Innan jag dör vill jag…

Jag och Angelica började titta på Christine Meltzers program ”Meltzer & Döden” igår. Fy tusan vad det berörde mig. Jag hatar verkligen cancer och har tyvärr fått uppleva den hemska sjukdomen på nära håll. Nyligen fick en bloggkollega till mig reda på att hennes lilla dotter har leukemi. Det känns så fruktansvärt och orättvist. Svårt att ta in. Det gör för ont och jag kan inte ens föreställa mig hur hon känner just nu.

Det här programmet med Christine fick iallafall mig att tänka till vad det är som är viktigt för mig. Vad vill jag göra och uppleva innan jag dör? Är jag rädd för döden? Jag är inte så rädd för att dö själv. Det är säkert skillnad om jag ställs inför döden på ett annat sätt. Jag har aldrig varit i närheten av att dö eller fått en dödsdom. Då skulle jag säkert känna annorlunda.

Just nu är min största skräck när det kommer till döden att någon i min närhet ska dö. Jag tycker att döden är jobbig att tänka på och lägger därför inte allt för mycket energi åt att tänka på den. Jag vet inte om jag borde tänka mer på döden. Men den gör mig ångestfylld och illa till mods så jag försöker att undvika den i mina tankar.

Har du en bucket list? Jag är mycket för listor och mål. Bocka av, uppnå och gå vidare. Någon bucket list har jag inte gjort men jag funderar på att göra en lista med fler konkreta saker jag vill göra innan det är min tur att lämna den här jorden. Här är 5 av dem.

1. Bo i ett hus vid havet
2. Ge Elsa ett syskon
3. Springa ett halvmarathon
4. Göra en road trip i USA
5. Vara med i Melodifestivalen

En dag ska vi dö, men alla dagar fram tills dess ska vi leva

ibbe6
Att få uppleva kärlek i livet är helt fantastiskt.
VDlbEjtdH7j5uB8B_pRTtbyFo13U-F3tYI0aNy6q-Uc
Det största som har hänt mig är utan tvekan Elsa. Den kärleken jag känner går inte med ord beskriva. Jag känner stor tacksamhet över det.
twins
Att få göra en resa i karriären tillsammans med sin tvilling är också stort, och så tryggt.

  1. Sandra skriver:

    Jag var inte heller rädd för att dö själv. Inte förrän jag blev riktigt sjuk själv när min dotter var 2 månader gammal. Då helt plötsligt blev jag så mycket mer värd, mitt liv fick en annan mening och jag fick dödsångest, kände så starkt att jag inte är klar! Jag vill inte att min dotter ska få växa upp utan sin mamma och jag vill själv vara närvarande i hennes uppväxt och liv, dela hennes lycka och sorg och finnas vid hennes sida. Jag vill heller inte att min man ska behöva mista sin fru och jag vill inte gå miste om vårt liv tillsammans. Jag har ingen bucket list men jag försöker att uppskatta allt i vardagen och livet, både roliga och jobbigare saker, och jag är tacksam för att jag får vara med. Jag hade faktiskt lika gärna kunna vara borta. Jag vill bara leva.

  2. Jag är rädd för döden. Har enda sedan min son föddes varit rädd för döden, innan när jag var barn och tonåring kände jag tvärtom. Jag trodde inte att jag skulle leva speciellt länge. Man kanske får en förvrängd bild av döden när ens pappa dör när man är 9 år i en bilolycka? Jag har tänkt så i alla fall, eftersom jag inte kände någon rädsla som barn men däremot fick dödsångest när jag blev förälder själv.

    Jag har aldrig velat att han ska behöva uppleva det jag upplevde i att förlora en förälder. Att gå igenom det där åldrarna när man bara vill ha svar från föräldrarna. Jag kunde ju aldrig få svaren från min pappa, aldrig på sånt jag burit på. I flera år kände jag ilska mot honom, sedan sorg och nu så här vid 33 år tror jag mest att jag kan känna saknad över allt det jag aldrig fick uppleva med honom och att min son och kanske framtida barn och barnbarn aldrig kommer få uppleva med en biologisk morfar. Döden skrämmer mig för den är så definitiv, man kommer aldrig ifrån den. Någon bucket list har jag inte, istället lever jag varje dag för att lämna spår av liv efter mig. 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..