Att skaffa barn behöver inte göras i hemlighet

Det känns som att det är en hel del tabun kring att prata om att skaffa barn. Att man ”jinxar det” om man säger det högt. Jag har full förståelse för att man tycker att det är en privat sak och att man inte vill prata om det. Jag fick en fråga om hur jag känner för att dela med mig av bebisfabriken om det inte skulle lyckas. Nu hoppas jag såklart att vi kommer att få ett plus på den där stickan i framtiden, men om vi inte skulle få det är det också viktigt att prata om.

Jag tycker generellt att vi ska prata mer om saker vi tycker är jobbiga. Det ska inte vara skämmigt att inte bli med barn. Det finns ingen som helst skam i det. Jag har förstått att många känner just så. En skam över att inte lyckas. Och det är många som får frågan om barn eller eventuella syskon. Jag förstår att det är en riktigt tuff fråga att få om man kämpar med att bli gravid. Kan vi inte bara prata mer mer varandra om sånt vi tycker är jobbigt? Vi är ju sällan eller aldrig ensamma om hur vi känner.

Tack till alla er som hör av er och delar med er av er egen gravidresa! Det är så spännande och det känns tryggt på något vis att vi är flera som går igenom samma sak – samtidigt.

Om det inte blir ett syskon till Elsa har hon ju dessa två som hon älskar. Alice och Philip är som Elsas syskon och det är så fint. 
Tänk att de ska ha varandra genom hela livet. Jag hoppas de kommer tycka lika mycket om varandra om 15 år som de gör nu.
Världens bästa lilla trio! Så självklar. För fem år sen såg livet helt annorlunda ut. Jag tycker att det känns som att de alltid har funnits här. Häftig känsla!

  1. Jag tycker det är viktigt att prata om det och inte att allt ska vara då hemligt. Jag har tyvärr precis fått ett missfall vilket känns hemskt men väldigt skönt att prata om det med nära och kära vad man går igenom. Och när man berättar så får man fler med sig som är och har varit i samma sits.

  2. Jag tycker det e underbart att ni vågar dela! Det behövs mer sånt! Dessutom om det skulle vara svårare för er att få barn nr 2 (vilket jag naturligtvis hoppas inte!) så är det ju bra att folk får veta om det också. Det är ju så få som vågar berätta om det just då när det händer och kan berätta om de känslor som man har just när man försöker. Det är ju väldigt privata känslor och jag förstår att alla inte vill dela om det. Jag tycker det är bra att få läsa om hur olikt det kan vara och om olika svårigheter (tex din ägglossning som kom inte då du väntade på det).

    Jag har varit ganska öppen för mina vänner och bekanta om vår resa för att få mer förståelse och också att folk får veta att alla har inte lätt att få barn. Jag har gått fyra år och hoppats på plus på stickan. Nu efter första ivf frysåterföring så lyckades vi får vår första plus på gravtest. Så jäkla overkligt! Nu hoppas vi bara att allt går bra.
    Håller tummar att ni får ett plus i gravtest snart! Kram!

  3. Ja jag undrar varför det ska vara så hemligt? Har bara berättat för en person att vi försöker få ett syskon. Fick frågan av en kompis häromdagen om vi funderade på en till och jag mumlade bara något till svar. Varför är det så? Samtidigt är det jobbigt att få den frågan när jag blir så ledsen varje månad när mensen kommer…önskar ju inget annat än att få känna ett litet liv växa i min mage igen.

  4. Med vårt första barn gick det på typ andra försöket, vi fick en flicka född i maj-15, alltså i ålder som Elsa. När hon var drygt 1 år kände vi oss redo för tvåan, men då gick det trögare. Det tog 1,5 år med kämpande och ett missfall på vägen men nu väntar vi äntligen en lillasyster som ska komma i oktober.
    Det har varit en berg-och-dalbana men vi har lärt oss mycket om oss själva, om andra och om livets mirakel på vägen. När man pratar om jobbiga saker inser man att man är långt ifrån ensam. Utmaningen att få till tvåan har också gjort mig mer ödmjuk inför vad jag faktiskt redan har och också för vilket mirakel det är att få barn.

  5. Jag håller med! Personligen så orkade jag inte prata om hur jobbigt det var att kämpa för att bli gravid medan det pågick, det var helt enkelt för jobbigt. Bara mamma och 2 nära vänner visste. Men efteråt, när jag väl blev gravid, har jag känt ett ansvar att berätta för folk att det tog tid. Jag vill inte vara ännu en av dem som ”plötsligt är gravida”, för den typen av graviditetsbesked var så sjukt jobbiga att höra för en ofrivilligt barnlös. När jag har berättat om hur lång tid det tog för oss så har fler än jag kunnat ana öppnat upp sig om att de kämpar just nu, att de går igenom ivf eller liknande. Det gör att jag känner ännu starkare att det, om man orkar, är så himla viktigt att prata om att det inte alltid är så lätt!

  6. Har självt hållit sådant privat, kanske för att det känns så läskigt/ stort eller för att det känns som om det är bara vårt om bara vi vet? Fast det är det ju ändå förstås.
    Men helt oavsett tycker jag det är toppen att du som vill prata om det gör det! Allt känns alltid lättare om man hör om någon annan som går igenom liknande grejer! Heja dig!

  7. Vi har försökt med syskon i 4-5 år nu… det går med andra ord seeeegt:( har utrett och ätit Letrozol i omgångar. Att gå vidare med ivf kostar för mkt då vi redan har barn. Trots att vi försökt länge är vi vid ganska gott mod och försöker tänka att vi har det bra även om det inte går…men varje månad det misslyckas blir man såklart lite nere. Jag är relativt öppen.. berättar för de som står mig närmre och är ärlig om jag får frågan om syskon oavsett vem som frågar. Dock blir folk så himla obekväma när man är ärlig på den frågan och vet inte vad dom ska säga när jag svarar att vi försökt länge men inte lyckats..sen vågar många inte prata mer om det. Kan lätt känna mig ensam i situationen och har få att ventilera med. Men jag tycker också det är bra att vara öppen så det inte blir tabu men jag upplever att det är svårt att hitta de i samma sits att prata med.. får ofta bara kommentarer som ”tänk inte på det så kommer der” eller ”du har ju ett barn så det är klart ni kommer få ett till”… de flesta som inte varit med om det har ju inte kunskapen om att ägg och äggstockar eller spermier inte läser tankar eller att vårt barn kanske bara var en magisk lyckoträff och att det finns massor av saker som kan försvåra.
    Lycka till med syskonförsök och hoppas du ser ett fint plus snart!:)

  8. Då vi började våran bebisverkstad för tre år sen så hade ja förväntat mig att jag pang bom skulle bli gravid, kändes ju som att alla andra bara blev de. Tog 9 försök innan ett efterlängtat pluss på stickan, så när jag berättade om min graviditet så va jag väldigt öppen om hur vägen dit varit, eftersom ja under hela den tiden vi försökte hade tusen tankar som snurrade, tänk om jag inte kan få barn? Vad är de för fel? Varför bli inte vi gravida? Kan vi inte få barn ihop? Så när ja berättade så visade de sig att ja va långt ifrån ensam att inte bli gravid på första försöken. Ja tycker att de är viktigt att prata om då man när man är mitt i de kanske få känna att man inte är ensam. 9 månader är ju inte alls lång tid, men de kändes som en evighet då man månad efter månad bli väldigt besviken o ledsen då tant röd gör sin entré. Är nu gravid i vecka 22 men andra barnet, o även detta lilla barn tog sin tid att fästa sig, fast man hört så mycket innan att man kan va extra fertil då man rätt nyliga fått smått, så är de ju inte heller för alla! Tycker de är jättehärligt att du är så öppen, de är nog till stor hjälp för andra som också är mitt i bebisverkstad ❤️

  9. Hej, tack för en annorlunda blogger. Vi har försökt få barn i tio år i år, både naturligt o IVF men ingen bebis. Livet blir inte som man tänkt sig men försöker vara tacksam ändå. Ville alltid ha många barn men nu blev det inte så.

  10. Vi hade svårt att bli gravida med vårt första barn. Jag träffade min man hösten 2006, våren 2007 blev jag oplanerat gravid och fick strax inpå missfall. Ingen big deal just då, jag va 21, han 23 och vi hade inga direkta planer på barn just då. Vi hade trots det oskyddat sex hela tiden och åren gick, och när vi kände att det kunde vara dags, så hände ingenting. Oregelbunden mens osv. 2010 påbörjade vi en utredning och allt såg bra ut och gynekologen sa att ”eftersom du varit gravid förut så borde du kunna bli det igen”. Åren gick och frågorna om barn började komma.. jag svarade alltid ”det blir när det blir”. Så, en dag i januari 2014(min mormors 90-årsdag) fick jag en nidblödning, va helt hundra på att jag va gravid men alla test visade negativt. I slutet på januari tänkte jag ”jag tar ett sista test, visar det negativt får jag gå till läkaren, för då är någonting fel”. Jag tog ett test, och till vår förvåning och lycka stod det ”gravid 3-4 veckor”. Jag tror aldrig jag varit så glad, omtumlad och rädd på samma gång. Det tog tid att bli gravid, men andra barnet blev till ganska exakt 1 år efter att första kom till världen. Otroligt tacksam för våra barn och har aldrig tagit för givet att jag skulle få bli förälder. ❤️

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..