. Andra nationaliteter fokuserar främst på personen i fråga när man introduceras. Jag har inget vetenskapligt belägg för detta men jag förundras över fenomenet varje gång jag råkar ut för det och funderar på varför just svenskar verkar ha ett större behov av att ”skapa” en identitet genom sitt yrke istället på att visa vem man är som person.

  3. Lena skriver:

    Men – nu måste du ju berätta vad Kajsa jobbar med!!
    Jag tycker det är mycket trevligare att inleda en konversation med något helt annat än jobb när jag möter en ”främling”. Vissa människor verkar tro att ett, för dem iaf, coolt jobb räcker för att vara intressant som person. Jag lyssnar hellre på idéer, åsikter, funderingar och oväntade tips.

    1. Måste fråga kajsa om hon vill bli avlöjad först:-)

    1. Karin skriver:

      Jag håller med, berätta! (Om Kajsa godkänner förstås.) Jag tycker att det är jättekul att prata jobb – om personen jag pratar med gillar sitt jobb! Jag gillar även att prata om politik, både lokal och global, liksom om religion och alla de andra ämnen som man inte ska ta upp med nya bekantskaper :-/ jag är dock glad att vi ofta pratar jobb (och om alla de andra ämnena jag gillar) hemma – eftersom jag lägger mycket mer tid på jobbet än med min man vore det ju jättekonstigt om jag inte delade det med honom, han är också ett jättebra bollplank (och jag för honom).

Comments are closed.

LOADING..