Därför bestiger vi inte berget nu

Jag och Angelica hade ju storslagna planer på att bestiga Kebnekaise någon gång den här sommaren/hösten. Men efter ett möte i början med ett företag om att göra det som ett samarbete kände vi att vi får skjuta på det. Dels blev det för stressigt eftersom att det är en utmaning rent fysiskt att bestiga Kebnekaise, och att tid inte fanns att ladda upp inför det. Sen fick vi inte till den typen av samarbete som vi var ute efter, så vi får se hur vi gör när vi väl bestiger sen. Det blir i alla fall inte det här året. Jag var så besviken när det gick upp för mig att vi inte skulle genomföra en av mina drömmar nu.

Tiden för det kommer, det är jag helt övertygad om. Om jag klarade av att springa ett halvmaraton så kan jag utan tvekan bestiga Kebnekaise. Men det måste stämma med tid och ekonomi också. Jag ser fram emot dagen jag står där på toppen. Jag föreställer mig att det är en väldigt speciell upplevelse. Att man känner sig både odödlig och oövervinnerlig. Vad har du för drömmar? Och säger du dina drömmar högt? Det har länge varit motto och jag tycker att det hittills fungerar väldigt bra. Man kan inte styra över allt, men jag tror stenhårt på att ta hjälp där hjälp går att få. Och om du säger dina drömmar högt finns det ofta någon som har gått igenom samma sak eller som känner någon som kan hjälpa dig att komma ett steg närmre dina drömmar.

Ididit
Tänk att jag sprang 2,1 mil. Det finns så mycket vilja och pannben i den här kroppen. Det kommer man tydligen långt med.

Kansla
Halvmaraton är en av de häftigaste sakerna jag genomfört. Jag tror dock aldrig att jag gör om det. Det slutade ju i en ambulans. 

Ambulans
Nästa stora dröm är som bekant att bli gravid igen. Även om det inte går att påverka genom att säga högt så gör jag det ändå. Jag tycker att det känns fint att dela med mig av det.

  1. Fanny skriver:

    Jag besteg Kebnekaise förra veckan! Gick den västra leden (den som är längre, men inte har lika brant klättring). Smärtan, lyckan, EUFORIN när jag klarade det! Och jag var så stolt att jag grät så jag hulkade när jag stod där på toppen av Sverige!

    Det är klokt av er att vänta in rätt form och rätt tillfälle – det var livets längsta och jobbigaste träningspass! Bestigningen av Kebnekaises sydtopp tog 15 timmar för mig! Fatta hur sinnessjukt länge det är att vandra! Och i vilken terräng! Sten, sten, sten så långt ögat nådde. Och brant, brant brant var det! Timme ut och timme in av steniga stigar, lösa stenblock, klättra rakt upp för bergsväggar, klamra sig fast. Lägg till fötter som ömmar, ben som darrar av mjölksyra, knän som knakar och värker och ett huvud som manar benen framåt. Sinnessjukt egentligen att man utsätter sig för detta! Jag har sprungit tre halvmaraton (det är tungt, men KEB var värre!)

    Men klart ni ska göra det! Och ni klarar det säkert! Heja heja!

  2. Anette skriver:

    Du får satsa på att bestiga Kebnekaise en annan gång. Ett annat mål du haft är ju körkortet. Det fixar du innan bebisen anländer. Heja, heja!!

    1. Haha, ja just det. Det där nedrans körkortet. Får ångest av tanken. Kram J

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..