Halvmaraton slutade i ambulansfärd

Jäklar vilken dag det blev igår, för att inte tala om natten! Jag var så peppad på att springa halvmaraton. Från första början när jag bestämde mig för att genomföra halvmaraton så såg jag framför mig hur jag sprang hela vägen. Ju närmre dagen jag kom kände jag ”det är inte hela världen om jag går en sträcka, bara jag kommer runt”. Men med en enorm vilja, ett pannben utan dess like och världens bästa kompis som sprang vid min sida så SPRANG vi hela vägen. Jag kan faktiskt knappt fatta att jag gjorde det.

Första milen var härlig. Riktigt härlig! Inte alls så jobbig som mina andra milar som jag sprungit. Men det gäller ju också att ha inställningen att man ska springa lika långt till, fast ändå inte fokusera på exakt hur långt det är. När vi sprang i mål, 3 timmar efter start stod Ibbe, Elsa och mamma med en skylt och hejade. En av de finaste stunderna i mitt liv. Sen bröt jag ihop. Jag grät för att jag var så jäkla stolt över min prestation och för att min kropp var helt slut.

Hela min springoutfit kommer från Röhnish. Skorna är gamla vilket nog var helt avgörande för noll skavsår. Jag preppade fötter superbra med skavsårsplåster på flera ställen. Plåsterspray över tårna och sen tejpade jag några tår. Succé! Det hade varit så trist att behöva avbryta pga skavsår. 
 Så taggad! Jag skippade lurarna och musik. Var härligare att kunna lyssna på Emelie och på alla hejarop längs vägen.

Två taggade tjejer precis innan start!
 Angelica var också med vid start! Väldigt fint med pepp precis i början. Älskar henne!
 Jag älskar verkligen stämningen på lopp! Nästa lopp blir Vårruset, sen Tjejmilen i september. 
 Jag efter målgång! Känslan i kroppen var som efter förlossningen, minus känningar i snippan såklart. 
 Elsa var världens gulligaste igår!

Jag började hosta en kvart efter målgång och fick svårt med utandningen. Mina luftrör pep och väste. Jag ringde upp närakuten i Täby och fick komma dit på en gång. Väl där eskalerade allt ganska snabbt trots både inhalation, kortison. Till slut fick jag adrenalin rätt in i låret och när det inte blev bättre av det ringde de efter en ambulans. Jag blev så fint omhändertagen av alla! Jag var egentligen aldrig orolig, men hade hoppats svara bättre på all medicin.

På Danderyd fick jag mer kortison och massa prover togs. Det visar sig att jag har astma. Tråkigt avslut på en annars väldigt rolig dag. Även om loppet faktiskt är bland det vidrigaste jag genomfört rent fysiskt. Men jag klarade det och det kommer jag leva länge på!

  1. Maria skriver:

    Så himla bra jobbat! Jag ser fram emot att läsa om hur du tog dig igenom loppet kilometer för kilometer. Man måste inte vara elitidrottare för att springa en halvmara, visst? 😀

  2. Vilken prestation!!! Du är för grym! Vilket pannben ☺️

  3. Maria skriver:

    Alltså, jag är så sjukt imponerad och inspirerad av hur du genomfört denna riktigt grymma utmaning som det är att springa ett halvmaraton!
    Gillar din inställning att så där rakt igenom tro att man klarar det man vill. Det har du visat för oss alla att du gör! Om du ska ändra inriktning i ditt entreprenörskap någon gång, så tänker jag att du kan ha föreläsningar/ work shop om just detta.

  4. Så bra jobbat!!! Jag är riktigt imponerad.
    Berätta gärna mer om hur astman kommer påverka dig sen.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..