Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona

Det här är den senaste boken jag läst ut: Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona av Anneli Jordahl. Jag har tidigare läst flertalet böcker av Anneli Jordahl, bland annat den underbara romanen Augustenbad en sommar som jag skrev så här om.

Mona åker i slutet av 50-talet hela långa vägen från Dalarna till Östersund. Nu ska hon stå på egna ben, minsann, och vara hembiträde och barnflicka hos en familj i storstaden. Nu, minsann, kommer hela världen öppna sig för lantlolle-Mona, som är nervös för hur hon ska föra sig i stora staden på kaféer och dans. För visst ska hon få gå på dans? Hon är tonåring och planerar att skriva dagbok men det blir det inte mycket av. Utan att kunna stänga dörren om sig i familjens våning känner hon sig utsatt och längtar efter att få vara ifred. Och ungen, blir hon aldrig frisk från den där eviga förkylningen som får henne att snora och gnälla?

Parallellt med denna inblick i 50-talets Sverige bjuder romanen på en dialog mellan en mor och en dotter. Den är nog mycket senare, i en avlägsen framtid, men den dyker upp titt som tätt. Mona undrar över varför hon så sällan får ledigt, skulle det inte bli varje vecka? Och fruns eleganta läppstift, det skulle hon gärna själv prova på. Hon lär känna ett kafébiträde som tydligen inte har så gott rykte, trots att hon är så vänlig.

Anneli Jordahl berättar om ett kvinnoöde från förra seklet, ett som delades av många kvinnor. Det att liksom inte kunna stå på egna ben, det att hela tiden bedömas utifrån sitt utseende, det att tillhöra en annan klass än dem man arbetar för. Språkligt är romanen välskriven, som allt Jordahl skriver, men också emellanåt lite för babblig. Jag gillar mångordiga texter, men tänker ändå att romanen hade mått bra av ett lite högre tempo som troligtvis hade kunnat uppnås genom färre ord här och var. Som det är nu uppnår jag aldrig någon riktig sträckläsningseffekt. Kanske är det också karaktären som bidrar till det, att jag inte upplever att jag får komma henne riktigt nära. Att hon svävar precis så långt bort att jag inte når henne. Men Jordahl berättar en viktig historia som inte bara är Monas, och hon gör det på ett intressant sätt.

Har ni läst boken?

  1. Stina skriver:

    Har inte läst den men tycker väldigt mycket om dina boktips/recensioner i bloggen!

    1. Åh vad glad jag blir att du gillar dem. :) framöver har jag tänkt ha mer såhär enstaka inlägg om en bok, snarare än ett inlägg om många böcker. Hoppas jag lyckas hålla i den tanken!

Comments are closed.

LOADING..