Adrenalinpåslag utan dess like

Igår var jag iväg på kvällen och skulle delta i Vårruset tillsammans med ett gäng från LOPPI. Jag hade bestämt redan innan för att gå hela vägen eftersom att jag har en förkylning som konstant ligger och lurar och jag var rädd för att en springtur på 5 km skulle få förkylningen att bryta ut helt. Hur den nu skulle kunna göra det rent medicinskt av att springa, men det var bara en känsla jag hade. Väl på startlinjen så tänkte jag att jag skulle springa en liten bit i början för att sen gå men när jag väl hade börjat springa kunde jag inte sluta. Jag kom in i ett tempo som gjorde att det kändes som att jag hade kunnat springa hur långt som helst. När det bara var en kilometer kvar till mål tog jag i lite extra och fick ett adrenalinpåslag utan dess like och kände mig som världens bästa människa. Jag grät nästan när jag sprang i mål för att jag kände mig så lycklig.

Under loppet hann jag tänka att jag verkligen vill testa att springa en mil. Jag kände att springa verkligen är min grej och att det ju är världens roligaste träningsform. Det blev aldrig riktigt jobbigt eller tungt att springa den här gången. Jag minns när jag sprang för några år sen hur jag kände att jag höll på att kräkas och dö sista kilometern. Men den här gången kändes det nästan lätt. Jag sprang i mål på 35 minuter vilket jag är sjukt stolt över. Jag sprang verkligen inte fort, men jag sprang HELA vägen. Så himla härlig känsla! Idag kan jag knappt gå för jag har så ont i höften efter igår. Så fort jag inte har ont längre ska jag testa att springa en mil, det ser jag fram emot. Jag får lyckorus i kroppen när jag tänker på gårdagen. Det var strålande sol och solen var på väg nedåt på himlen jag sprang med solen i ögonen mesta delen av tiden och det var så härligt. Picknicken efteråt var ljuvlig och den här känslan kommer jag att leva på länge. Tänk vad lite spring i benen kan göra.

IMG_7860
IMG_6506
IMG_6507
IMG_6510
IMG_6521
IMG_6530

  1. Älskar också löpning! Det är så enkelt och okomplicerat, man går bara utanför dörren så börjar träningen direkt. Känns som den ultimata träningsformen när man har småbarn eftersom det är så effektivt och man får frisk luft + endorfiner efteråt så man är mycket trevligare mot familjen 😉 Har precis börjat springa efter min andra förlossning (barnen är 1 och 18 månader gamla) och springer bara 10 minuter varje gång. Är så sugen på att springa längre men har ingen brådska och det viktigaste är att inte gå sönder. Börja långsamt, öka långsamt, lyssna på kroppen. Om jag får ont försöker kroppen tala om att jag får backa lite, innan jag kan öka igen.
    En annan sak jag ser fram emot är om några år när barnen kan cykla bredvid mig på mina löprundor, det ska bli så mysigt!

  2. Haha, oj, råkade visst missbruka utropstecken. Men jag blev pepp av ditt inlägg.

  3. Runners high! Världens bästa känsla! Grattis till ett bra lopp! Tror du skulle älska midnattsloppet!

  4. Lina skriver:

    Jag säger också öka långsamt, annars är skaderisken STOR och dessutom håller du motivationen uppe om du efter varje pass känner att du bara längtar efter mer istället för att som du säger kräkas sista kilometern. Om du känner att du klarar 5 km utan större besvär och kan göra det minst en helst 2 ggr/v i en månad så öka sen på till 6 km, samma upplägg i en månad och sen 7,8,9,10 km… Tips från sjukgymnasten kram!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..