Tack för er otroligt fina respons!

Jag har läst alla era kommentarer efter inlägget om mig och Ibbe. Tusen tack för alla fina ord. Jag blir jätteglad av dom och det känns härligt att ni precis som jag tror på oss. Nu har vi en veckas semester kvar tillsammans framför oss sen ska Ibbe iväg på en veckas semester med en kompis. Efter samtal hos familjerådgivningen har jag ju förstått att det är viktigt för honom med egentid och att det inte handlar om att han väljer bort mig. Jag är ju van vid att ha Angelica vid min sida (sedan vi låg inne i mammas mage) och jag tror att det är därför jag så starkt ogillar att vara ensam.

Jag försökte förklara för familjerådgivaren hur det känns när jag är ensam. Kommer ni ihåg känslan av att sitta ensam i matsalen i skolan och äta lunch? Alltså inte att matsalen är tom på folk, utan att man var tvungen att sitta ensam vid ett bord utan kompisar trots att det var fullt med folk runt omkring. Den känslan. Det är ett magont och en oro som dyker upp när jag är ensam. Jag har fått höra att jag borde öva mer på att vara ensam, men jag vill inte det. Jag gillar ju inte att vara ensam så jag förstår inte riktigt varför det är något som jag måste vänja mig vid när jag är 31 år gammal.

Jag kan såklart njuta av en springtur eller en promenad i min ensamhet, men jag föredrar helt klart sällskap 9 av 10 gånger. Det kanske helt enkelt bara är biologiskt eftersom att jag har en tvilling. Är det någon mer tvilling som läser som känner igen sig? Jag måste nödvändigtvis inte vara med Angelica hela tiden, det är inte det. Jag tycker bara väldigt mycket om att ha någon runt omkring. Igår till exempel, när jag målade lekstugan frågade jag om inte Ibbe kunde vara på baksidan med mig istället för på framsidan. Jag tycker att det är mycket mysigare att göra saker tillsammans även om jag gör själva arbetet själv, om ni förstår hur jag menar.

hands
mordotter
Att få barn är väldigt bra för någon som inte tycker om att vara ensam. Helt fantastiskt för mig faktiskt! Sen vet jag att jag inte ska överföra min rädsla för att vara ensam på Elsa, men med Ibbe som pappa som älskar ensamhet så tror jag inte att det är någon risk.

  1. Åh Gud vad jag känner igen mig i detta inlägg! Jag är själv tvilling och jag extremt svårt för att vara ensam. Jag har tillexempel aldrig sovit själv i tillexempel föräldrarnas hus när man fortfarande bodde hemma eller ens i min och sambons lägenhet vi bor i. När sambon är borta över en natt (eller ens bara en kväll) tar jag med mig sonen och sover hos mamma och pappa. Min tvillingsyster är likadan!

  2. Åh Gud vad jag känner igen mig i detta inlägg! Jag är själv tvilling och jag extremt svårt för att vara ensam. Jag har tillexempel aldrig sovit själv i tillexempel föräldrarnas hus när man fortfarande bodde hemma eller ens i min och sambons lägenhet vi bor i. När sambon är borta över en natt (eller ens bara en kväll) tar jag med mig sonen och sover hos mamma och pappa. Min tvillingsyster är likadan och vi båda känner att många inte riktigt förstår ”olustigheten” av att vara ensam..

  3. Jennie skriver:

    Sjalvvald ensamhet, egentid på egen hand, åh det är ju himmelskt! Egentid med min sambo också, vi är med varandra men gör olika saker. Det är så mysigt 🙂 Tror det har mycket att göra med vilken personlighetstyp man är. Vi är båda introverta så att gå ut och dansa, gå på barer och liknande händer bara inte, finns inget värre haha! Och så tror jag att det även hänger ihop med den inre tryggheten… Att känna sig själv. Att våga känna sig själv och sina tankar. Låter töntigt men jag tror på det. Det är först när man kan njuta av att vara ensamhet som man vet vad som är en själv i grund och botten… Säger en introvert som mediterar mycket och uppenbarligen trivs ensam, haha!

  4. F skriver:

    Jag är tvilling och förstår precis vad du menar, är dessutom uppvuxen i en stor familj där det alltid har varit mycket fart och fläkt. Sen jag flyttade hemifrån för 1 år sen har jag fått känna på ensamheten, och jag ogillar den så mycket. Får ångest av tanken av att sitta själv en fredag eller lördagkväll, går gärna hem till kompisar och bara är, eller åker hem till föräldrarna för sällskap. Så mycket oro och ångest ensamhet kan skapa…

    Kram!!

  5. Linda skriver:

    Känner precis som du, satt precis i kvällssolen på balkongen och sa till min sambo – det här är livet…
    Två minuter senare går han in och då kändes det inte alls som det var livet att sitta där ensam

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..