Dalai lama.

En gång för länge sedan träffade jag Dalai lama, Tibetanernas andlige ledare som lever i exil i Indien. Det var en magisk resa för en 20-nånting åring och jag minns speciellt hur jag stod i den öppna dörren på andraklassvagnen mellan Delhi och Dharamsala medan solen gick upp över Himāchal Pradesh 5193 kilometer hemifrån. Jag har aldrig varit så odödlig som i det ögonblicket. Väl framme sken solen men bergsluften var kall och vi frös i våra hippiekläder som varit helrätt under dokumentärfilmningen i Goa veckorna innan. Trots kylan var  det ändå ingen ide att stänga fönstren på hotellet för på dagarna pillade aporna upp låsen och härjade med vår packning.

En dag blev vi kallade till Dalai lamas residens. Jag vet inte vad administrationen hade förväntat sig men vi dök upp som två fattiga munkar. Jag i lager på lager i skabbiga tygsjok för att inte frysa ihjäl, och fotografen Ivan med sin pyttelilla digitalkamera som inte var så vanlig då. Vi hade väl inte duschat varmt på några veckor heller.

”Oh, you may not need the usual half day rig-time?”, frågade den pressansvariga och sneglade på våra tv4 pass som om vi  inte var riktiga journalister ändå.

”Nix”, sa vi.

Sen blev vi lotsade in i trädgården för att träffa honom.

”Oh, thats a very small camera you have there”, var det första han påpekade innan vi ens hann hälsa. Sedan började vi prata om UFOs. För detta utspelade sig på den tiden när man kunde göra ungdomsprogram från andra sidan jorden där det primära syftet inte nödvändigtvis var att skapa mest klick på internet, (och just därför skulle det kanske ha klickats en del).

Men varför jag låter er ta del av denna  minnesorgie är att jag för evigt imponerades av denne mans totala närvaro och öppenhet.

Det spelade ingen roll vilka vi var eller hur vi såg ut. Han respekterade oss som medmänniskor.

Det spelade ingen roll vad jag frågade. Så länge jag gjorde det med uppriktig nyfikenhet försökte han reflektera över ett svar. Kanske skulle han lära sig något nytt om världen, eller sig själv.

Inte heller lät han sig provoceras av något. All form av illvilja är mot Buddhas Dharma men det kräver en del av människan att oavbrutet omvandla sina svarta tankar till känslor och ideer som istället leder till medmänsklighet och kärlek.

Jag har själv så att säga en bit att vandra. I världen har det redan gått åt helvete. Men när det händer illdåd som i Köpenhamn tänker jag ofta på Dalai Lama och undrar vad han tänker. Har han givit upp? Tror han fortfarande att medkänsla och kärlek kommer att segra? Jag vet att han funderar i alla fall eftersom att reflektera över världsordningen är en central del av Buddismen.

Fast inte alltid.

”One thing Jenny”, kommer jag ihåg att han sa han avslutningsvis. ”If you see a mad dog coming. Don´t think. Just run!”.

Det är också värt att minnas.

  1. Det här var det mest okritiska jag läst! Dalai Lama är en lögnare

Comments are closed.

LOADING..