Nej, hon är nog inte gravid

De flesta överviktiga har nog varit med om detta hemska: Någon tror att du är gravid. Det kan vara en person i kassan på klädbutiken, en bekant, en granne. Någon på stan som går förbi dig och tittar på magen. Förvirringen i deras blickar. Är hon gravid eller bara fet? Andra är helt säkra på att man är gravid, annars kan väl magen inte puta ut sådär?

Snälla någon. För det första är en gravidmage liksom hård och formad på ett väldigt särskilt sätt. En gravidmage är inte degigt bullig utan stram och står ut. Rakt ut. Jag har varit med många gånger om att folk har trott att jag varit gravid. En gång var det till och med en okänd person på stan som formade handen till en mage och gjorde tummen upp. En annan gång var det en bekant som sa: ”När ert barn kommer, kommer allt kännas annorlunda.” Jag bara: ”Ja om vi nu får barn någon gång.” Hon bara: ”Det kan väl inte vara så långt kvar nu?” Det var hemskt för oss båda så klart, och hon menade verkligen inget illa. Hon bad om ursäkt efteråt. Men att så förutsättningslöst förutsätta att någon är gravid?

Ofta tittar kvinnor på min mage på tunnelbanan, på gymmet och på stan. Noga, noga. Så noga att jag vet att det inte är inbillning. Jag kan säkert inbilla mig ibland att folk tänker saker som de inte tänker, med tanke på att jag själv är så medveten om min övervikt. Men när någon verkligen stirrar ut min mage börjar jag ju undra. Först var jag otroligt ledsen för det här, så ledsen att jag knappt stod ut. I många år. När det har hänt tillräckligt många gånger kan jag dock inte låta bli att tycka att det är lite roligt. Att folk är så kroppsfixerade att allt de kan göra är att stirra på tjockisar. Det är absurt!

Jag skrev en statusuppdatering om det här på Facebook nyligen och fick kommentarer från flera som varit med om samma sak. Jag tänkte dela med mig av deras kommentarer. Utan deras namn, eftersom jag inte har frågat om lov. Kommentarerna gav mig styrka på något sätt.

En skrev: ”Kan berätta att det händer mig då och då att folk frågar om jag ska ha en till. Ursäkta att man är under 40 och inte har platt mage!”
Då skrev jag: ”Det har hänt mig med att folk har frågat om jag är gravid. Jag har inga barn och sen kan jag känna att om en person uppenbart bär på 30+ kilos övervikt så kanske man ska tänka en stund innan man frågar ‘när kommer lillen då?’ eller liknande!”
En annan skrev: ”Haha första gången jag fick frågan blev jag ledsen och det högg som en kniv i hjärtat. Nu bryr jag mig inte utan kvittrar bara glatt: ‘Nej, jag är bara fet!’ Alltid lika kul att se deras ansiktsuttryck då.”
Sedan skrev samma person: ”Eller nu ljög jag. Klart jag bryr mig. Och jag BLIR ledsen. Men inte lika ledsen som då. Jag trivs inte i min kropp men har lärt mig leva med den. Och att se deras långa ansikten är en liten hämnd, för de skäms nog mer än jag.”
En tredje person skrev: ”Jag känner igen mig i X (person 1) beskrivning. Är visserligen över 40 men det är länge sedan magen var platt.”
En fjärde delade med sig av en anekdot: ”Annars är min favorit en berättelse från Tjuvlyssnat för flera år sedan där en kvinna ska köpa medicin på apoteket och biträdet gång på gång upprepar ‘Men den här medicinen är inte bra för dig’, tills kvinnan till slut utbrister ‘Jag ÄR inte gravid, jag är FET’ och får köpet avklarat med en väldig fart!”
En femte skrev: ”Så jävla okänsligt! Det finns både mindre och större personer som har de proportionerna, och tills någon känner för att dela med sig ska en helt enkelt ge fan i att fråga. Förutom att det ger kroppsångest så kan det ju även vara så att personen är gravid men inte vill berätta pga rädd för missfall om det är tidigt..”
En sjätte skrev: ”Jag övar ständigt så att jag ska vara beredd med motfrågan: Hur menar du? Det är inte jag som ska skämmas över att jag är rund om magen och ska försvara mig. Det är den som ställer frågan som borde stå med skammen. Bolla tillbaka pinsamheten bara och ursäkta er inte, okej?”
Och så sista kommentaren, från en sjunde person: ”Du har sån karisma så ditt utseende blir ovidkommande.”

Det verkar alltså vara ganska vanligt med runda magar och knäppa kommentarer. Ska det vara okej att vi går runt och kommenterar varandras kroppar så här, och förutsätter massa saker utan att vi vet? Nej, det ska inte vara okej. Om en kvinna är gravid kommer hon garanterat berätta det när hon är redo. Är hon det inte så blir hon bara ledsen om du ställer frågan. Därför tycker jag att vi enas om, särskilt så här i sommartider när folk förväntas vara tunt klädda: Fråga aldrig en kvinna om hon är gravid. När vi ändå håller på tycker jag vill till och med kan sträcka oss till: Kommentera inte andra kvinnors kroppar.

De gör det själva så bra, ändå.

  1. Virris skriver:

    Jag fick den frågan av en äldre släkting, som jag inte ens gillar. Hon ställde frågan med sånt förakt i rösten ”ska du ha barn eller?” men jag tyckte jag fann mig snabbt och svarade ”nej, ska du??” och så ”pekade” jag lite lätt med huvudet mot hennes mage. Då blev hon först tyst och sen började hon mumla något om att hon inte hörde vad jag sa.. Men hon har alltid varit en elak människa på olika sätt mot olika personer så jag tänkte skit samma, jag går all in här… ;)

  2. Rosie skriver:

    Samma sak har hänt mig.. Gäller bara att låta det rinna av!

    Jag har gjort ett blogginlägg som ”svar” till din artikel om övervikt i senaste Amelia. Om du vill kan du läsa inlägget på http://www.missrosie.se .

  3. Mia skriver:

    Man behöver inte vara överviktig för att människor ska fråga om man är gravid, hände mig flera ggr att jag fick den frågan när jag var i fertil ålder och jag har aldrig varit överviktig men ibland putade magen ändå, för mkt pasta till lunchen. Tänk på stackars kronprinsessan Victoria, det minsta veck på klänningen så tror människor att hon är gravid. Hennes livmoder är verkligen välbevakad.

  4. Nettis skriver:

    Jag och min sambo är i den åldern då det börjar vara normalt att skaffa barn. Vi har passerat 25 och närmar oss 30. De gånger vi är på fest så brukar jag många gånger välja att inte dricka alkohol, för jag mår bäst då. Flera, flera gånger har jag fått frågan om jag är gravid. Och då vet ändå de som frågar att jag äter medicin och inte FÅR dricka, eller att jag helt enkelt inte vill.

    Dessutom har jag varit otaktisk nog att lägga på mig några kilo, och lägg till det en överkänslighet mot gluten som gör att magen sväller upp som en ballong utan förvarning om jag är oförsiktig.

    Värst av allt är att jag längtat efter barn så länge jag kan minnas, men med arbetslöshet och studier som avlöst varandra har inte barn varit ett alternativ. Att försvara sig och varje gång någon frågar svara ”Nä, det är inte dags än på ett tag!” med ett leende och inte låtsas som att min sambo och jag dagarna före bråkat om att jag vill ha barn nu men han inte vill skaffa förrän vi båda har fast jobb.

    Många gånger har jag skrikit åt nära släktingar då det blivit för mycket. Då jag fått höra att det borde vara dags snart, eller om de frågat om jag nog inte blivit lite rund om magen på sistone. Om den dagen kommer då vi faktiskt blir gravida kommer jag berätta NÄR JAG ÄR REDO! Inte för att de frågar tio gånger på en kväll eller rentav stryker mig över magen och ler.

    Det här är en väldigt öm tå, och många verkar tro att det är okej att fråga om det är någon man känner. Det är det INTE.

  5. Sanna skriver:

    Värre med kommentarer är när man har gått ner en del kg och då anser sig folk ha rättigheten att kommentera kroppen! Grrr

Comments are closed.

LOADING..